Stolt matte!

Idag var jag stolt över min lilla svarta! Efter en natt med stormbyar i vinden och en morgon med skapligt kraftiga vindbyar hade jag inte så stora förhoppningar om att min svarta skulle vara med på noterna.
Lägg till ett planerat strömavbrott ( väldigt mörkt i stallet)  och en matte som knappt sovit under natten. Alla ni som haft barn på student-kryssning vet vad jag pratar om…

Eftersom vi inte kunde jobba så fick vi roa oss med våra hästar hela dagen. Jag hade planerat att ta Lillis på banan, först longera sen rida, och rida ut med Carina o Anders på eftermiddagen, då med Hugis! Japp.

Lillis!

Tindur var lite orolig i stallet redan, det var mörkt och Anders höll på att dra runt en pall-dragare som skramlade oroväckande. Men det gick bra, jag höll mig lugn ( mestadels) annars har han en tendens att jaga upp mig också, min svarte prins. Jag blir så irriterad när han drar igång sitt stiss, och en irriterad matte är en dålig matte.

Nåja, vi gick ner till banan, och jag kände att han var ganska lugn ändå, och framför allt, jag har ju bestämt mig för att börja rida/hantera honom som jag gör min andra häst. Lugn och fin, tydlig och framför allt med händerna på plats. På med linan och börja jobba.
Och redan från första steget kände jag att något hade hänt. Hans fokus var på mig, ( den brukar vara ute på bygden ganska ofta) han krökte ner sin nacke på ett väldigt trevligt sätt och hade ett övertramp på två hovar…hmmm intressant!

Jag upplever Tindur som ganska seg när jag longerar, får smacka och driva honom ganska mycket. Jag brukar vara helt sjöblöt av svett efter ett pass med honom, men när jag har jobbat Hugis på linan är jag lite frusen.  Snacka om skillnad i kropps-språk.

Jag gillar korallen, tror att hästarna tycker det är kul också!

Idag bestämde jag mig för att inte lägga så mycket fokus på hans tempo, utan koncentrera mig på formen och lydigheten. Och det gick så bra! Han sprang iväg två gånger för mig (inget ovanligt) först blev han rädd för en röd bil som kom på grusvägen, sen en grävmaskin som skrapade i gruset/isen vid grann-gården.. Kom ihåg att det blåste ordentligt!! Men han hittade tillbaka på en gång, och slappnade av och det kändes som om han jobbade på riktigt bra.

Han har ju lite svårare i höger varv, den bogen vill gärna flyta iväg en smula, men jag styrde upp honom så gott jag kunde.
Efter longeringen höll jag på och trixade lite, flyttade honom han fick följa, göra halt backa bara genom att följa mej.

Sen red jag. Trots en tjurig vind som tjöt i granhäcken, och nästan skjutsade iväg oss så gick han så himla bra! Töltade i kort tempo, in på volt och ut igen, lugnt och fint. Lyssnade, tog min skänkel och mina halvhalter. Vi travade en stund och traven kändes för första gången på länge helt ok. Och jag var helt fokuserad på att rida honom på ett bra sätt, inte bara hoppa upp på min lilla svarta, trygga Tintin och var hård och stum i hand och ben.

Lilla svarta!

Efteråt när jag hoppade av kom jag på att jag hade inte ens haft ett spö i handen. Men det hade jag ju inte behövt heller, han gick ju bra ändå. Älskade lilla svarta!!