Fräckhet? Del1

Vi har jobbat på med Hugrakkur ett tag. Ibland rider Anders och ibland rider jag, mycket beroende på dagsformen. Ända sen vi fick hem Hugrakkur i mitten av december har vi haft otroligt mycket jobb, vilket är toppen, men det tar på krafterna. Den som är mest i fas och har mest fokus rider den röde.

Vi försöker att ta det lugnt med honom, vill inte rusa in i något, vi vill jobba honom grundligt. Jag har till och med fått lite kläm på det här med longering och börjar tycka att det är kul till och med. Så vi varvar ridning och longering, ibland värmer vi upp med hästen på linan. Han är så lätt och lyhörd, Hugrakkur, jag behöver inte ens spö jag bara viftar lite med handen som håller linan så ökar han. Och han stannar väldigt bra på : hooow.

Jag har också börjat longera Tindur och Hrodur, vilket går bättre och bättre. Har vi haft ett hårt pass med instruktör så väljer jag att longera dagen efter, inbillar  mej att det är skönt för hästen att få sträcka ut utan ryttare.

Bildsekvens tölt

Vi har ju varit fokuserade på vår första tävling som gick av stapeln på långfredagen, på Sigfus gamla gård mellan Enköping och Sala. Då detta var vår första gemensamma tävling så har vi lagt krutet på Tindur och Hrodur. (Mer om denna i ett senare inlägg ) Och här har det börjat gått lite sämre med Hugrakkur. ( Nu när jag skriver detta undrar jag om det finns ett samband…nåja…) 

Han har kört sina tjyvsvängar några gånger, både med mig och med Anders, och vi har förtvivlat funderat på vad det är han håller på med. 

Vi analyserar och resonerar men måste nog tyvärr komma fram till att det är fräckhet det handlar om. Det kommer så fort vi kräver lite mer av honom, och det roliga är att han går alltid så jädrans fint precis innan han drar! Han har en tölt som får en att tappa andan och så på en milli-sekund sätter han in baken under sig och drar.

Förra tisdagen red Anders Hugrakkur  för  instruktören. De började lite försiktigt, skrittade mycket, hittade varandra på något vis Anders, Hugrakkur och instruktören. De kom på att Anders inte riktigt stänger vägen för hästen, t.ex. om de går på en volt i höger varv så vill hästen gärna vika av åt vänster strax innan staketet, så till den milda grad att hästen faktiskt lyckas gå iväg åt vänster och ur volten fast han inte ska. Och det berodde på att Anders inte stängde vägen med sin ytterskänkel.  Men nu fick han lära sig det och då gick det bra.

Sen började de tölta, och från en försiktig mes-tölt ( missförstå mig inte, Hugrakkur töltar alltid bra, med en jämn och fin takt, men när han börjar tölta ”på riktigt” med lyft och stamp då pratar vi tölt och ibland börjar han lite försiktigt med mes-tölt) jobbade dem ihop sig och efter ytterligare en stund började han tölta på riktigt.

 Men, han försökte dra ett par gånger, och precis när han började komma i gång i den där stampe-tölten som är så otroligt fin, då drar han. Anders parerade och det gick bra så de fortsatte att jobba på. En gång till försökte han dra, men samma sak, Anders satt kvar och lugnade honom. Dem avslutade på topp.