Det här med att tävla...

              ( Bilderna från Dis vårtävling2014. vi hade t.o.m.en groom med oss,bästa Jeanette, som höll ordning på oss när vi var nervösa.)
Tänk att det är så roligt att tävla. Jag som inte ens är någon tävlingsmänniska. Har aldrig varit. Men nu tävlar man ju mera mot sig själv, i islandshästvärlden.  Det är inte en kamp om etta, tvåa, trea,       ( inte i min värld ) utan en kamp om att förbättra sig själv och sin häst.

Incheckade och redo äter vi lite frukost, regnet vräkte ner!

Jag  ligger ju och tragglar i B-final-träsket med Tindur, det är ju inte bra egentligen. Man vill ju helst gå till A-final direkt,  som Anders brukar göra. Jag tränar mycket, ligger i och kämpar, men går ändå ”bara” till B-final, eller som sist 23:e plats… Är det hästen eller är det jag? Ja, sist var det helt klart hästen, Tindur var ju inte fräsch. Men de andra gångerna??

Uppvärmning i paddock!

Att komma till B-final är ju roligt, men blir ju riktigt jobbigt om man vinner den för då går man till A-final. Så på en enda tävling kan man rida sin gren 3 gånger. Eller sex gånger om man ställer upp i två grenar vilket man oftast gör. En töltgren och en fyr eller fem-gång.

Uppvärmning på väg

Hrodur vet vi ju att han har rätt bra förutsättningar, han är tävlad med poäng upp till 5,5 men undrar hur pass mycket bättre han skulle kunna gå? Om man nu satte igång och tränade intensivt, med en duktig instruktör. Intressant!

I collecting ring, nära nu!

Och Hugrakkur, som vi inte ens vet vilka poäng han skulle få?? Hur långt kommer han  att gå? Och hur i hela friden ska jag kunna ta honom så långt hans förmåga räcker?? Visserligen har jag en riktigt bra instruktör, men hur långt kommer det att räcka? Min egen förmåga,då? Jag vet ju att jag har en järn-vilja när det behövs, men stämmer den överens med hästens?? Om ni förstår hur jag menar!

Hrodur presterar alltid bra!

Och varför kommer då dessa tankar i vintermörkret, jo jag är väl tävlingssugen förstås!! Vintermästerskapen. I ridhus. Rätt nära. Vore inte det  kul att testa?? Hugis alltså??!! Bara på skoj? Se vad lägsta punkten är, ha,ha.
Men nu har jag ju sagt till min sambo att om jag börjar prata vintermästerskapen ska han säga NEJ!!!  För jag ska inte hålla på och tävla innan hästen är redo, tveksamt också om jag är redo för att tävla Hugis.

Skaplig tölt!

Bra trav, lite energifattig...

Men det är ju så roligt ( trots en 23:eplacering

Galoppen, här brukar jag tycka att det är roligt att rida.

sist) och skönt med den där nervositeten innan, tankarna som säger, du är galen kvinna som utsätter dig för detta, när du kan vara hemma och tölta i lugn och ro! Känslan när man värmer, hur mycket ska jag rida, och till slut inropet i collecting ring. Och sen, tölt!
Att man bara glömmer allt omkring, går in i sin ridning, och bara kämpar på. De där varven som känns otroligt långa, förutom skritten som ju är andningshålet, tiden på banan när man får hämta andan och mentalt ställa om sig till galoppen och den känns ju dubbelt så lång som alla gångarter tillsammans, iaf om man rider Tindur…Och sen, slutet, man travar ut från banan, nöjd eller missnöjd, men då är det över och man är mentalt slut.

Ja, det är speciellt att tävla. Bara det att man kliver upp mitt i natten för att köra 10-20-30 mil för att vara ute i kanske snålblåst och regn, inbäddad i lager på lager med kläder som till slut inte hjälper för man fryser i alla fall för att man stått ute hela dagen. Kroppen är slut av allt traskande mellan häst, transport, toa, hage, bil, anslagstavla med resultat. Fötterna värker, benen värker, för du driver ju aldrig så mycket som på en tävling. Sen ska man köra hem, i mörkret, trött som en tok, 10-20-30 mil hungrig, antingen euforisk av lycka eller skitsur över alla fel man gjorde.

 Man analyserar och går igenom varenda steg i tävling, vad kan jag ha gjort bättre, skulle jag ha släppt på lite mer?? Allt mal runt i huvudet i flera dagar efter en tävling. Men man är ganska nöjd över att ha tagit sig dit, haft ett flyt i packning och lastning, man har pratat med trevliga människor med samma intresse som en själv, man har fikat och kanske till och med shoppat något trevligt.

Och framför allt, man har ridit sin häst, och kommit över den där rösten i huvudet som säger åt en att vara hemma och softa istället för att utsätta sig för allas blickar och kommentarer om sin häst och sin ridning. Man  har växt en smula, helt enkelt.

Det är så roligt att få en rosett!

Väl hemma ska hästarna lastas av pysslas om, bilens ska tömmas på diverse attiraljer. Sen ska man in och duscha och laga mat förhoppningsvis har inte klockan passerat läggdags.
Ja, det är verkligen underbart att tävla! Undrar när jag kan ut och tävla Hugis??!!