Otroligt mycket häst!

Jag pratade med Bri idag. Man vill ju ringa varje dag och kolla hur det är, men det går ju inte. Jag får bärga mej, ge mej till tåls, inte ringa och terrorisera Bri och Jökull hela tiden. Men idag kunde jag inte låta bli. Men när jag hade prata med Bri var jag väldigt konfunderad.

Han var pigg, sa hon. Och fin, sa hon också. Mycket fin. Jo, jag vet…Jökull hade inte hunnit rida, och nu var de uppe i Wången på SM. Både Jökull och deras dotter Alma är med och tävlar på den nivån. Allt hade gått bra, sa Bri men han är mycket häst. Ja, jag vet. Väldigt mycket häst, sa hon, kanske för mycket för er?! Men vi får lära oss, sa jag.

Hugrakkur-väldigt mycket häst!

Sen har ju det där malt omkring fram och tillbaka i mitt huvud hela dagen. Vad sa hon egentligen? Vad menade hon? Jag hade en riktigt dålig magkänsla efter det samtalet, fick inte ihop det riktigt. Ett tag tänkte jag att vi åker upp och hämtar honom, han ska hem nu! Jag vill inte ha min häst hos någon som inte tror att jag klarar av honom…?! Vad är då vitsen med det? Men tanken med Hugrakkurs vistelse där var ju ”uppfostringsanstalt” /  tillridning. Jag tänkte om. Sansade mej. Vi har nerverna på utsidan just nu, det är så mycket som måste klaffa med flytten.

Vi pratatde lite Anders och jag,  hon kanske inte menade så? Jag borde kanske uppskatta hennes ärlighet, hon vet ju att varken Anders eller jag är toppryttare.
Och det är klart. Vår karriär på islandshäst började med en halvgammal märr med i och för sig fart men inte något steg att tala om, via en långbent skönhet med otur, till Hrodur Tindur som är jättefina, men trygga familjehästar. Inte som Hugrakkur. Men ingen är som Hugrakkur.

Lotta-väldigt mycket åsna!!

Ett tag kände jag mej otroligt ledsen, ett tag lite arg. Men jag lät det sjunka in, smälta lite till. Väldigt mycket häst, ja, jag vet, jag har lärt känna denna häst under  6 månader, denna fantastiska häst, med sina milda kärleksfulls ögon och röda hårrem. Lärt mej att han är en känslig individ, men med mycket glitter i ögonen.  Och, efter som jag känner mej själv, vet jag att vi kommer att bli ett fantastiskt team Hugrakkur, husse och jag, även om jag kommer att ligga på backen 100 gånger. När det kommer till hästarna har jag ett tålamod och en envishet som får de flesta att ligga i lä.

Jag pratade med instruktören när hon kom ett par dagar senare. Väntade mej ett uppmuntrande; klart du fixar det, Lotta, du som är så duktig!! Men icke...hon förstod precis vad Bri menade. kanske hade hon själv haft samma tanke, vad vet jag? Kanske jag som ryttare på min nivå och med mina kunskaper har svårt att förstå vad de menar. Kanske de vet något som jag inte vet. Men det spelar ju ingen roll vad andra tror, jag vet att Hugrakkur är nästa steg i mitt hästliv, och det han kommer att lära mej återstår att se.

Vi hälsar på Hugrakkur

Ja, vi har varit och hälsat på Hugrakkur för några veckor sen!  

Vi åkte upp en lördag-förmiddag, och bestämde att Bri skulle rida honom så vi fick se hur han gick. Han hade ju inte tränats så mycket förstås, men vi var ivriga att träffa honom. Och vi hade dåligt med tid framöver, så denna helgen var den bästa. 

Vi åkte upp med hjärtat i halsgropen. Hade han skött sej eller…? Bri berättade när jag pratade med henne på telefon att Hugrakkur hade varit väldigt skeptisk de första dagarna. Både spänd och skärrad. Men Bri och han hade fått en bra kontakt ( klart casanova-rakkur  gillar kvinnor )

Man får ju förstå att det är en omställning att komma från Island till Sverige. Allting är annorlunda. Vädret, naturen, människorna.  Inte ens våra islandshästar är som på Island. 

Självklart har vi gått för fort fram med Hugrakkur. Han skulle ha fått acklimatisera sig bättre, fått mera tid att  smälta alla intryck. Men vi vill ju så gärna rida…och att ha en sån tölthäst, sån gångartshäst och ”ta det lugnt”, det gick inte för oss. Men vi lär av våra misstag, laddar om och kommer igen.

Vi kom upp till Västerfärnebo och Bri tog emot oss. Vi gick ut för att hämta honom i hagen, funderandes över om han skulle känna igen oss?? Det måste han väl ändå göra?? Han hade ju bara varit borta i knappt 2 veckor… Han stod själv i en hage i sin vita riddar dräkt, lugnt betandes. Alla hagar runt omkring var fulla med hästar. Hugrakkur gick själv i sin, liksom de flesta andra. Han tittade upp när vi kom. Vi stannade vid grinden medans  Bri gick fram o satte på honom grimma. Han följde snällt med, väluppfostrad som han är. Framme vid oss stannade dem och jag hälsade. Han nosade försiktigt på mej och jag strök honom över mulen. Underbara, fina Hugis, med sina vackra ögon som får en att smälta. Klart han kände igen oss! Ingen tvekan.

Vi gick in i stallet och Bri borstade snabbt av honom och sadlade. Jag stod vid hans huvud och strök honom över ögonen. Han var lugn och avslappnad. Lite skav på bogarna av täcket. Tufsig av flughuvan. Jösses vad skönt att se honom! Vi gick ut till ridbanan och Bri satt upp. Hon berättade att hon hade varit väldigt skeptisk till honom till att börja med. Han hade ju ändå slängt av Anders några gånger….Det är aldrig trevligt att ligga på backen. 

Men de hade tagit det lugnt och försiktigt och nu kom de väldigt bra överens. Det syntes. Hon red honom i skritt, och vi frågade och frågade allt möjligt. Bri berättade. Hon gillade honom det märktes. Hugrakkurs magiska blick kanske…

De började tölta och vi tittade. Bri förklarade när hon red. Lätt i handen, men bestämd. De töltade kors och tvärs över ridbanan ökade tempot, minskade tempot. Och vi tittade. Herregud, denna häst!!  Denna utstrålning! Denna fantastiska tölt! Vi tittade på varandra Anders och jag, nästan skakade på huvudet. Hugrakkur, fantastiska Hugrakkur! Skulle vi någonsin lära oss att rida denna häst??

( Bilder??Inte tänkte jag på att fota...)