tisdag 31 mars 2015

December till mars-utveckling

I december bestämde jag ju att jag skulle börja fota hästarna en gång i månaden för att se hur de förändrades under träning.
Och det har jag ju gjort förstås. Dock är jag ju inte någon mästerfotograf, brukar om jag kan lämna över fotografering till de som har lite mer tålamod. Jag kommer inte ens ihåg det alla gånger, utan får ju leta bland de bilder som finns.Suck.

 Och inte förrän nu har jag märkt någon skillnad. Lillis tyckte jag ända till förra veckan att det händer ingenting, han är fortfarande svankig och omusklad i ryggen.
Men så en dag tyckte jag nog faktiskt att han blivit lite bättre. Han var inte fullt så svankig längre, och tro på sjutton om han inte börjar få  lite ”byxor ”också! Förut har han haft stora muskler fram, mellan benen, med de är borta nu, och tur är väl det.

Slutet av november 2014

Slutet av december 2014


Slutet av februari 2015
Ryggen är ju viktig att den hålls tränad och stark, han ska ju ändå bära 70 kg Lotta på sin rygg. Kul att se lite resultat, även om det är lite. Lättare att se när han jobbar i trav på linan. Då ser man verkligen att ryggen kommer upp och att musklerna spelar. Bara att fortsätta träna på med mycket trav och mycket markarbete. Märks att Tindur gillar det. Konstigt med honom är att han kan kännas hur härlig som helst en dag för att nästa dag kännas som en stapplig gammal gubbe.

Hugrakkur har varit samma sak med. Händer inget, händer inget, händer inget. Lägg till en otroligt otålig matte som vill att allt ska hända igår! Sen för ett par veckor sen tyckte jag nog att ryggen var starkare och han har verkligen fått byxor. Och när jag såg honom i hagen härom dagen och han stod så snyggt uppställd så märkte jag att något har hänt.
Mitten av december 2014
Mitten av januari 2015 (obs! buken!)
Slutet av februari 2015
Vi har ju börjat fodra lite annorlunda, en hippolog från St, Hippolyte var här och föreläste om hästens matsmältningssystem och deras behov av foder. Vi behövde få in mer protein i hästarnas foderstat. Protein och lite mer mineraler. Och mindre socker... Så det kan ju också ha bidragit till förändringen. Nu får de musli, proteintillskott, mineraler (tillfälligt för att boosta upp dem) plus att Hugis får lite extra zink som ska hjälpa till att bygga immunförsvar med tanke på eksemrisken.

Jag jobbar ju Hugrakkur ganska disciplinerat (slaviskt, säger en del, ha,ha) följer mina träningsrutiner, och kämpar på med kondition på både honom och mig. Och visst ger det resultat, det ser jag ju nu! Jag ska fortsätta att fota en gång i månaden, så att jag kan följa deras uppbyggnad under hela året! Och försöka lägga bilderna där jag hittar dem!!

fredag 27 mars 2015

Upp och ner!


Ja, det är inte alltid det går bra heller. Jag har haft några dagar med både upp och ner. Ibland känns det som att det går ju alltid så himla bra med Hugrakkur. Men så är det inte. Vi har våra upp och våra ner precis som alla andra. Och klart vi har bakslag, men inte så stora.
Hugis!
Det som är roligt med den röde är att det går sällan dåligt flera dagar i rad, utan vi har en dålig eller två, sen har vi några bra. Och ibland går det outstandng bra! Sällan det går outstanding dåligt, .
 Med Tindur har jag ju kämpat mest i motvind käns det som, men så har vi kommit en bit på väg, och så går vi ner oss i nån svacka igen. Han är mera svajig.

 Idag värmde jag Hugis på banan, jag tycker han går bättre då, sen red vi ut. Det blev mycket tölt, lite halvdålig galopp, och ett race uppför en backe. Han blir lite ivrig, men inte okontrollerbar, men när Hrodur försvann off pist såg Hugis sin chans att glida förbi. Hrodur drar gärna iväg åt vänster av någon anledning om han ligger först. Och nu när han gjorde det var Hugis och jag förbi honom på ett killevipp, jädrar vilket drag det var.
Snygg!
För 4-5 dagar sen red vi ut Anders och jag, utan att värma på banan. Då gick det sådär, han låg på och var sned. Eller jag gjorde något, troligtvis var jag lite spänd och så blev han det också. Han är ju så otroligt känslig för inte bara min vikt o mina hjälper utan även min sinnesstämmning…rackarns häst. Är inte jag på topp och har fokus, är inte Hugrakkur på topp. Så enkelt är det. Då kommer jag hem och är besviken, analyserar igenom ritten, och kommer alltid på att felet ligger hos mig. Då får jag tänka om, tänka rätt och bestämma mig för hur jag ska styra upp saker och ting. Och inte glömma bort att Hugrakkur är lite mer än en skogsmulle. Vilket inte är så lätt då han ju är den raraste av alla hästar.

Sen i förrgår när jag red honom på banan gick det så där super igen, vad det är kul att rida då, man vill aldrig sluta. Jag har ju blivit lite mer bekväm med honom, vågar lite mer, kräver lite mer, och vi hittade tillbaka till stampe-tölten.
Jag var helt själv, inte en kotte i närheten som kunde kolla in oss men det är ju alltid så.  Men det är klart, jag var  besviken på mig själv för att det hade gått dåligt att rida ut ett par dagar innan, då skärper jag till mig och utmanar mig själv.
Brothers in arms. Och ja, han har ännu ett sår på mulen...suck...
Igår hade jag inte tid att rida, hade bokat en körlektion med släp, jag tänker ta utökat b-körkort. Jag säger bara det, det är 30 år sen jag tog mitt körkort, och det märktes! Svårt var det, och det kommer att kräva en massa övning att backa med släp, men det ska gå. Som tur var körde vi en sväng när själva back-träningen var klar, och mitt största problem var att jag missade att kolla i döda vinkeln i korsningar. Bra att få det uppdaterat. Sen lyckades jag köra för fort också…Pelle från trafikskolan tyckte det var j-igt onödigt att torska på uppkörningen för att man ligger i 60 på 50 väg…ha,ha, kan ju bara jag lyckas med!!

fredag 20 mars 2015

Inte som vi tänkt, del 2

Stackars Sigur.
Maria tog honom tillbaka till transporten, så han skulle få gå in ordentligt ,utan otäckheter en gång. Det tog en stund, men till slut gick han in och Maria kunde snabbt backa av honom, så fick han gå ut i hagen.

Jag stod fortfarande och nästan hoppade av adrenalinet, men det började lägga sig. Och hur skulle nu jag göra med Hugis?? Skulle vi åka med honom? Mina tankar for hit och dit, jag kan ju noja upp mig över att lasta/köra med häst utan att såna här saker händer…
 Men jag bestämde mig raskt för att vi tar Hugis och åker, om inte annat så för min skull!! Jag behövde lasta lugnt och fint, åka iväg, lasta igen och åka hem, för att inte börja bygga hjärnspöken i mitt eget huvud.

Jag hämtade hästen. Han tittade på mig med sina mjuka ögon, stannade med framhovarna på rampen, och knallade sen helt lugnt in. Maria la på bommen och det fanns inte ens i mitt huvud att han eventuellt skulle kunna göra samma sak som Sigur.  Jag satte fast honom och vi stängde och åkte! Hur enkelt som helst.

 Väl på Lundby Säteri, lastade vi av, han tittade runt lite, men så gick vi genom stallet och in i ridhuset, och jag tänkte att undrar om han kommer ihåg detta? På Dalur satt stall och ridhus ihop
( som det ofta gör på Island).

Väl i ridhuset höll en häst på att hoppa, och vi fick ställa oss i mitten och vänta.  Hästens ägare och Frida jagade på hästen som var inne på banan och när Frida snärtade med långpisken eller tjoade på så att hästen skulle få upp lite fart tänkte jag att nu far väl Hugrakkur i taket ... Men han tittade på dem, tittade på mig ( och jag bara tänkte luuuugn) och flyttade sig lite oroligt och sen kollade han in hoppningen.
Vi väntarpå vår tur
 Det var bra att vi fick stå där en stund och acklimatisera oss, han kändes snart nog ganska lugn. Carina som står hos oss (Soldán) var där med sin dotter som skulle löshoppa sin ponny Jessie, Och Jessie var ju lugn förstås, hade varit med förr, så det smittade nog av sig lite på Hugis. Vi stod i mitten tillsammans och väntade.
Hmmm,vad är detta för påfund?
Ridhuset kanske var 20*40 och Frida hade delat av så att hästarna hade en bana i ytterspår.
När hästen på banan var klar, fick vi gå med hästarna först  så att de fick känna på banan. Och banan bestod av en parallell oxer och på varsin sida om det sockerbitar med bommar på så man kunde reglera höjden.

Hej vad det går!
Riktigt snyggt!
Jessie fick börja och hoppade glatt och spruttade både här och där. När Emma skulle ta henne och gå in i mitten för att lämna över till Hugis tittade hon på sin matte och undrade om det var allt?  Hon
ville hoppa mera.
 Hugis skrittade runt lite försynt, jag smackade på så han travade och lugnt och fint sprang han mot hindren. Han kom fram till första travade över, kom till nästa, sänkte huvudet tvekade en sekund ( såg ut som han stannade mitt i steget) sen skuttade han över. Han sprang på och hoppade bäst han kunde. Mera i stil med Hrodur som bara älgar sig över eller igenom allt ( Tindur däremot har ganska bra hopp-teknik)
Skapligt!
Vi lät dem ömsom hoppa ömsom vila, och de hade bra tempo. Hugis var helt svettig.  Vi avslutade som alltid på topp och stod och pustade en stund. Frida var nöjd och jag var nöjd. Och Hugrakkur var också nöjd, han tyckte det var kul, det syntes. Trötta men glada lastade vi på och körde hem. Och jag var glad att vi hade åkt och att det hade gått bra!

fredag 13 mars 2015

Inte som vi hade tänkt, del 1

Vi skulle åka på löshoppning hos Frida som hjälper oss med allehanda hästproblem,  i ett ridhus en liten bit från oss. Vi bestämde att vi skulle vara med, Maria och Sigur och jag med Hugrakkur. 
Det blir både lastträning och miljöträning på ett bräde.

Sigur!
Vi skulle lasta vi 13.30  för vår tid i ridhuset var klockan 14.00. Lastproblem?? Icke…trodde vi. Herrejösses, vi hade ju lasttränat och var rätt säkra på att de bara skulle gå på. Maria skulle gå på med Sigur först, Hugis och jag väntade utanför. 

Han gick in, Sigur,  och ut lika fort igen några gånger, men vi var lugna, tänkte att han får ta sin tid. In, och stod still och käka i några sekunder, sen ut fort. Jag stod bredvid och pratade så att han skulle höra att jag var där, jag skulle ju lägga på bommen bakom honom. 
Efter en liten stund gick han in och stod lugnt och käkade, jag la på bommen, hela tiden pratandes så jag inte skulle skrämma honom, och så backade jag några steg. Och det gjorde Sigur också! 

Han knäade med bakbenen, lyckades trycka sig ner/ut under bommen och jag var på väg att rycka loss bommen för jag såg ju att det var på väg att gå riktigt knasigt, men jag hann inte förrän hela mellanväggen lyfte och han panik-kastade sig ut och drog iväg. Grimskaftet hängde efter honom och när han såg det fick han ännu mer panik och sprang bort emot paddocken.


Det var riktigt otäckt, adrenalinet pumpade i kroppen, jag sprang in med Hugis i sin box, öppnade stalldörrarna på vid gavel ( så Sigur skulle kunna springa in i stallet) och gav mig ut för att försöka få tag på hästen. 

Han hade sprungit runt verkstaden, och in bakom granhäcken som markerar våran tomt. Maria och Anders försökte få stopp på honom. Det tog en stund att få honom att stanna så pass att Maria kunde ta grimskaftet och klappa honom lugnande. Jag tackade högre makter att vi bor på Tiggeby och inte på Sundtorp, vårt förra ställe, där ju väg 230 går 50 m från stallplanen.!! Här var jag aldrig orolig för att han skulle dra eller så, vi är näst sista gården på vår väg, och har 1 ½ km ner till stora vägen. Och jag visste ju att Sigur inte skulle lämna sitt hem och sina kompisar. 
Sigur helt utslagen i sin flock!
Stackars Sigur, detta var precis vad han inte behövde. Han är ju en väldigt känslig och ängslig häst, som inte riktigt kommit till ro hos oss trots att han har varit här sen augusti.


söndag 8 mars 2015

Bra dag!

Idag har jag haft en riktigt bra häst dag. Jag har kommit till något nytt fokus, hittat ett sätt att rida som passar Hugis tror jag. Bestämt mig för att jag kan inte hålla på och tramsa med Hugis. Jag får helt enkelt ta kommandot och tydligt tala om för honom vad som gäller!
Vi red ut imorse, Anders och jag. För några dagar sen när vi red ut var Hugrakkur spänd, sned och inge rolig att rida. Eller var det jag som spänd sned och inge rolig???
Han var tittig och ville inte riktigt ta mina hjälper, och det är klart då kanske jag spänner mig så blir det som det blir… lite tokigt.
Redo för ritt!
Idag hade jag en bild, eller ett minne snarare, av de gånger jag ridit ut honom och haft ingen häst i handen, styrt honom med sätet och tanke, istället för vänsternäven från ni vet vart. Han är ju otroligt lydig min häst, och jag vet inte riktigt varför jag inte har vågat rida på honom med lite tempo när vi rider ut. Eller jo, det vet jag ju, jag är ju faktiskt rädd för att han ska sticka. Att om vi kommer upp i lite tempo så kommer jag inte få stopp på honom.

Ibland är det bra att sätta sina rädslor  i fokus, bryta ner dem, ifrågasätta dem och mala sönder dem till hjärnspöken. För oftast är det just hjärnspöken.  Var hade dem kommit ifrån från? Var det när han stack med Anders i början? Sen dess har jag varit ”försiktig” med Hugrakkur. Jo, så är det nog. Men på sista tiden känner jag att jag vill mera framåt. Och jag vill inte låta mig begränsas av något så fånigt som rädslor.
Just idag hade jag en tanke om att jag ville rida Hugrakkur i samma tempo som när jag rider Tindur. Redan förra gången vi red ut Andres o jag hade jag bestämt att vi skulle trava i alla uppförsbackar       ( han är svår att få trav på när vi är ute) och då gjorde jag det. Utan att något ”hände”. Men då funkar ju Hugrakkur som så, att så fort vi ser en backe så pinnar han iväg för han vet ju att vi ska öka där. Ja,ja.
På gräs/isvägen

Så redan när jag satt upp fanns checken där, sits,händer, fötter, allt på sin plats. Iväg och han fick skritta på ordentligt, inte gå och mesa. Jag reglerad skritten med sätet, andades djupt ner i sadeln för att minska och gungade på lite för att öka. Hans öron gick som propellrar. Jag hade också ett minne av en riktigt bra tölt där jag knappt tog i hästen, utan bara mjuka,fina händer som fick bettet att vara riktigt trevligt. Vi gick upp i tölt, med säte och mjukhet. Kort fin tölt. Andades ner i skritt. Kom till första backen, jag signalerade trav, men fick tölt, nåja man kan inte få allt. Vi  töltade på grusvägen en bit och han var mjuk som en kissekatt.

In i skogen, han fick trampa på ordentligt på den krokiga stigen. Bitvis där det gick töltade vi.  Båda hästarna vädrade vilt vid ett par tillfällen, men vi såg inget annat än vildsvinspår. Jag fick dra mitt mantra några gånger under ritten, sits, händer, fötter, mest är det händerna som far, men det blir bättre. Ytterligare en gång under ritten fick jag ingen trav i backen, och några halvdana galoppsprång fick jag leva med, men när vi kom ut på grusvägen igen efter skogen, töltade vi med en lätt ökning och det gick så bra. Jag tror jag red hela rundan med ett fånigt småleende över mina läppar. Jag var väldigt nöjd. Hugrakkur var svettig och skummig, Hrodur med. Dem fick ordentligt med massage och morot efter den ritten.

Lite senare tog jag min lilla svarta på linan. Vi hade galoppträning i går, och från att ha haft en ganska dålig och flack galopp, där han blev liggandes i kurvan, till en  takt-fast och trevlig galopp var jag överraskad. Var kom den ifrån? Nu hade jag Maria ( Sigur-Maria) som stod i mitten och höll koll på mina hjälper ( jag måste ha skärpt till mig där) och att han tog rätt galopp. Jag har ju som mål att kunna galoppera på en volt och orka galoppera flera varv med tom en snett igenom med galopp-ombyte. Nu var träningen igång, och det kändes bra.


Inte ska väl jag...
Därav linan idag, han har blivit så trevlig att jobba med. I början när jag longerade honom sprang han alltid lite som han ville, kollade vad för något som hände på bygden mest hela tiden och var allmänt odräglig. Nu jobbar han i fin form, skiter i bygden och har fokus på mig. Fortfarande inte så mycket tempo i sin lilla kropp, men det ska vi öva på sen.

'Jag vill ha honom uppmärksam på mig, lydig för mina signaler och farten får komma i ett senare skede. Idag tränade vi traven och han springer så fint med sänkt huvud. Och sen får jag peppa upp honom lite och visa att jag vill att han ska galoppera och då blir han glad och slår en bakut eller två, men sen galoppar han tills jag säger att han ska trava. Lite slarvig när jag vill att han ska stanna, men det får vi också trimma. Han var lugn och fin, jag var lugn och fin, vi hade ett bra pass helt enkelt! Tror jag fortfarande sitter med det där leendet i fejset!!

tisdag 3 mars 2015

Stolt matte!

Idag var jag stolt över min lilla svarta! Efter en natt med stormbyar i vinden och en morgon med skapligt kraftiga vindbyar hade jag inte så stora förhoppningar om att min svarta skulle vara med på noterna.
Lägg till ett planerat strömavbrott ( väldigt mörkt i stallet)  och en matte som knappt sovit under natten. Alla ni som haft barn på student-kryssning vet vad jag pratar om…

Eftersom vi inte kunde jobba så fick vi roa oss med våra hästar hela dagen. Jag hade planerat att ta Lillis på banan, först longera sen rida, och rida ut med Carina o Anders på eftermiddagen, då med Hugis! Japp.
Lillis!
Tindur var lite orolig i stallet redan, det var mörkt och Anders höll på att dra runt en pall-dragare som skramlade oroväckande. Men det gick bra, jag höll mig lugn ( mestadels) annars har han en tendens att jaga upp mig också, min svarte prins. Jag blir så irriterad när han drar igång sitt stiss, och en irriterad matte är en dålig matte.

Nåja, vi gick ner till banan, och jag kände att han var ganska lugn ändå, och framför allt, jag har ju bestämt mig för att börja rida/hantera honom som jag gör min andra häst. Lugn och fin, tydlig och framför allt med händerna på plats. På med linan och börja jobba.
Och redan från första steget kände jag att något hade hänt. Hans fokus var på mig, ( den brukar vara ute på bygden ganska ofta) han krökte ner sin nacke på ett väldigt trevligt sätt och hade ett övertramp på två hovar…hmmm intressant!

Jag upplever Tindur som ganska seg när jag longerar, får smacka och driva honom ganska mycket. Jag brukar vara helt sjöblöt av svett efter ett pass med honom, men när jag har jobbat Hugis på linan är jag lite frusen.  Snacka om skillnad i kropps-språk.
Jag gillar korallen, tror att hästarna tycker det är kul också!
Idag bestämde jag mig för att inte lägga så mycket fokus på hans tempo, utan koncentrera mig på formen och lydigheten. Och det gick så bra! Han sprang iväg två gånger för mig (inget ovanligt) först blev han rädd för en röd bil som kom på grusvägen, sen en grävmaskin som skrapade i gruset/isen vid grann-gården.. Kom ihåg att det blåste ordentligt!! Men han hittade tillbaka på en gång, och slappnade av och det kändes som om han jobbade på riktigt bra.

Han har ju lite svårare i höger varv, den bogen vill gärna flyta iväg en smula, men jag styrde upp honom så gott jag kunde.
Efter longeringen höll jag på och trixade lite, flyttade honom han fick följa, göra halt backa bara genom att följa mej.

Sen red jag. Trots en tjurig vind som tjöt i granhäcken, och nästan skjutsade iväg oss så gick han så himla bra! Töltade i kort tempo, in på volt och ut igen, lugnt och fint. Lyssnade, tog min skänkel och mina halvhalter. Vi travade en stund och traven kändes för första gången på länge helt ok. Och jag var helt fokuserad på att rida honom på ett bra sätt, inte bara hoppa upp på min lilla svarta, trygga Tintin och var hård och stum i hand och ben.
Lilla svarta!
Efteråt när jag hoppade av kom jag på att jag hade inte ens haft ett spö i handen. Men det hade jag ju inte behövt heller, han gick ju bra ändå. Älskade lilla svarta!!