Fyrgången!

Vi hade fått box nere vid djursjukhuset, och parkerade precis bredvid. Vi promenerade ner till bilen efter T8:an. Jag hade inte ätit något på morgonen så vi tog lite vatten och en drickyoghurt. 

Hugis var inte ens svettig. Han tittade på mig med pigga ögon och sa: godis??? Klart han fick godis. Vi promenerade snart tillbaka till uppvärmningsridhuset och fick stå utanför och vänta en stund innan det var dags att gå in och värma lite till. 

Uppvärmning V5

Nu hade jag bestämt mig för att jobba honom lite mer så att han inte skulle vara så rackarns pigg i fyrgången. Den där traven, och galoppen störde mig lite. Skulle han bli så där övertaggad i galoppen? Skulle han ens ta traven??? Jag slutade tänka och gick in i ridhuset och tränade trav-övergångar. Gick hur bra som helst. Vi töltade på volten, korta ökningar, minskningar och han var hur fin och lydig som helst. Älskade häst, det kanske skulle gå bra ändå??!!

Duktig häst!

Det var dags igen och vi töltade in på tävlingsbanan. Jag upplevde att han låg på. Jag bromsade med halvhalter och röst. Jag upplevde det som att han sprang alldeles för fort. Han var väldigt taggad! 

Traven strulade, han tog inte mina förhållningar, lyssnade inte på min kropp som sa trav han ville bara tölta på. Det tog en hel långsida innan han sänkte huvudet och började trava. Och vi flög fram, jag kunde inte ens rida lätt, tack förra instruktören som lärde mig att stå lätt i stigbyglarna i traven.

 Skritten gick så där, jag försökte köra samlingsövningen men han bara knallade på. Och jag tycker att skritten är svår, vet inte riktigt hur skritten ska vara?? Ska man samla, eller lång och böljande?? Korta steg, långa steg?? Nåja vi skrittade och jag visste ju vad som komma skulle. 

En tiondels sekund tänkte jag att jag går av banan, ställer mig i ett hörn och låter de andra galoppera. Men så tänkte jag att det får bära eller brista, vi kör. Och trots att jag var så glad att speakern hördes så tydligt båda i ridhusen hörde jag inte att hon sa att det var dags att galoppera. Utan rätt var det var kom en av de andra ryttarna ifatt mig i galopp så det var ju bara att haka på. 

Och vilken jädra galopp!!! Jag kunde inte ens kolla om jag hade rätt, det var bara att köra på. Gick fort så in i baljan, och jag bromsade så gott jag kunde. Men det var bara att åka med. Han har ju en underbar galopp min  röding!! Glädje!! Och till slut sa speakern att det var dags att avsluta visningen. Jag hade hamnat bakom en annan häst som när Hugis såg att den saktade av så saktade han också av. Tack o lov! 

Vi var klara. Lättnaden stor! Vi gick mot utgången, Hugis i trippig tölt, fortfarande lätt övertaggad, hade kunnat fortsätta hela dagen kändes det som!! Trött?? Hugrakkur??? Inte tok. han är  pigg och glad min röda vän! 

Färdiga!!

Men vad nöjd jag var!! Visst fick vi nerslag för att han inte tog traven men ändå 4,83! Herregud vilken häst! Och vilken matte!! We`re back in buisness!! Men kolla in filmerna vad kontrollerat det ser ut…och jag satt där och kände det som att han bara sprang! Fort. Och inte ser jag helt skitnödig ut??? Detta kommer att bli bra, så småning om. Nästa gång vi tävlar kanske jag får bestämma tempot?? Hoppas!!##

Tävlingsdags!

 I morse när jag vaknade kände jag mig ganska lugn! Sov skapligt, vaknade några gånger och bara kom ihåg hur cool Hugrakkur hade varit på prova-på-tävlingen vi hade i höstas.

Jag var ju helt övertygad om att han skulle stissa och fara fram som en skottspole, men icke, han var lugnet själv. Jag däremot var rejält nervös till och med inne på själva banan!

Tävlingsmorgon

Noga med borstning

Och när vi gick upp i morse hade fjärilarna landat och jag tänkte att jag kan ju inte hålla på att vara nervös och noja, jag måste ju vara lugn för att Hugis ska få vara lugn! Vi har ju ett fantastiskt samspel, hästen och jag. 

När vi gick över Strömsholm, bort till röda ridhuset och hämtade våra nummer brickor kände jag den där otroliga känslan av tillit som finns mellan oss. Det var hästar överallt, inne i ridhuset var det fullt med både ryttare, hundar, och barnvagnar Men Hugis bara kollade på mig sänkte huvudet och stod helt lugnt. Husse fick sätta på bootsen och sen gick vi och värmde.

Många som ska värma samtidigt

Jag är inte en person som tar för mig eller så, och när 20 ryttare ska värma i ett ridhus som delvis är avspärrat känner jag mig mest i vägen. Första minuterna var jag väldigt obekväm med situationen, men jag vande mig snart nog. 

Vi skrittade, flyttade, tränade på nya samlingsövningen, men jag var ganska störd av allt folk, hade svårt att få till någon ridning. Efter en stund satt jag av och kontrollerade utrustningen och stod en stund. Hade ju alldeles för gott om tid! Anders och de andra som var med och hjälpte till hade gått över till andra ridhuset där läktaren var. 

 

Fina Hugrakkur!

Till slut blev det min grupp. Vi skrittade i gången mellan ridhusen ( bra med uppvärm/collecting ring i ena ridhuset och tävling i det andra. De sitter ju ihop och vi som tävlar behövde aldrig gå ut) och kom fram till dörren in i ”tävlingsridhuset”. Jag hade gått ett varv med hästen innan tävlingen började, men var inte så orolig ,visste ju att han i princip är född i ridhus. Men mera för min egen skull att det inte skulle finnas konstiga saker i vägen. 

Vi töltade in och han var pigg. Jag hade tänkt mig ett kort tempo tölt i T8:an mest för att jag behövde känna mig trygg i det tempo just nu. Men jädrar vad han drog på! Tyckte jag i alla fall, för när man tittar på filmerna ser man ett kort till mellantempo. Konstigt att man upplever att det går så jädra fort från hästryggen. 

Jag hooooade, och jag halvhaltade för glatta livet, men som sagt han låg på ordentligt. Han rollade lite i kurvorna, något jag hade tänkt mycket på. Vi fick ju jobba med det på Island, hos Katrin, att hjälpa hästen genom kurvorna. Så om jag är besviken på något kan det ju vara det. Men det var inte mycket, nåt enstaka steg bara.

T8:an kändes lång, men till slut var det klart. Vi skrittade ut medans poängen ropades ut. 5.3, 5.5, 5.3 så slutpoäng 5,3 det var jag mycket nöjd med. För då satt jag mest och bromsade, min drivning/ridning var minimal! Och som sagt, stödet jag ville ge i kurvorna räckte inte till. Men supernöjd. Hugrakkur skötte sig exemplariskt!! Nu hade vi en trekvart till fyrgången. Bara att ladda om!

Vi närmar oss tävling!

Denna fantastiska häst kommer att ta mig långt, det vet jag. Kan bara jag hålla nerverna i schack, så har vi nästan inga begränsningar. Och poängen på vintermästerskapen är ju bara en hänvisning till vad som komma skall.  Efter drygt 2 år är vi äntligen på G  Hugis och jag.

Så här några dagar innan tävlingen går känslorna verkligen upp och ner. Ena stunden känns det så himla bra, i nästa förbannar jag mig själv att jag anmälde mig. Som igår, då hade han ingen trav i vänster varv…har ju självklart anmält mig i vänster varv….och när jag då börjar trava i höger ( inga problem) travar vi ett varv, vänder snett igenom, (smart,va??!!) och kommer i trav i vänster varv, börjar stollen att tölta istället. 

Vi tränar med bootsen, det är Husses uppgift att  sätta på!

Ser det bra ut??

Skit oxå, provar igen, samma sak, och han tappar baken och donar så när jag kliver av efter det passet har jag i princip bestämt mig för att stryka mig i fyrgången! Och det känns ju rätt skönt ett tag, då ska vi ju bara tölta!! Härligt! Och då blir det ju inte så stressigt heller på lördagen! Japp! 

Så går det några timmar. Men va fan…klart han kan trava i vänster varv!! Får prova imorgon. Klart jag ska tävla i fyrgången!

Morgondagen kommer, jag tar ner Hugis på banan, fokuserad, vet precis hur jag ska träna traven. Vi drar igång och jag gungar in honom i traven i vänster varv, går hur bra som helst! Tänker att bäst jag töltar några varv, tar ner till skritt byter varv precis som på tävling, och han töltar helt fantastiskt! Kort, kort, fin , jämn bra tölt och jag är så lycklig! 

Samma med fyrgången, vi töltar ett varv, travar ett varv, skrittar en bit och galopperar ett varv, suuuuperbra!! Jag är euforisk! Klart det blir tävling! Och går han lika bra på lördag som han gjorde idag….då jääärnavägar!!!

Och så fortsätter det. Upp och ner, varvat med bilder av skam, när jag o Hugis skenar runt i ridhuset och välter domar-bord och funktionärer. Fjärilarna i magen kommer och går, jag försöker intala mig själv att det är ju bara en tävling! Inte ens officiell! Bara kul! Åk dit, Lotta, rid och visa upp din vackra röding, och ha kul! Inget mer! 

Men jag letar fortfarande orsaker att stanna hemma på lördag. Influensan går, har jag hört, Maria var hängig. Hur är det med magsjukan?? Ont i ryggen?? Höften??!! Jodå, det finns nog anledningar att inte tävla.

Dessutom går jag igenom alla hästar i stallet som jag eventuellt kan byta till, (tävla vill jag, men bara inte en övertaggad röding) till och med Karins Smári och Jeanetts Ùi överväger jag att be och få låna trots att jag inte ridit dem.

Ska jag byta till Lillis, kanske??

Låna Karins fina Smári??

Jeanettes klippa Ùi??

Hrodur och jag är ju så bra tillsammans??

Men jag är en envis rackare. Och jag bara måste utmana mina rädslor, för ni förstår ju vilken seger det blir bara av att åka dit när man har känt så här!!

Man borde ha...

Det är så oerhört viktigt att man får bli trygg på sin häst igen efter en sån här grej. Man måste nöta in sitt förtroende på något vis, nöta ridning, öka på kraven vartefter man känner sig säkrare och säkrare. Men i sin egen takt.

Hag-bus!

Jag har ju varit här några gånger, och vet att det går över om man bara rider på. Värst var det då Kola, mitt först sto, drog järnet i ett ridhus där vi var och tränade, skenade hela långsidan, in på snettigenom, och avslutade med en 90-gradare. Och där låg jag med brutna revben! 

Efter den incidenten skrittade jag hästen i 3 månader med säkerhetsväst innan jag överhuvudtaget vågade öka till tölt! Och det är väl den där rädslan att bryta sig som snurrar i mitt huvud.

Och man hamnar i en förtroendekris. Vi som litade på varandra till 100 % så kör han en sån här fuling??!! Jag svär, funderar lite, rider en sväng och vet att nu måste jag öka på lite. Går inte att bara skritta en superpigg häst. 

Hugis älskar sin bästis Hrodur!

Så igår tog jag ner honom på banan. Han stack ju med mig där också, tror ni att det snurrar i skallen??? Joooo då! Målsättningen var att prova på en galopp, bryta av men bara så att jag fick känna att jag hade kontroll. 

Vi travade mycket. Har ju jobbat med traven att han ska trava i mitt tempo, att man kan trava med sänkt huvud och få en lång och trevlig överlinje, och det gick så bra. 

Vi tog en galopp längs långsidan, bröt av och det kändes bra. Inte övertaggad eller rusig, bara bra galopp,ner till trav och trava vidare. Skönt!! Imorgon ska vi ut, tölta med lite tempo, så får vi se hur det går!!

Ta´t lugnt matte, vi fixar det!

På lördag är det tävling. Herregud, jag är redan skitnervös!! Fjärilar fladdrar till i magen bara jag tänker på det. Vintermästerskapen???!!! Var jag helt galen när jag anmälde oss?? Hur tänkte jag?? Massor med duktiga hästar, massor med duktiga ryttare!!! En stor läktare full med folk??!! 

Jag borde ha valt en mindre första tävling…Jag borde ha tränat mer… Jag borde ha….

Jag borde ha förstått hur vilan skulle ha påverkat honom, att han skulle bli överjävligt pigg och glad. Borde ha varit mera på alerten, som jag var i början. 

Men det är så lätt att vara efterklok. Nu ska jag försöka fokusera på bra övningar för att lätt kunna byta gångart. Han vill ju av och till inte ta traven. Bra om hästen kan trava när man ska tävla fyrgång!

 Men han är i bra form, min röde! Pigg och glad, han tittar på mig med sina vackra ögon, och i dem finns bara kärlek!

Den lille faen på min axel!

Efter den sista, övertaggade ridturen har jag känt en liten osäkerhet i ridningen. Fan, också! Hugrakkur hade mitt fulla förtroende, jag tyckte att jag kunde honom både utan och innan, vi var så tigtha, så tillsammans att det fanns inte… 

Innan vilan…Nu har en liten liten tagg smugit sig in i mitt sinne, en liten oroskänsla och jag bara hatar det!

Idag var tanken att jag går ner i paddocken och kör på som vanligt, jobbar igenom alla gångarter som uppvärmning och sen tölttränar vi med fokus på bra tölt, ingen mes- tölt! Men så blev det inte.

Sticka??Jag??? Skulle jag aaaallldriiiggg göra!!

Vi kom ner till paddocken och började med skritt, och den lille fan satt på axeln och mumlade, oj,oj, vad pigg han känns….bäst att ta det lugnt idag, nyårsnatten kan ju sätta sina spår….detta var ju 2 dagar efter nyår.

Och inte blev det bättre när han började konstra och backa för något otäckt på kortsidan, vet inte vad det var. Och jag skrittade och flyttade, framdel, bakdel, serpentiner, kors och tvärs, men känslan gav sig inte. Jag fick inget flyt i något jag gjorde, och när hästarna i hagen började spring och busa blev han spänd och stel, och jag med. Det var bara att avsluta och gå tillbaka till stallet.

Tur man har den här godbiten att slappna av på!

Besviken på mig själv, tusen tankar snurrade i skallen, hur ska jag hitta tillbaka till bra ridning igen?

I vanliga fall längtar jag efter att få kliva upp på min röde och sticka iväg. Antingen ut eller i paddock. Själva eller med sällskap. I dagsläget skulle jag inte ta med Hugis på en tur tillsammans med andra, dels ifall han blev övertaggad, dels fall han skulle dra med sig hela gänget ifall han drog iväg.

Och den här!!

Och jag har ju varit här förut, länge sen nu, men visst vet jag att det är bara och rida på, låtsas som det regnar och slå bort den lille fan. Jag vet att bara jag får rida tillräckligt mycket, tillräckligt många gånger och det går bra, så hittar vi tillbaka till varandra snart nog. Och jag är en envis jäkel, på gott och ont. Men jag gillar det inte!

Lite övertaggad!

Jag klippte min röde igen, och jösses vad päls han har. Han blev ju klippt i oktober första gången, och nu en gång till. Han hade nästan mer päls nu…inte konstigt att han svettas som en gris. Med tanke på vädret oxå…(10 grader strax innan jul). Först tänkte jag bara ta lite runt bogen, men när jag såg hur tät päls han hade klippte jag samma som förut.  Så  här i efterhand kanske jag skulle ha tagit lite mindre….han var ju redan pigg!! Och piggare blev han!

Kanske inte skulle ha klippt en så pigg o glad häst....

Jag kommer i håg i höstas när vi hade lektioner för Mickis.   "Han känns lite som en turridningshäst”, klagade jag till henne, visst, bra jämn tölt men jag saknade den där energin, nerven i honom som jag ju lärt mig att tycka om. Så fick han gå på vila en dryg månad, dels för att han kändes trött, vi hade ju utvecklats ganska mycket under hösten både han och jag. Dels för att jag var trött, även mattar behöver sin vila! Men man ska vara försiktig vad man ber om tydligen...

Och vilan har ju uppenbarligen varit välbehövlig , för han var ju pigg sist jag red. Sen tog jag honom på banan häromdagen, ville träna ”sits-styrning” på honom, och samma där, otroligt pigg häst. Han kändes som om han flög fram, i tölten, men svävade fram i traven på ett mycket trevligt sätt. Men visst kände jag att han lätt varvade upp. Men jag tillät inte några ökningar alls, då jag själv inte var redo för det. Öka kan vi göra imorrn tänkte jag, då jag visste att jag skulle rida ut med Anders o Jeanette.

Och nog ökade vi allt, dagen efter. Jag brukar alltid ligga först när vi rider flera, och så även nu. Skrittade ganska mycket, men töltade också korta sträckor. Vi har ju våran galopp-backe som övergår i en liten slingrande stig där vi alltid brukar dra på lite. Den stigen mynnar ut i en öppen yta med en liten väg till en bom som viker av från våran grusväg.

 Där kom vi i full kareta och jag fick inte stopp på Hugis förrän framme vid bommen! Han slängde lite irriterat med huvudet för att jag drog honom i munnen men jag tänkte inte på det.Vi fortsatte ut på grusvägen där Jeanette skulle lägga sig först eftersom Ùi blev lite taggad av tempot vi hade. Alltid bra för taggade hästar att få ligga först ett tag, då är det inte lika roligt längre….

Och mycket riktigt, Jeanette började kämpa med Ùi som knappt ville gå fram, så då kom Anders förbi som draghjälp. Kan vi ta det lite kort sa jag, som började känna en vibration i min häst, ett tryck jag inte känt på bra länge.

Tre (röda) musketörer!

Vi hann väl tölta några meter innan Hugrakkur tog 2-3 språng rätt upp i luften och sen drog han iväg som en avlöning! (Jeanette hörde hans energi!!) Förbi Anders och Jeanette full fart galopp längs vägen. Och vi hann nog iväg en hundra meter innan jag fick stopp på fans-tyget, (huvudet fullt av: ge o ta,ge o ta, inte blåhålla, slappna av i kroppen, måtte han inte ta 90-graders kurvan där framme!!) ja ni vet, rätt mycket som far igenom tankarna. 

Men han stannade, och då insåg jag att Anders o Jeanette var kvar nästan vid Annero där springet hade börjat. 

Hugis var nu helt lugn, vi gick runt på en liten volt och flyttade bakdelen ända tills de kom ikapp. Sen blev det skänkelvikning nästan hela vägen hem, fram o tillbaka, tänk-flytta-framåt-tänk-flytta-framåt. 

Tursamt nog var både Ùi och Hrodur så kloka att de inte hakade på min röde kanonkula, utan stannade, och som Anders sa sen, med hjärtat i halsgropen för det går fort så in i helsike när Hugis drar på, hoppas hon sitter kvar, hoppas hon sitter kvar!! 

Klart jag undrar varför han gör så här, men jag bestämde mig snabbt för att inte snöa in på det. Jag grottar så lätt ner mig i saker och ting, grubblar och grubblar utan att bli klokare. Hästen är pigg, nyklippt, nyvilad och kanske är det så att han inte har alls ont i bogen längre?? Det kan väl få vem som helst lite övertaggad??!!

Efter vilan!

I 5 veckor har han vilat nu min Hugrakkur! Och jag med! Det har varit skönt att få släppa honom lite, och bara få rida min lilla svarta. Och Tindur har verkligen gått från klarhet till klarhet! Han har mognat igen, landat i sig själv och blivit några snäpp bättre. Underbart!

Mattes pärla!!

Ja, han kan fortfarande slänga sig över i trav om jag inte är beredd med ett bra magstöd ( om jag inte rider!!) men det blir mer och mer sällan. Han är pigg och glad som en lärka, älskar att springa fort, tölta fort, och ändå så otroligt lydig. Älskade lilla svarta!!

Men nu är det dags för min röde att komma i jobb igen. Jag tänker att 4-5 veckors vila inte påverkar musklerna så vidare värst, han har nog inte tappat sin kondis direkt, men att vi tar det lite lugnt ett par veckor. Jag har ju anmält oss till vintermästerskapens första deltävling, så då måste vi ju vara fit for fight.

+10 grader innan jul, och tjockaste vinterpälsen!

Igår tog jag in honom, borstade igenom honom, och gick ner till korallen för att se hur han rörde sig. 

Lite med hjärtat i halsgropen, skulle den där förhatliga dippen vara kvar eller har han vilat sig i form?? Hur pass pigg eller trött skulle han vara?

Tufsig!

Han fick vara lös, och han skrittade på en stund. Han såg fin ut, tittade på mig med pigga ögon ” nu då matte? vad gör vi nu då?” och började självmant att trava efter en stund. Ingenting syntes i höger varv. Vi bytte varv och samma sak där lite skritt, men så började han att trava. 

Och om man tänker sig den minstaste lilla dipp man kan se, så nära ren trav utan att det var rent om ni förstår. Så otroligt lite markerade han.

Alltså 10 gånger bättre än innan vilan och ju mer han sprang desto mindre dippade han. Jag blev så glad att jag tjoade och Hugos var ju inte sen att dra iväg i galopp efter några rejäla bocksprång!! 

Han galopperade runt några varv, men så fort jag stillade min kropp stannade han och tittade på mig. 

Vi bytte varv och samma sak där, hans bakdel for upp i luften av glädje och han galopperade runt, runt. Inte i sken-tempo utan trevligt tempo, med örat lyssnades inemot mig. Och jag stillade mig och han stannade. Satte på honom linan och  flyttade honom lite, skrittade in på liten volt, ut på större och stannade. Han var glad och jag var glad.

Och så lasttränade vi. In i transporten, på med bommen och ut igen, både före och efter longeringen. Lite segt att gå på men värre har jag varit med om. Nöjd var jag med min häst. Och han kändes rätt nöjd med sin matte oxå!