Ett år med Hugrakkur!

I ett år nu, för en dryg vecka sen, har vi haft Hugrakkur fra Dallandi. Ett år. Tiden har gått så fort, mycket har hänt. Lucia 2013 åkte vi till Norrköping för att hämta hem honom. Helt aningslösa, bara otåliga att få hem den där röde hästen som vi hade snubblat över under en klubbresa till Island.

Maaaaatttteeee!! Här är jag!!!

Tänk när han stod där i sin box på Dalur, tillsammans med sin kompis, som jag inte ens kommer ihåg hur han såg ut. Blicken, hans röda mule, hans enorma utstrålning.
Jessica som visade honom, min otålighet att få komma upp på honom… Och sen, dagen efter, när Sandra och jag red ut, töööööölt supertölt,tempo, hur länge höll vi på??? Kändes som 20 min oavbruten tölt, ner till skritt, skritta av dem flåset, sen upp i tölt igen. Känslan när han låg på lite, skulle vi klara av en sån här häst, en sån naturkraft? Detta var ingen liten familje-häst, så mycket förstod vi, även om vi inte där och då förstod vilken kapacitet han hade.

Fyrkantig!

Jag kommer framför allt ihåg hans ben. Eller hans kropp. Eller jag kommer ihåg allt...Ja, han var exakt fyrkantig, och i varje ”hörn” ett grovt ben. Manen, lagd på hans vänstra sida av halsen, skimrande i koppar. Och ögonen, de där mörka ögonen som sa åt mig att kööööööp mej, ta med mej hem till Sverige, ögon som var kloka, varma, tillitsfulla.

De där ögonen...

Och det var ju så konstigt att vi föll för samma häst Anders och jag, av alla säkert 20 hästar som stod i den stallgången ( av alla flera hundra som vi sett på resan!!) Att vi båda två gick rakt fram till Hugrakkur och kelade ovetandes om varandra. Jag vet att jag hade svårt att slita mig från honom, ville inte gå vidare, men följde med de andra för att se Halldór och Sandra jobba en nyss inriden hingst i lilla ridhuset.
Men så fort de var klara gick jag tillbaka till Hugrakkur, Anders med. Och så kom frågan; ville vi se honom under ryttare, ville vi provrida? Ja, jo, gärna, utan en tanke på att han skulle bli vår. Jag minns att jag sa till Anders att han hade säkert ingen gång, det var nog inget för oss…ha,ha,  och när Jessica visade honom, jag letade fel, släpade han inte bakbenen en smula??? Var han inte lite stel??

Äntligen!!

Men Anders var ju redan såld på honom, jag med, och var hon inte färdig snart så jag fick prova??? Och provridningen. Skritten, traven, herregud, denna trav, jag hade aldrig någonsin travat en sådan häst, tölten och galoppen. Tur att jag var hungrig annars hade jag fortsatt rida ännu längre. Men lunchen hägrade.  Bara att sitta där i lunchrummet med panorama fönster in emot stora ridhuset, helt uppfylld av känslan att ha ridit Hugrakkur.
 Jag frågade ut Jessica om honom, hur var han, vad gjorde han , hur mycket reds han. Han tog så stor plats i mitt huvud, i mitt hjärta, att jag kunde inte tänka på något annat. Resten av dagen när vi skulle shoppa loss på alla de stora hästaffärerna i Reykjavik, jag kunde inte tänka på annat. Jag kunde inte sova på natten för den där hästen snurrade runt i mitt huvud.

Anders var nöjd!

På väg att rida ut en tur!

Dagen därpå provred vi igen, först Anders i ridhuset, sen jag på en uteritt i halv storm. Aldrig har jag töltat så mycket, så länge, så härligt. Tveksamheten jag kände när vi kom tillbaka, skulle vi klara en sån häst?? Anders som lugnade mig, vi tar hjälp av duktiga instruktörer…och vi bestämde oss. Vi bestämde oss för att köpa hästen och 10 veckor senare på lucia, åkte vi till Norrköping för att hämta honom. På lucia i år firade vi med tårta!!

Hemma!!

Ja tänk vad vi har lärt oss på ett år. Hugrakkur är den häst som lärt oss mest på kort tid, alla våra hästar lär oss hela tiden, men Hugis är extrem. Han kräver uppmärksamhet, han kräver fokus, men vill jag kan jag bara ta en ”turridningstur” på honom. Det jag inte gör är att rida honom med ett gäng, han blir alldeles för taggad. Jag provade en gång och så fort vi ökade tempot sprang han på tvären. Det funkar med en ridkompis, men inte fler. Turer rider jag med Tindur. Hugrakkur tränas, för större syften. Fantastiska Hugrakkur!!!

Det här med att tävla...

              ( Bilderna från Dis vårtävling2014. vi hade t.o.m.en groom med oss,bästa Jeanette, som höll ordning på oss när vi var nervösa.)
Tänk att det är så roligt att tävla. Jag som inte ens är någon tävlingsmänniska. Har aldrig varit. Men nu tävlar man ju mera mot sig själv, i islandshästvärlden.  Det är inte en kamp om etta, tvåa, trea,       ( inte i min värld ) utan en kamp om att förbättra sig själv och sin häst.

Incheckade och redo äter vi lite frukost, regnet vräkte ner!

Jag  ligger ju och tragglar i B-final-träsket med Tindur, det är ju inte bra egentligen. Man vill ju helst gå till A-final direkt,  som Anders brukar göra. Jag tränar mycket, ligger i och kämpar, men går ändå ”bara” till B-final, eller som sist 23:e plats… Är det hästen eller är det jag? Ja, sist var det helt klart hästen, Tindur var ju inte fräsch. Men de andra gångerna??

Uppvärmning i paddock!

Att komma till B-final är ju roligt, men blir ju riktigt jobbigt om man vinner den för då går man till A-final. Så på en enda tävling kan man rida sin gren 3 gånger. Eller sex gånger om man ställer upp i två grenar vilket man oftast gör. En töltgren och en fyr eller fem-gång.

Uppvärmning på väg

Hrodur vet vi ju att han har rätt bra förutsättningar, han är tävlad med poäng upp till 5,5 men undrar hur pass mycket bättre han skulle kunna gå? Om man nu satte igång och tränade intensivt, med en duktig instruktör. Intressant!

I collecting ring, nära nu!

Och Hugrakkur, som vi inte ens vet vilka poäng han skulle få?? Hur långt kommer han  att gå? Och hur i hela friden ska jag kunna ta honom så långt hans förmåga räcker?? Visserligen har jag en riktigt bra instruktör, men hur långt kommer det att räcka? Min egen förmåga,då? Jag vet ju att jag har en järn-vilja när det behövs, men stämmer den överens med hästens?? Om ni förstår hur jag menar!

Hrodur presterar alltid bra!

Och varför kommer då dessa tankar i vintermörkret, jo jag är väl tävlingssugen förstås!! Vintermästerskapen. I ridhus. Rätt nära. Vore inte det  kul att testa?? Hugis alltså??!! Bara på skoj? Se vad lägsta punkten är, ha,ha.
Men nu har jag ju sagt till min sambo att om jag börjar prata vintermästerskapen ska han säga NEJ!!!  För jag ska inte hålla på och tävla innan hästen är redo, tveksamt också om jag är redo för att tävla Hugis.

Skaplig tölt!

Bra trav, lite energifattig...

Men det är ju så roligt ( trots en 23:eplacering

Galoppen, här brukar jag tycka att det är roligt att rida.

sist) och skönt med den där nervositeten innan, tankarna som säger, du är galen kvinna som utsätter dig för detta, när du kan vara hemma och tölta i lugn och ro! Känslan när man värmer, hur mycket ska jag rida, och till slut inropet i collecting ring. Och sen, tölt!
Att man bara glömmer allt omkring, går in i sin ridning, och bara kämpar på. De där varven som känns otroligt långa, förutom skritten som ju är andningshålet, tiden på banan när man får hämta andan och mentalt ställa om sig till galoppen och den känns ju dubbelt så lång som alla gångarter tillsammans, iaf om man rider Tindur…Och sen, slutet, man travar ut från banan, nöjd eller missnöjd, men då är det över och man är mentalt slut.

Ja, det är speciellt att tävla. Bara det att man kliver upp mitt i natten för att köra 10-20-30 mil för att vara ute i kanske snålblåst och regn, inbäddad i lager på lager med kläder som till slut inte hjälper för man fryser i alla fall för att man stått ute hela dagen. Kroppen är slut av allt traskande mellan häst, transport, toa, hage, bil, anslagstavla med resultat. Fötterna värker, benen värker, för du driver ju aldrig så mycket som på en tävling. Sen ska man köra hem, i mörkret, trött som en tok, 10-20-30 mil hungrig, antingen euforisk av lycka eller skitsur över alla fel man gjorde.

 Man analyserar och går igenom varenda steg i tävling, vad kan jag ha gjort bättre, skulle jag ha släppt på lite mer?? Allt mal runt i huvudet i flera dagar efter en tävling. Men man är ganska nöjd över att ha tagit sig dit, haft ett flyt i packning och lastning, man har pratat med trevliga människor med samma intresse som en själv, man har fikat och kanske till och med shoppat något trevligt.

Och framför allt, man har ridit sin häst, och kommit över den där rösten i huvudet som säger åt en att vara hemma och softa istället för att utsätta sig för allas blickar och kommentarer om sin häst och sin ridning. Man  har växt en smula, helt enkelt.

Det är så roligt att få en rosett!

Väl hemma ska hästarna lastas av pysslas om, bilens ska tömmas på diverse attiraljer. Sen ska man in och duscha och laga mat förhoppningsvis har inte klockan passerat läggdags.
Ja, det är verkligen underbart att tävla! Undrar när jag kan ut och tävla Hugis??!!

Lektioner!

Lektion idag, först på den röde, sen med den svarta i lina. Ska bli kul att komma igång med den röde, och det är med skräckblandad förtjusning jag går ner på banan.  Jag vet att vi ska ta det lugnt och inte forcera något men klart vi ska tölta lite! Och vi har inte ridit mycket på banan.

Jag, Hugis och kissen, laddar inför lektion!

Jag har funderat på hans tölt ett tag. När han kom hem från Island och vi red honom så fanns det ju inga konstigheter alls med honom. Han stampade på i tölten var väl balanserad och taktfast. Efter ett tag upptäckte jag hans snedhet, när han lägger öronen till vänster och mulen till höger. Men tölten var klockren.
Sen började han konstra och kastade av Anders och han försökte dra med mej. Då travade jag honom mycket för traven är ju en gångart jag är duktig på. Där kände jag mig rätt säker. och det va i tölten han fick spader. Sen fick han åka på uppfostringsanstalt, och efter den träningen hos Bri och Jökull var han ju fortfarande klockren i tölten.

Värmer upp

Sen han började bli behandlad av Charlotta Lindgren har vi bara ridit ut, på raka spår. Och vi har töltat en del, och det är här jag har känt en viss passaktighet??? Det blir lite skumpigt! Och där vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra…Så jag har flyttat mig i sadeln en smula, ställt honom lite, eller tryckt på lite. Ibland blir det bättre, ibland inte, och då tar jag ner till skritt och börjar om. Och det kanske är där felet ligger, jag slarvar med övergången skritt-tölt. För blir den bra, då töltat han bra, blir den dålig blir han passaktig. Tror jag. Jag har ju mest ridit ut med ganska små krav, har inte viljat skapa spänningar i honom efter all behandling han fått.

Töltar på, utan passaktighet

Jag nämnde detta för instruktören och jag fick rida honom som jag brukar och hon tittade. Och tro på fan om det inte är den där högerbogen ( som på Tindur) som spretar ut!! Undrar om det är ett vanligt fenomen? Någon som känner igen att högerbogen vill sticka ut??
Men det är ju "bara" att peta in den i kroppen och begära tölt och hoppsan vad fint det går då!
Vi höll inte på så länge, jag skulle ju ha en lektion till efter Hugis. Jag var nöjd och jag tror instruktören var nöjd också att få ha sätta tänderna i Hugrakkur igen. Vi ska snart på´t igen!

Men vad har hänt med min sits?? Isländsk stolsits!!

Och vad gör min händer??Lever sitt eget liv...

Tindur fick jobba på linan, jag har haft problem med att longera honom. Han är spretig och lyssnar dåligt på mej, spruttar iväg och är allmän jobbig. Men nu fick jag se hur han skulle gå, och vilka reaktioner jag kunde kräva, så himla nyttigt. Och vad fin han blir när han jobbar som han ska i traven. Jag tror faktiskt han tyckte det var roligt att få jobba på där i korallen.
Nu blir det hårdträning till nästa lektion!

Hoppning!

På sista tiden har jag fått  för mig att jag vill hoppa med Tindur, jag vet att han gillar det och har ett mjukt och trevligt sätt att hoppa. När Tindur och Hrodur kom till oss för snart 3 år sen hopptränade mina tjejer dem emellanåt.

Hugrakkur känns inte som att jag vill hoppa direkt, mer kanske trava över några bommar. men man vet aldrig, får jag för mig att jag vill hoppa med honom då blir det ju så!

Kul tycker Tindur!

Vi bestämde en lördag att nu hoppar vi!
Jag och Maria har ju hoppat mycket förr, jag när jag ridit på ridskola och faktiskt ända upp i 30-åldern. Strax innan jag blev gravid med mina tvillingar red jag på ridskola i Kungsör, och vi avslutade säsongen med en hopptävling. Kanske 7-8 hinder på den rafflande höjden av 50-70 cm om jag minns rätt.
Tanken var ju att alla i gruppen skulle ta sig runt helskinnande. Det gick så där.
Jag kommer inte ihåg vad hästen jag red hette, men det var ett sto med bra drag i. Vi red på och klarade alla hinder bra fram till det sista.
Där slutade jag att rida för jag var ju nästan ”hemma”, med konsekvensen att hästen vägrade och jag landade på höger höft mitt i hindret. Men, jag är inte den som är den så upp igen och samma runda igen.
Och jag gör exakt samma sak! Slutar rida straxt innan sista hindret, landar på höger höft mitt i hindret, det kändes kan jag lova. Borde man inte lära av sina misstag?? Sen dess har jag inte hoppat.

Vi har ett riktigt hinder med hinderstöd, ett par sockerbitar och några cavaletti-klossar.  Det fick duga, vi byggde bana Maria och jag. Cavalettisarna på ena kortsidan, rid ner snett igenom där hade vi hindret, fortsatte runt banan till nästa snettigenom där sockerbitshindret stod.

 Maria hade med sig Sigur ner till banan för att han skulle få vänja sig vid hinder och bommar. Han var inte alls van vid massa saker på banan. Sen skulle hon få låna Frodi för att skutta lite. Och Jeanette hade vi lyckats övertala att åtminstone skritta över några bommar! Hon var lite skärrad då hennes Frodi är en riktig snubblare och hon hade åkt av honom ganska illa vid några tillfällen. Carina och Soldán var också med och dem gick runt lite för att Soldán skulle få vänja sig lite med bommarna. Han är ju rätt cool så vi räknade med att dem skulle ta något hinder.

Konstiga påhitt tyckte Sigur och Soldán

Det var väldigt kul, och nyttigt för dem att få tänka. Vi skrittade och travade över både hinder och cavaletti från båda hållen.
 Tindur skötte sig exemplariskt och tog några riktigt härliga skutt över hindren. Vi höjde ända upp till 50 cm sen började jag tycka att nu räcker det. Jag  hade glömt de mesta om hoppning, men var sugen på att friska upp mina hopp-kunskaper. Nu hade vi inte något tempo direkt, men alla tog sig över även om bommarna låg på marken för en del. Faktiskt så roligt att vi bestämde för att ta hit en hopptränare för att hjälp oss friska upp våra hopp-kunskaper. Mer om detta i ett annat inlägg.

Karaktärsträning!

Vi har varit på karaktärs-träning i vårat närmaste ridhus, Albro. Det är Frida på Öja Västermo Ryttar Sällskap som ordnar dessa fantastiska  tillställningar där man kan stärka sin hästs självförtroende och bygga upp en gemensam tillit. Vi har varit med Hrodur och Tindur för länge sen, men nu var det Hugrakkurs tur.

Det hela går ut på att man går med din häst i ridhuset som där man riggat farliga hinder och konstiga saker. Där fanns t.ex. plast-flärpar som hängde ner från taket som man skulle gå igenom, en presenning upphängd som ett tält där man skulle gå igenom, mattor att gå över, klossar som man byggde upp i staplar som rasade när man gick förbi, små bollar i olika färger på en presenning. Skramlande dunkar att dra efter sig, en vägg med tak som var väldigt trång och otäck, pallar klädda med mattor som man skulle stå på , en pall som vippade lite ruggigt. Och självklart en vattengrav som hästarna skulle kliva ner i.

Vi från Tiggeby  gick tillsammans , vi var förväntansfulla och nyfikna på vad som skulle hända. En del hästar är ju otroligt coola till såna här grejor, andra lite stissigare.  Hugrakkur visade sig vara av de coolare slaget!

Måste vara snygg när man ska ut på byggden!

Vi gick runt bland alla stationer lite försiktigt till att börja med. Nosade på de olika materialen, mjuk plast, hård plast och ryamatta bl.a.  Han tyckte att plastflärparna som hängde ner från taket och som vi skulle gå igenom var lite otäcka men jag höll undan de värsta ett par gånger så gick han igenom.

Vi nosade på allt och det enda han tvekade på var just plastflärparna. Men det var ju bara en tvekan, så tittade han på mig och sa, ok, matte, går du så går jag. Vattengraven som de flesta fick jobba en lång stund med var inte heller några problem, han klev i med framhovarna och stod snällt till jag sa att han fick gå. Han hade lagt sig och rulla i vattnet om jag bett honom.
Ja, så kändes det. Vad jag än bad om gjorde han det. Hans tillit till mig  är  100% och det  blev  mera kännbart efter den dagen. Och han tyckte det var kul! Öronen var framåt och hela hästen utstrålade nyfiken förväntan. Hugrakkur gillar att få jobba, inte bara med kroppen.

Karaktär? Det har jag redan sa Hrodur

 Det gick bra för de andra också. Men  Soldán som  är så cool för en 6-åring var lite mer skärrad, han blev otroligt lång ibland och vågade inte riktigt gå fram förrän Carina hade övertalat honom ordentligt.
 Sigur förstås som ju är den mest oroliga och känsliga i flocken, där förstod man att det skulle bli lite jobbigt, men han fick ta lite mer tid på sig.
 Frodi, äldst i flocken som borde föregå med gott exempel for som skottspole och var livrädd för bl.a. ett stycke fårskinn!! . Men alla tog sig igenom stationerna och var nöjda efteråt. Och vi tycker nog att hästarna blivit lite lugnare efter detta äventyr. Tänk vad mycket roligt man kan hitta på med hästarna!

Tindur kämpar!

Glad i hågen gick jag ut till min svarta dagen efter för att göra hans övningar och ta en promenad. Men jag kände inte igen min häst. Borstade av honom, men fick inte röra hans manke, fick inte stretcha nacke, göra kompressioner över korset, ingenting. Han kunde inte stå still och var oroligt och hans huvud for som en jag vet inte vad.
Vi promenerade istället, det gick bra. Nästa dag samma sak, han kunde inte stå still i stallet. Söndagen fick han vila helt, måndagen skulle jag ha ridit. Men det fanns inte att jag skulle rida på denna häst, han slängde med sitt huvud, trampade runt som en besatt och först när jag stack in handen mellan hans ben och försiktigt masserad han insida lår sänkte han huvudet och i princip gick ner i koma.

I koma...

Jag masserade en lång stund,och förstod att det skulle ta några dagar innan han blev häst igen. Han höll på hela veckan och stissade i stallet, men för varje dag fick jag lägga till någon massage eller strech-övning. Utom manken, den får jag fortfarande inte massera. Först på söndagen kändes han ”normal” igen och det var dags att sitta upp.

I stallgången. för ögonblicket stilla...

En sak som jag lärt mig, mycket tack vare våra besök hos Charlotta är att jag måste vara lyhörd för hur hästen mår. Jag ska lyssna på mina hästar för de talar om saker för mig hela tiden.  Och så här i efter hand…vi skulle aldrig ha åkt på tävlingen, det sa ju Tindur redan  på morgonen när han vägrade gå på transporten. Och redan där sa min magkänsla att något är på tok, men jag lyssnade inte, för vi hade ju bestämt oss för att åka iväg och tävla. Och då MÅSTE det tydligen vara så. Hmm, det där får jag nog jobba lite på!

Men idag gick vi ner till banan helt och hållet förutsättningslöst. Tanken i mitt huvud var att jag skulle rida hästen utan att bygga upp massa spänningar i honom, bara känna av i alla gångarter, åt båda hållen, inga hårda händer eller tvingande skänklar. Bara rida hästen, in i ramen och lyssna om något kändes spänt eller konstigt. Och det gick väldigt bra. Tänk om man alltid kunde rida med den inställningen.

Tindur!

Vi skrittade en stund på lång tygel, sen samlade jag försiktigt ihop honom och gick in på en stor volt. Han kändes mjuk och fin men jag hade lite mer häst i vänster tygel ( som oftast) . Jag flyttade baken lite och helt plötsligt kom hela hästen upp under mej och det hade jag ju inte varit med om på bra länge. Det var ju detta som instruktören och jag hade övat på för några månader sen, men som han kom upp idag hade han definitivt inte gjort på ett bra tag. Undrar om han hade haft ont en tid och tappat det trevliga sätt vi ridit på förut?? Jag bytte varv och samma där, några flyttningar och manken kom upp igen och allt kändes otroligt trevligt.

Någonstans nyligen hade jag läst en fras  i någon hästtidning ” rid på eftergiften” och den blommade nu trivsamt i min hjärna. Jag red på eftergiften, en ärlig , trevlig, underbar eftergift  innan han rann ifrån och jag fick börja om.
Vi töltade och tölten kändes inte helt hundra, ärligt talat, jag tog ner och började om, men det var inte den bästa tölt vi haft. Vi kämpade på i några varv och när jag fick några riktigt bra tölt steg tog jag ner och berömde.

Trevlig häst!

Någonstans mitt upp i alltihopa brände ett skott av bara några hundra meter bort. Tindurs huvud for upp, men han fick jobba vidare och jag kämpade med mina egna hjärnspöken som skrek: ”nu sticker han håll i dig!!!” men jag tvingade mig att slappna av och vi fortsatte. Ett till skott brann av, och huvudet for upp, men inte lika högt , mera som:” hörde du matte nu är det väl ändå bäst att vi drar?” men jag drev på honom och bad om mera tölt. Ytterligare ett skott och nu var det bara ett öra som vreds upp åt mitt håll, Hörde du? Och jag svarade att jag hörde men vi ska bara jobba på här…ok sa han och när nästa skott smällde så struntade vi båda två i det för det var ju ändå inget farligt!!

Vi avslutade med lite trav, den var ok, inte heller den hans bästa men jag  kände mig nöjd med dagens äventyr. Jag var framförallt glad över att få tillbaka min gamla härliga Tindur som gillar att gå ner på banan och jobba. Både han och jag var ganska svettiga, och vi delade glatt på ett äpple när vi kom tillbaka till stallet. Väl ute i hagen galopperade han förnöjt upp till sina kompisar.

Lite tankar efter tävlingen

Dagen efter tävlingen var det mycket som snurrade i mitt huvud. Jag känner min häst och vet att han kan gå så mycket bättre.  

Som tur var hade jag två tider hos Charlotta på torsdagen, så helt klart skulle jag åka med Tindur och Hugrakkur. 

Jag hade ”krismöte” med instruktören på måndagkvällen, där vi gick igenom hela tävlingen.

Jag är ju en person som gillar att ha struktur på tillvaron, så jag bad instruktören att vi skulle lägga upp ett träningsschema för hästarna. Nu ska vi få ordning på både Hugis och Tindur.

Det första jag gjorde när vi kom hem var att fota båda hästarna.  Framifrån och från båda sidor. Sen om en månad  kommer jag att fota igen och jämföra. Så kan jag följa deras utveckling, och ni med som läser. 

Förvuxen shettis?

Hugis ser ju fortfarande litegrann ut som en förvuxen shettis, med sin mage, men han har ju fina muskler som ju behöver börja användas nu. 

Lite hängmatta.

Tindur är slankare, men hans rygg är lite som en hängmatta, och han behöver ju jobba med sina magmuskler för att det ska bli fason på honom.  Ska bli roligt att jämföra under tiden vi tränar.

På torsdagen åkte vi till Charlotta. Jag hade lasttränat under veckan så jag kände mig rätt lugn för att han skulle gå på. Och det gjorde han.  Väl framme fick Hugis börja, medans Tindur fick acklimatisera sig lite inne i behandlingsrummet. Hugis var mycket bättre och jag berättade för Charlotta att efter första behandlingen tog det ca. 4 veckor innan han började kännas rak (han var ju så sned i tölten!) och efter andra behandlingen tog det bara någon vecka eller två innan han raknade. Klart att det är intressant för henne att veta att det kan ta lång tid efter en behandling innan de hittar tillbaka till sig själva. 

Hos Charlotta

Hugrakkur hade några lätta låsningar men inget allvarligt. Han flirtade hejvilt med Charlotta medans hon höll på. Tror hon blev lite förtjust i honom,  och visst, fler hade fallit för han charm och utstrålning, hon var inte den första.

Tindur är ju också en riktig charmör när han vill. Och han gillade Charlotta direkt, han följde efter henne och kollade in allt hon gjorde så till den milda grad att vi till slut skrattade rakt ut åt hans intresse för henne. Han hade massor av låsningar och hon hittade en gammal skada vid manken, där var han rejält öm. Han var också så svullen mellan bakbenen upp mot ljumskarna att jag knappt fick in handen mellan hans ben.  

Och här kom jag ju på att det kändes ju faktiskt som om han hade knipit när vi travade, säkert för att avlasta nån smärta någonstans! Stackarn, och honom hade jag tävlat…snyft. Älskade lilla svarta som alltid kämpar!

Vi diskuterade laser och varför den inte används inom humanvården. Anders fick prova på sitt onda knä och faktum är att det blev bättre! Nu skulle han kanske han behöva fler behandlingar men han får vänta tills vi ska tillbaka i januari!

Charlotta behandlar även människor!

Vi åkte hem, några erfarenheter rikare, och med instruktioner om massage och stretching. Och Hugis ska äntligen få komma igång ordentligt, jippie! 

Tävlingsdags del 2

Jag började bli ganska övertygad om att det var något fel på hästen, Skulle jag ens tävla fyrgången?? Han kanske hade ont?? Som  tur var träffade jag på en tjej där som vi brukar anlita som veterinär på våra tävlingar och när vi stod och pratade sa jag till henne att Tindur kändes konstig och att jag inte visste om jag skulle våga rida fyrgången. Hon erbjöd sig att titta om han var halt ( väldigt snällt tyckte jag)  men det trodde jag ju inte att han var. Hon tyckte jag skulle rida fyrgången i alla fall.

Anders red så pass bra i sin T8 att han gick till A-final.  Poängen var 5,20 superbra. Vi ställde hästarna i hagen och gick för att fika. Hela tiden snurrade det i huvudet på mig, att hästen inte mådde helt bra. Och jag var snubblande nära att stryka mig. Jag var deprimerad rent av, min bild av mig själv och Tindur på tävling var ju med en rosett i handen, inte på typ 23 plats…Svårt att samla ihop sig så pass att man vill gå ut och rida banan igen.

Hrodur, våran klippa!

Efter många om och men värmde jag Tindur till fyrgången. Vi höll oss på grusvägen, travade bort en bit och töltade tillbaka. Det kändes bättre och jag tänkte att det får gå, jag kör. In i collecting ring på med armbindeln och tursamt nog var vi inte först in på banan. Bara att rida på. 

Tölten kändes sådär…men bättre än T8-tölten, jag kämpade som ett djur med drivning och halvhalter och tyckte att det var det längsta fyrgångsprogram jag nånsin ridit. 

Övergången till trav blev bra, och även om han inte kändes helt hundra i traven gick han OK, men samma här, jag fick jobba som ett djur för att få fram honom. Skritten var skaplig, och en bra stund att pusta och hämta andan. Jag fick jobba med mina negativa tankar för att inte ta ut något i förskott, men jag var helt klart orolig över galoppen

.  

Jag hade ett ekipage framför mig på lagom avstånd och tänkte använda dem  som draghjälp. Men vad händer då??? Den hästen stannar och börjar backa vid mitten av långsidan och detta är helt klart en störning även för mig. Jag kände hur Tindur började tveka i steget så jag tryckte på nästan så han började trava, höll igen skrittade vidare och förbi min draghjälp, fan också. 

Vi var på mitten av långsidan när speakern kommenderade galopp, så jag bara blåste ut hjärnan, travade fram till strax innan kurvan, gjorde en förhållning på vänster tygel släppte på höger och fattade galoppen. Kollade ner ( fasiken skulle jag galoppera i höger???var ju skitsvårt att se om det var rätt galopp när han har all man hängandes på höger sida) men det var RÄTT!!! Jag tror jag tjoade till ”duktig” och drev på med en ganska bra känsla i kroppen. Om jag bara orkar hålla galoppen tiden ut är det över sen. Och faktum är att galoppen kändes dubbelt så lång som tölten men vi höll ut, och det var en rätt nöjd matte som travade ut från ovalen. Poängen blev 2,5-3,5 för tölt, men 4,5-5,5 för övriga gångarter. 

Vilken kamp, jag var genomsvett, men ändå glad att jag hade startat och gjort så pass mycket bättre än i T8. Nöjd och trött, gick jag och ställde ut min häst i hagen. Han var rätt nöjd han med när han fick komma in till sin Hrodur. Nu var det bara att ta det lugnt och kolla in alla andra medans vi väntade på töltens A-final, som ju var näst sista punkt på programmet.

Nöjd och glad i sin hage!

Först fram på eftermiddagen var det Anders tur att starta i sin A-final. Vi är inte några tålmodiga och avslappnande människor jag och min sambo, och att efter att ha suttit helt sysslolösa ( finns inte i vår värld) en hel dag, var det rätt tufft att tagga till. Som tur var var Hrodur taggad, och töltade hem en femte.placering. de andra hästarna var helt enkelt för bra. Men Anders var rätt nöjd ändå, och jag var jätte glad för deras skull. 

 Vi började packa ihop för att fara hemåt. Det hade börjat skymma redan när Anders red, och nu var det inte mycket dagsljus kvar. In med Hrodur och sen Tindur. Icke. Han ville inte gå på, igen. Här blev jag övertygad om att det var något fel på hästen. Vi höll på i 45 minuter innan vi lyckades. Vid det här laget var jag långt nere på botten, och riktigt dåliga tankar snurrade i mitt huvud. Skulle jag ens hålla på med häst?? Jag kunde ju lika gärna lägga ner. Här går man upp mitt i natten  för att åka 1,5 timme till en tävlingsbana där allt bara går åt skogen. Sticka tröjor, eller virka verkade ju som en otroligt trevlig sysselsättning! Ska nog börja med det istället. 

Tävlingsdags! Del 1

Jaha, så har vi tävlat, på Tölt.nu. Blev ju sugen på att stämma av formen på mig och Tindur, det kändes som att vi var på G!! Det var vi inte…
Vi har ju haft lite körigt av och till, och hade inte hunnit ut till banan för att träna sen i våras. Men i fredags åkte vi ut, och instruktören var också där. Vi värmde lite jobbade i collecting-ring mjukade upp och så.
Jag har galopperat riktigt dåligt  ett tag, alldeles för lite och utan någon schvung alls. Varför? Har bara blivit så…Men nu skulle jag ju tävla fyrgång, bra om man får galopp då, och gärna rätt galopp också.

Dagarna innan hade jag tagit några galopper i paddocken, skitdåliga, blev oftast fel. Så vi tränade på banan. Han tog fel direkt, och vi jobbade en stund med den. Jag red ett fyrgångs och ett töltprogram för instruktören. Kändes skapligt, utom traven…och Tindur älskar trav, har en bra trav ( lite dåligt sväv) men fin form och takt. Och jag är bra på trav så trav kan vi!! Men nu kändes den helt konstig. Jag var tvungen att fråga instruktören vad det var för gångart han hade? Konstigt, men så tog han några skapliga travsteg och vi glömde bort den där gångarten.

Jag kände mig rätt nöjd när vi åkte därifrån, fixar vi galoppen i fyrgången fixar vi allt!!
Söndag morgon skulle vi lasta. Tindur ville inte gå på. Ok, jag var nervös, men inte sååå nervig att det borde påverka hästen. Jag fick joxa och trixa en lång stund innan han behagade kliva ombord. Nånstans i mitt huvud sa något ” traven var skitdålig, varning, varning”, men jag slog bort det.
 Vi kom fram i god tid, alldeles för god tid, men hellre det än att behöva stressa. Vi gjorde iordning hästarna och gick bort till vägen där man kunde värma upp lite. Anders red två grupper före mig så vi  kollade på honom , tog en paus i värmningen. Han gjorde bra ifrån sig, poängen låg mellan 5 och 5,5, borde bli minst en b-final.

 Det där med värmning är ju svårt, som nybörjare vill man gärna nöta lite för mycket, så blir hästen för trött när det väl är dags. Tindur kändes stel åt vänster, han hade ju faktiskt gjort det hela veckan…men jag satt av och sadlade om. Drog tillbaka sadeln en bit och satt upp igen. Och Tindur försökte kasta av mig!!! Va fåglarna är det frågan om??? Jag satt av och sadlade fram en bit, och så fick jag kliva upp. Han försöker säga något, helt klart. Men vad är det han säger?
Tindur är ju lite lurig så, har haft mycket tricks och grejs för sig under vår tid tillsammans, så det är inte alltid klockrent att man tror att det är fel på hästen. Det här med blåsten t.ex. han har ju skenat med mig när det har kommit en riktigt kraftig vindby!

Nåja, vi tog oss ner till collecting ring, och fick där veta att vi skulle bli själva i vår grupp!! Åh nej! Värsta tänkbara scenario. Ingen draghjälp… Och domarnas obarmhärtiga ögon konstant på oss. Men det var bara att driva, driva, driva. Och jag drev, och kämpade, men han hittade ingen bra tölt. Det var svajigt, travaktigt, han rollade som en besatt. Riktigt dåligt. Vi  fick 3:or!! Jag var så besviken. Så missnöjd, och samtidigt  konfunderad. Tindur kunde bättre än 3:or, vad var det som hände??
( Obs! att bilderna är gamla men jag hittade inga andra som passade in! )

Det här med longering del 2

Vi åt lunch och diskuterade igenom vad vi gjort på förmiddagen, och på eftermiddagen skulle vi få en halvtimme var i korallen  med instruktören. Alla var väldigt nöjda och glada hitills, kändes som att det hade gett ganska mycket. Det jag var lite orolig för är ju när man ska hålla på själv, att det blir fel, eller att man inte kommer ihåg riktigt vad det var man skulle göra. Men vi är ett bra stallgäng,  och självklart kommer vi att hjälpa varandra och framför allt titta på varandra för att se om det går så bra som man tror när man står där i mitten. Men det är ju så mycket lättare när någon står i mitten och talar om vad man ska göra.

Stilstudie

Efter lunchen började Anders och Hrodur i rundkorallen. Där såg man  tydligt skillnaden i de olika varven.  Hrodur var betydligt stelare åt ena hållet. Sen var det Soldáns tur. Han har haft svårt med traven, men efter mycket kämpande fick de trav på honom och vad den var fin! Frodi fick mest leka, han tycker det är tråkigt så han fick hitta på lite grejer själv som han gillade. Kul tyckte vi. Han både travade och galopperade i båda varven. Nästan spruttade lite med baken. Glad häst!

Koncentration på topp

Hugrakkur, han fick gå lös, först bara med longergjorden för att vi skulle se hur han såg ut. Vi kollade i båda varven, och satte sen på inspänningtyglar. Och vilken skillnad, nu kom huvudet ner, och ryggen kom upp! Och jag kände mig som en elefant i mina rörelser, klumpig och för stor! Han är ju så finstämd Hugis och jag vevade på och var alldeles för grov och eländig i mitt sätt att "prata" med honom, innan jag förstod hur fina små rörelser skulle visa honom hur han skulle göra.

Löslongering

Efter passet med inspänning tog vi bort dem och lät honom springa, och vilken skillnad! Nu sänkte han huvudet och sprang mera fritt!! Härligt, nu ska vi bara komma ihåg allt och kunna träna på detta utan instruktörens falkögon som styr upp och visar väg.

Hugis flirtar med fotografen!

Men vad roligt det var. Tidigare har jag gått ner med linan och kämpat mig igenom ett longer-pass. Nu ser jag fram emot att få jobba vidare med Hugrakkur mer varierat. Blanda ridning och markarbete, och få en bra struktur på det. Och imorgon, då ska jag testa detta på min lilla svarta! Spännande! Han är ju känslig på sitt sätt men inte alls som Hugis…Det kan gå hur som helst!

Det här med longering...del 1

Är det något jag är riktigt dålig på så är det markarbete. Jag har aldrig lärt mig det. På ridskolan när man var ung en gång för en tid sen, fick vi inte jobba hästarna från marken, och det vimlar inte direkt av kurser i markarbete. 

Och eftersom det inte har känts ok att gå ner och longera utan att veta vad jag gör har markarbetet blivit kraftigt försummat. Men det har hänt att jag gått ner med Tindur eller Hugrakkur för att de ska få "springa" av sig. De är så olika dessa två, Hugrakkur känslig och lyhörd, Tindur sprattlig och seg. Honom har jag fått jaga runt på linan, oftast har jag varit genomsvett och Tindur har sett ganska nöjd ut med mig. 

Hugrakkur har jag inte ens ett spö med, en liten vift med handen så springer han.

Jag har ju tjatat en tid på min instruktör att hon ska komma och ha kurs med mig och mitt stallgäng, och nu äntligen har vi fått ihop det.

Inte ska vi väl jobba idag???

En av de första sakerna vi gjorde när vi flyttat in här på Tiggeby var att bygga en rundkorall nämligen, och när den blev färdig tyckte instruktören att det vore bra om jag visste vad gjorde med hästarna där inne. 

Blivande rundkorall

Och jag hade förklarat för henne att jag longerar genom att mana på hästen i lina, men jag vet inte vad jag gör eller varför. Känns rätt menlöst då att hålla på…som t.ex. efter ett hårt pass så kan jag känna att dagen efter vill jag att Tindur, eller Hugrakkur ska få jobba av sig eventuell träningsvärk utan mig på ryggen. Men vad är bra markarbete?? Jag visste inte ens vad jag skulle berömma eller korrigera.

Man brjar ana vad det ska bli!

Vi var hela stallgänget som fick lära oss flera nyttiga övningar. Anders, Carina och Jeanette var i första gruppen, de fick gå ut och göra som de brukar när de longerar, och instruktören gick runt och visade och korrigerade. Alla var på olika nivåer, men de kämpade tappert med sina hästar. Och de lärde sig att man kan gå i linan eller jobba i linan. Stor skillnad där.

Man kan gå, och man kan gå

Jag skulle äntligen få börja jobba med Hugrakkur, lycka. Och jag hade totalt glömt hur otroligt känslig denna häst är! Under tiden sen han kom från Jökull har ju han gått ner i varv och blivit mer som en turridningshäst, och nu fick jag se den där känsliga Hugrakkur med lite nerv i!

Stilstudie!

Jag hade honom på linan och han fick skritta runt mig. Han knallade på, tyckte att livet var rätt behagligt. Vi travade också, lite lagom bekvämt. Han är ju så fin, min Hugrakkur, så jag har nog mest stått och beundrat hans fina röda färg och hans böljande man,typ. Jobbade?? Inte tok!

Instruktören kom och visade, och min fina, loja Hugrakkur reste upp sig och började trampa under sig! Aha…det är skillnad på att gå och gå! Spännande! Vi fick några fler övningar och ju mer vi jobbade desto mer resning fick han. Jag la också märke till skillnaderna i de olika varven, hans högervarv var bättre och han såg mer bekväm ut där, åtminstone ett tag. Vänstern tog lite längre tid att komma i form. 

Vi jobbade på mindre volter, förflyttade oss längs hela kortsidan på banan, både häst och jag i full fokus. Till slut tyckte jag att jag hade fått ganska bra kläm på det där, och hästen frustade och stånkade. Nä, det hade han inte väntat sig, Hugis att jag skulle kräva jobb av honom från marken.  Han hade hela sin uppmärksamhet på mig och jag bara tänkte öka så ökade han och tvärtom. Och det var ju faktiskt kul! Och efter lunch skulle vi få jobba i korallen, härligt!

Skogsmullen!

Hugis och jag lullar i skogen, det är skönt, medans Tindur och jag tränar ordentligt nu. Sen efter tävlingen ska Tindur få lite vila. Då ska Hugis få en omgång. Ibland glömmer jag bort vilken häst jag har, för Hugis känns som en turridningshäst numera. Otroligt lugn och fin.

 Han har fått regnskållor. Små irriterande knölar som jag har trott varit insektsbett,  men som Charlotta Lindgren raskt konstaterade var just skållor. Och då måste jag läsa på om vad det är för något… bakterie som kommer av fukt. OK. Nu ska han helklippas, han har nämligen satt otroligt mycket päls. När jag tar in honom för en ridtur är han redan svettig. Av att gå i hagen. Bättre då att han får bli naken så jag lättare kan behandla knölarna.

Vi rider ut, har en runda som tar en timma, och ibland kör vi fram och tillbaka på gräsvägen några gånger. Vi har en liten galoppbacke, där har han lärt sig att det blir galopp, så nu hinner jag inte ens tänka att jag ska fatta så sätter han av. Och ibland trycker jag på så att han fortsätter galoppen efter backen också. Härligt!!

Gräsvägen lutar ju lite neråt ( ena hållet) och då töltar vi, och när vi vänder blir det trav, Han har ju en trav utan dess like denna häst, och jag har haft problem att få honom i trav ute. På banan går det utan vidare. Men jag vet att jag hörde av nån när vi var på Island att de travar bara i uppförsbackar. Nåja, nu har jag ju en ,om än så svag, uppförslutande väg. Där har vi hittat traven! Jösses!! Hej, vad det går.

Bitvis jobbar jag ihop honom, han får inte bara gå och drälla.  Huvudet känns rakare, men det finns en liten tendens till att tippa öron åt vänster, mule åt höger, men inte alls som tidigare. Tölten går skapligt, bara jag är med och inte blir hård, driver med sätet och gör mjuka halvhalter. Ibland drar vi på lite, och jag känner ju att det finns en sån kapacitet i hästen, sånt tryck så jag blir förstummad.

 Men jag ska inte förhasta mig, Hugis och min tid kommer. Jag vill att han ska vara helt fräsch, fri från låsningar, ev. smärta och även regnskållor! Sen ska vi dra igång, han och jag.
Det roliga är att min Tindur blir bara bättre och bättre ( självklart ju bättre jag blir ) och han inte heller något dåligt trycka!! Tänk att man är så lyckligt lottad att man har 2 ( 3 med Hrodur) hästar som är pigga och glada!!

Tävla!

Vi ska tävla! Jag blev så sugen på att få komma ut och stämma av formen på Tindur ( och mig själv ! ) så jag anmälde mig till Tölt.nu;s tävling den 26 oktober.  Anders  hakade på direkt. Tindur och jag tävlar fyrgång och tölt, Anders bara tölten. Det ska bli kul, vi har ju varit där en gång förut och tävlat, tyckte det var bra, välordnat.

Jag gillar att ha mål när jag tränar, det motiverar mig lite extra. Så nu kör vi på med instruktör en gång i veckan, och så intervall-tränar vi för att bygga styrka. Ibland undrar jag vem av Tindur och mig som har mest träningsvärk…?  Troligtvis jag! Men jag gillar ju det. Speciellt efter en särdeles intensiv lektion, och man känner redan på kvällen att morgondagen kommer att bli en dag i smärtans tecken.  Mer valuta för pengarna också !

Vi tränar mycket balans just nu, både min och Tindurs. Och att jag måste känna att jag har honom i ramen. Han är ju lite ”flytande”, min lille svarte. Bogarna far hit o dit, men det blir bättre.
I traven ska jag stå i superlätt sits, tyngden i foten och med svikt i knäna. Vet ni hur svårt det är? När man är van att antingen rida lätt eller sitta. Och vet ni hur ont det gör dagen efter när man travat en låååång lektion i denna ställning? Väldigt ont. Och sen när man ska på det igen….say no more.

Men jag känner att det ger utdelning. För ett par veckor sen när jag var i en svacka så gnällde jag till instruktören; det händer inget, jag känner inte att jag kommer någonstans. Gnälligt på riktigt. Men vi pratade igenom det och jag fick en påminnelse om vad vi faktiskt gjort och åstadkommit och då kändes det ju bättre.

Tindur 2012 huvudet flaxar

Vi jobbar också med formen, Tindur har ju en historia med ett riktigt flaxande huvud. Hans huvud har varit i princip överallt, högt lågt mittemellan. Åt sidorna. Han har töltat i form, han har töltat som en struts. Och allt där i mellan. Nu håller vi på att hitta ett bra läge för oss, kroppen i ramen, huvudet på plats. Men det gäller att jag har timingen också.

Tindur i form 2013

Vi har klippt hästarna också. Tindur ( förstås) har ju inte varit den lättaste att klippa, men nu så gick det galant. Hrodur är ju alltid en klippa, även i klippning. Och Hugrakkur, han stod och sov, jag fick hålla upp hans huvud så Anders skulle komma åt under halsen

Duktig häst

Otroligt mycket päls

. De blev ju mycket piggare förstås. Denna höst har ju varit  så otroligt varm och solig. Skönt, jag minns med en rysning för några år sen den där hösten som regnade bort. Hästarna stod till knäna i lervälling i hagarna. Denne höst känns betydligt skönare, kanske för att vi trivs så bra här på Tiggeby. Och nu när livet inte går i 180 knyck längre kan jag äntligen få komma igång med Hugrakkur också. Ska bara tävla min lilla svarta, till dess tar Hugis och jag det lugnt. Lullar i skogen, ute och promenerar, eller bara en massagestund tillsammans. Life´s gooood!