Ett år med Hugrakkur!

I ett år nu, för en dryg vecka sen, har vi haft Hugrakkur fra Dallandi. Ett år. Tiden har gått så fort, mycket har hänt. Lucia 2013 åkte vi till Norrköping för att hämta hem honom. Helt aningslösa, bara otåliga att få hem den där röde hästen som vi hade snubblat över under en klubbresa till Island.

Maaaaatttteeee!! Här är jag!!!

Tänk när han stod där i sin box på Dalur, tillsammans med sin kompis, som jag inte ens kommer ihåg hur han såg ut. Blicken, hans röda mule, hans enorma utstrålning.
Jessica som visade honom, min otålighet att få komma upp på honom… Och sen, dagen efter, när Sandra och jag red ut, töööööölt supertölt,tempo, hur länge höll vi på??? Kändes som 20 min oavbruten tölt, ner till skritt, skritta av dem flåset, sen upp i tölt igen. Känslan när han låg på lite, skulle vi klara av en sån här häst, en sån naturkraft? Detta var ingen liten familje-häst, så mycket förstod vi, även om vi inte där och då förstod vilken kapacitet han hade.

Fyrkantig!

Jag kommer framför allt ihåg hans ben. Eller hans kropp. Eller jag kommer ihåg allt...Ja, han var exakt fyrkantig, och i varje ”hörn” ett grovt ben. Manen, lagd på hans vänstra sida av halsen, skimrande i koppar. Och ögonen, de där mörka ögonen som sa åt mig att kööööööp mej, ta med mej hem till Sverige, ögon som var kloka, varma, tillitsfulla.

De där ögonen...

Och det var ju så konstigt att vi föll för samma häst Anders och jag, av alla säkert 20 hästar som stod i den stallgången ( av alla flera hundra som vi sett på resan!!) Att vi båda två gick rakt fram till Hugrakkur och kelade ovetandes om varandra. Jag vet att jag hade svårt att slita mig från honom, ville inte gå vidare, men följde med de andra för att se Halldór och Sandra jobba en nyss inriden hingst i lilla ridhuset.
Men så fort de var klara gick jag tillbaka till Hugrakkur, Anders med. Och så kom frågan; ville vi se honom under ryttare, ville vi provrida? Ja, jo, gärna, utan en tanke på att han skulle bli vår. Jag minns att jag sa till Anders att han hade säkert ingen gång, det var nog inget för oss…ha,ha,  och när Jessica visade honom, jag letade fel, släpade han inte bakbenen en smula??? Var han inte lite stel??

Äntligen!!

Men Anders var ju redan såld på honom, jag med, och var hon inte färdig snart så jag fick prova??? Och provridningen. Skritten, traven, herregud, denna trav, jag hade aldrig någonsin travat en sådan häst, tölten och galoppen. Tur att jag var hungrig annars hade jag fortsatt rida ännu längre. Men lunchen hägrade.  Bara att sitta där i lunchrummet med panorama fönster in emot stora ridhuset, helt uppfylld av känslan att ha ridit Hugrakkur.
 Jag frågade ut Jessica om honom, hur var han, vad gjorde han , hur mycket reds han. Han tog så stor plats i mitt huvud, i mitt hjärta, att jag kunde inte tänka på något annat. Resten av dagen när vi skulle shoppa loss på alla de stora hästaffärerna i Reykjavik, jag kunde inte tänka på annat. Jag kunde inte sova på natten för den där hästen snurrade runt i mitt huvud.

Anders var nöjd!

På väg att rida ut en tur!

Dagen därpå provred vi igen, först Anders i ridhuset, sen jag på en uteritt i halv storm. Aldrig har jag töltat så mycket, så länge, så härligt. Tveksamheten jag kände när vi kom tillbaka, skulle vi klara en sån häst?? Anders som lugnade mig, vi tar hjälp av duktiga instruktörer…och vi bestämde oss. Vi bestämde oss för att köpa hästen och 10 veckor senare på lucia, åkte vi till Norrköping för att hämta honom. På lucia i år firade vi med tårta!!

Hemma!!

Ja tänk vad vi har lärt oss på ett år. Hugrakkur är den häst som lärt oss mest på kort tid, alla våra hästar lär oss hela tiden, men Hugis är extrem. Han kräver uppmärksamhet, han kräver fokus, men vill jag kan jag bara ta en ”turridningstur” på honom. Det jag inte gör är att rida honom med ett gäng, han blir alldeles för taggad. Jag provade en gång och så fort vi ökade tempot sprang han på tvären. Det funkar med en ridkompis, men inte fler. Turer rider jag med Tindur. Hugrakkur tränas, för större syften. Fantastiska Hugrakkur!!!