Utstickande kroppsdelar...

Lektion idag, på den svarte. Numera den svarte med utstickande högerbog. Jag fick bra övningar för att peta in den på plats men det är svårt när jag inte känner att den sticker ut…Jag får be tränaren komma varje gång jag ska rida…för hon såg. Han har ju tränat på mej i 2 år Tindur, att smita undan och göra det lätt för sig själv. Men nu när jag har börjat lära mig att rida kommer jag se till att det är slut på de där trixen.
Vi jobbade både i tölt och i trav. Jag ska ställa honom utåt i kurvorna och inåt på långsidorna.

Vi har passerat "spökhörnet" 

Vi har ett hörn, Tindur och jag, ni vet, ett spökhörn. Bortre vänstra. Där drar vi en genis varje gång vi rider tydligen ( inget jag tänkt på tidigare) för där är ju så mjukt och …något annat otäckt säkert.
Han går alltid dåligt i det hörnet,  så tydligen genar vi där. Jätteskönt för honom att få springa med höger bogen före också, det är ju bekvämare av någon anledning?? Kan det inte bara få vara lätt någon gång??

Varför upptäcker man inte såna här saker själv? Jag hittar saker hela tiden där jag har slarvat. Hörnpasseringar är den sista. Så från och med nu är det ena foten i staketet som gäller. Och blåa knän.
Jag tränar på att sätta Tindur i ramen, och se till att han är kvar där. Detta är ett heltids jobb, då antingen en bog eller ett bakben gärna fladdrar till och försvinner.

Han är ju lite ormig, så att säga, svår att känna om bog, bål och bakben är kvar i ramen. Måste träna på detta. På Hrodur som ju är modellen större och bastantare kan jag känna till en viss del, åtminstone bogarna. Och med ett lätt pet med pisk åker bogen in och manken upp, gillas. Och stor skillnad på tölten, den blir så mycket bättre. Tindur hinner "tappa ut" bogen säkert 10 gånger på en långsida ( är inte det jobbigare att hålla på så än att bara hålla bogen på plats?) och jag måste lägga hela min fokus på att peta in den.

Sned? Jag?? Inte tok!! 

Hugrakkur är av någon anledning mycket svår att få in i någon ram. Jag  har ju berättat att jag ofta upplever honom som sned. Det är för att han är sned, säger instruktören.
Ok. Han är sned. Varför? Och vad gör jag åt det? Enkelt, rid honom rak. Japp.
 Och när vi har jobbat honom på volten och jag rider på båda tyglarna och sitter bra, andas, och gör som instruktören säger, då blir han rak efter ett tag. Men  vad fåglarna är det som gör honom rak? Eller sned?  Även Tindur och Hrodur upplever jag och sambon som sneda ibland, men bara ibland. Hugrakkur är alltid sned. Jag får forska i saken.

Tävling del 2

Till fyrgången hade jag coolat ner mej ordentligt. Jag (!) hade bestämt mej för att sandhögen var ofarlig ( vi hade varit fram och hälsat på den  annars kan ju en sån grej sätta sej på min hjärna )Vi värmde i god tid, Tindur hade acklimatiserat sig och bestämt sej för att allt var lugnt, jag litar på dig matte! Tack för det, det gjorde mig lugnare också.
Vi gled in på ovalen samlade och taggade, jag vet ju att min häst har kapacitet, jag ska bara locka fram den på ett bra sätt. Vi töltade, och nu gick det bättre, han var jämnare och jag var mer mjuk i handen och med i drivningen. Över till trav ( bästa övergången) och den blev bitvis riktigt bra. Ner till skritt som också kändes helt OK. Sista momentet, galoppen, gick också bra, lite flack, men han tog rätt galopp och hade bra tempo.

 Och här, mitt i galoppen kom jag ihåg att jag älskade att rida, så jag började slappna av och sänkte axlarna med säkert en decimeter och jag tror till och med att ett leende spred sej över mitt ansikte. Härliga häst, vad rolig han är att rida, min Tindur!! Då var det klart. Japp, nöjd var jag och poängen slutade på 4,70 och en B-finals plats!

Oj,oj, kan ingen komma och hjälpa mej???

Ja, herregud, vilken dag. Anders på Hrodur hade gått direkt till A-final i T7:an och kom till B-final i fyrgången. Han som inte tror att han kan galoppera…ja,ja. Men de valde att stryka sej ur fyrgången och lägga allt krut på tölten. Klokt beslut, han kom 2:a i T7:an!!

Glad Anders!!

Min tur igen, tölten gick skapligt men det var mycket drivning som skulle till. I finalerna tar man ju ner till skritt mellan varje gångart för att få poäng för gångarten man just ridit. Det var skönt, då fick man vila emellanåt. Traven var bra, och skritten med och galoppen helt ok, jag  tror att någon domare skrev ”energifattig” ja det kan jag hålla med om! Han var helt slut, Lilleman, men vad duktig han var. Vi kom 4 i våran final så en 8:e plats totalt av 19 startande! Jag var rätt nöjd där och då, mest för att han skötte sig så bra ( och jag med!) Men jag vet att han kan bättre, och till nästa tävling kommer vi att prestera ännu bättre!

Helt slut var vi när vi kom hem, både fysiskt och psykiskt. Och när vi satt i soffan på kvällen sa jag till Anders att av alla hästar på den där tävlingen fanns inte en enda som ens var i närheten av Hugrakkurs kapacitet och utstrålning! Herrejösses, han kommer att gå fram som en ångvält den där hästen i vårat lilla land. Jag måste ut och tävla mer om det här ska gå, jag måste få in rutiner och få erfarenhet av olika tävlingar och lära mej mer!! Jag måste vara en klippa som Hugrakkur kan luta sig mot, inte ett vrak som inte ens kan hålla rätt på tiden. Skärpning Lotta!!

Tävling! Del 1

Vi har ju tävlat! Långfredagen bar det iväg till Sigfus Sigfussons gamla gård utanför Enköping. Är man tokig som kliver upp halv 5 en långfredag, för att vara ute hela dagen, oavsett väder och vad som hända ska?? Ja, lite tokig är man, men vad kul det var.

Vi ser ju rätt lugna ut,men...

Jag var förvånad att det slog sig så pass på huvudet, det här med tävlandet…På vägen dit tyckte jag inte att jag var speciellt nervös, men när vi kom fram och hade lastat av och fixat allt med incheck och byggt hage och så, då började det pirra lite.
Vi skulle ju ut i första grenen T7, och låg i tredje och fjärde gruppen. Tindur var orolig, lyssnade dåligt och var allmänt hoppig. Det gjorde ju inte mig lugnare, även om jag förstår att det var mitt pirr som satte igång honom. Vi skrittade bara i uppvärmningen, han var spänd och jag var spänd. Som tur var hade en kompis samma startgrupp som jag, så det var bara att haka på henne. Skönt att ha någon som är lite mer van än vad jag var.

Vi stod i collecting ring och väntade på att få gå in på ovalen. Jag vet inte vad jag tänkte direkt,  jag var nog mest nervös att jag inte skulle höra speakern. För på våran nivå, rider man på speakerns kommando, bus enkelt. Vi fick rida in och var igång. Tindur töltade på lite ansträngt och jag försökte hitta någon slags rytm i det hela. Borta vi sista kurvan innan raka delen på ovalen låg en sand-hög och bredvid den en stor, platt harv, som var otroligt läskig. Faktiskt så läskig att hästen tvärnitade, stod still och började sen att backa när jag försökte få honom att gå framåt. Det jag inte visste var att man blir diskvalificerad om man backar på ovalen…

Vad har vi gett oss in på? Jag vill hem!

Vi tog oss runt i alla fall, hade turen att det kom ikapp en häst och red förbi oss, så Tindur lossnade ur sitt fasans grepp och töltade på resten av tiden. Om jag hade fått poäng hade de inte varit mer än 2-3 så dåligt var det. I domarkommentarerna stod ”ngt spänd” och ”orolig” jo ja tackar jag! Nåja, första tävlingen på Tindur var avklarad, nu kan det bara gå bättre, eller hur?!

Vi ställde in hästarna i hagen och gick bort till sekretariatet för att försöka lista ut när vi skulle in nästa gång. Tyvärr var min hjärna inte riktigt mogen för att lista ut nånting, denna dag, för så fort jag hade gått därifrån var allt borta. Någon frågade när vi skulle in igen, men jag hade ingen aning. Tack o lov hade vi justa kompisar där som faktiskt fotade startordningen åt oss och höll lite koll. Nästa gång får man väl ta med sin mamma som kan  hjälpa till med dylika detaljer. Eller hyra in någon som kan styra upp saker o ting. Trodde inte att jag skulle bli så nervig, och trodde dessutom att man skulle rida hästen lika bra som man gör hemma. Men icke så, lärde vi oss, det är en sak att få hästen att gå bra hemma, något helt annat att prestera på en tävlingsbana.

Fräckhet? Del 2

Dagen efter longerade vi honom, gick super, han har ju sån trav! Sen var vi iväg hela långfredagen på tävling, och Hugrakkur fick stå kvar hemma i sin box. Mina tjejer var ut och tittade till honom flera gånger, mockade och gav honom hö. På lördagen var Anders sugen att rida honom och träna på det han hade lärt sig på lektionen.

Han satt upp och skrittade honom lite i båda varven, Hugrakkur såg lugn och bekväm ut.  De började tölta och nu var det inge mes-tölt de startade med, efter ett varv sa jag till Anders att han började dagens ritt på den nivån han hade slutat på under tisdagen lektion! Vilken häst! Han stampade på som bara den, och jag stod i mitten och fotade som en besatt.

Tölt-jobb

De jobbade på, varvade skritt och tölt och jag såg hur kort och fin hästen blev innan han fick gå upp i tölt, och så, på en millisekund drog han och Anders låg på backen. ???? Vad hände? Det går ju så fort , man hinner knappt med. Anders var ok, och vi konstaterade att Hugrakkur gått så där hejdundrande bra igen precis innan han drog.
Men min sambo är inte den som är den, så han upp igen och skrittade på. Hugrakkur såg nöjd ut, de där ögonen så milda och vackra. De skrittade på några varv och sen tölt, men nu kom han inte så lång innan han  drog och Anders åkte av igen.

Men vaddå?? Är det mitt fel att ni inte sitter kvar???

 Här någonstans bestämde vi oss båda två att det här duger inte. Vi måste ha hjälp, vi kan inte riskera brutna ben i det läget vi är, och framför allt, vi måste få hjälp för att vi vet inte hur man ska hantera en sån här häst. Vad gör man när häst-eländet bara kastar av en?  Jag var förbannad, tog Hugrakkur och satte på longerlinan och så fick han trava i ökad trav tills han var svettig. Jag ville inte att Anders skulle sitta upp igen, vi har inte den erfarenheten helt enkelt. Det var ingen idé att rida honom förrän vi visste vad som hände. Vi får helt enkelt skicka honom på uppfostringsanstalt!

Vi har ju ganska många i vår närhet som rider in och rider till hästar av alla de slag, men vi båda tänkte på en och samma. Som vi har stort förtroende för och som vi vet har otroligt välridna hästar. Jökull Gudmundsson, som har Jökla-Hästar uppe utanför Sala. Där hade vi köpt både Tindur ( Jökulls uppfödning) och Hrodur, som stod uppstallad där. Vi får ringa Jökull helt enkelt.
Det känns både bra och dåligt att lämna bort honom. Jag vill gärna göra allt själv, men i det här fallet får jag ge mig. Samtidigt känns det bra för då vet vi att hästen får den utbildning och träning han behöver. Vi kommer att terrorisera Jökull med både besök och telefonsamtal under tiden Hugrakkur är där, men det får han stå ut med.
Men jag kommer att sakna min häst, min vackra röda. Och jag ska passa på att lära mig ännu mer medans Hugrakkur är borta, både av instruktören här hemma och förstås ska vi ta lektioner av Jökull när vi är där! Och hur lång tid kan det ta att rida till en häst?? Inte vet jag...

Fräckhet? Del1

Vi har jobbat på med Hugrakkur ett tag. Ibland rider Anders och ibland rider jag, mycket beroende på dagsformen. Ända sen vi fick hem Hugrakkur i mitten av december har vi haft otroligt mycket jobb, vilket är toppen, men det tar på krafterna. Den som är mest i fas och har mest fokus rider den röde.

Vi försöker att ta det lugnt med honom, vill inte rusa in i något, vi vill jobba honom grundligt. Jag har till och med fått lite kläm på det här med longering och börjar tycka att det är kul till och med. Så vi varvar ridning och longering, ibland värmer vi upp med hästen på linan. Han är så lätt och lyhörd, Hugrakkur, jag behöver inte ens spö jag bara viftar lite med handen som håller linan så ökar han. Och han stannar väldigt bra på : hooow.

Jag har också börjat longera Tindur och Hrodur, vilket går bättre och bättre. Har vi haft ett hårt pass med instruktör så väljer jag att longera dagen efter, inbillar  mej att det är skönt för hästen att få sträcka ut utan ryttare.

Bildsekvens tölt

Vi har ju varit fokuserade på vår första tävling som gick av stapeln på långfredagen, på Sigfus gamla gård mellan Enköping och Sala. Då detta var vår första gemensamma tävling så har vi lagt krutet på Tindur och Hrodur. (Mer om denna i ett senare inlägg ) Och här har det börjat gått lite sämre med Hugrakkur. ( Nu när jag skriver detta undrar jag om det finns ett samband…nåja…) 

Han har kört sina tjyvsvängar några gånger, både med mig och med Anders, och vi har förtvivlat funderat på vad det är han håller på med. 

Vi analyserar och resonerar men måste nog tyvärr komma fram till att det är fräckhet det handlar om. Det kommer så fort vi kräver lite mer av honom, och det roliga är att han går alltid så jädrans fint precis innan han drar! Han har en tölt som får en att tappa andan och så på en milli-sekund sätter han in baken under sig och drar.

Förra tisdagen red Anders Hugrakkur  för  instruktören. De började lite försiktigt, skrittade mycket, hittade varandra på något vis Anders, Hugrakkur och instruktören. De kom på att Anders inte riktigt stänger vägen för hästen, t.ex. om de går på en volt i höger varv så vill hästen gärna vika av åt vänster strax innan staketet, så till den milda grad att hästen faktiskt lyckas gå iväg åt vänster och ur volten fast han inte ska. Och det berodde på att Anders inte stängde vägen med sin ytterskänkel.  Men nu fick han lära sig det och då gick det bra.

Sen började de tölta, och från en försiktig mes-tölt ( missförstå mig inte, Hugrakkur töltar alltid bra, med en jämn och fin takt, men när han börjar tölta ”på riktigt” med lyft och stamp då pratar vi tölt och ibland börjar han lite försiktigt med mes-tölt) jobbade dem ihop sig och efter ytterligare en stund började han tölta på riktigt.

 Men, han försökte dra ett par gånger, och precis när han började komma i gång i den där stampe-tölten som är så otroligt fin, då drar han. Anders parerade och det gick bra så de fortsatte att jobba på. En gång till försökte han dra, men samma sak, Anders satt kvar och lugnade honom. Dem avslutade på topp.