Det här med longering...del 1

Är det något jag är riktigt dålig på så är det markarbete. Jag har aldrig lärt mig det. På ridskolan när man var ung en gång för en tid sen, fick vi inte jobba hästarna från marken, och det vimlar inte direkt av kurser i markarbete. 

Och eftersom det inte har känts ok att gå ner och longera utan att veta vad jag gör har markarbetet blivit kraftigt försummat. Men det har hänt att jag gått ner med Tindur eller Hugrakkur för att de ska få "springa" av sig. De är så olika dessa två, Hugrakkur känslig och lyhörd, Tindur sprattlig och seg. Honom har jag fått jaga runt på linan, oftast har jag varit genomsvett och Tindur har sett ganska nöjd ut med mig. 

Hugrakkur har jag inte ens ett spö med, en liten vift med handen så springer han.

Jag har ju tjatat en tid på min instruktör att hon ska komma och ha kurs med mig och mitt stallgäng, och nu äntligen har vi fått ihop det.

Inte ska vi väl jobba idag???

En av de första sakerna vi gjorde när vi flyttat in här på Tiggeby var att bygga en rundkorall nämligen, och när den blev färdig tyckte instruktören att det vore bra om jag visste vad gjorde med hästarna där inne. 

Blivande rundkorall

Och jag hade förklarat för henne att jag longerar genom att mana på hästen i lina, men jag vet inte vad jag gör eller varför. Känns rätt menlöst då att hålla på…som t.ex. efter ett hårt pass så kan jag känna att dagen efter vill jag att Tindur, eller Hugrakkur ska få jobba av sig eventuell träningsvärk utan mig på ryggen. Men vad är bra markarbete?? Jag visste inte ens vad jag skulle berömma eller korrigera.

Man brjar ana vad det ska bli!

Vi var hela stallgänget som fick lära oss flera nyttiga övningar. Anders, Carina och Jeanette var i första gruppen, de fick gå ut och göra som de brukar när de longerar, och instruktören gick runt och visade och korrigerade. Alla var på olika nivåer, men de kämpade tappert med sina hästar. Och de lärde sig att man kan gå i linan eller jobba i linan. Stor skillnad där.

Man kan gå, och man kan gå

Jag skulle äntligen få börja jobba med Hugrakkur, lycka. Och jag hade totalt glömt hur otroligt känslig denna häst är! Under tiden sen han kom från Jökull har ju han gått ner i varv och blivit mer som en turridningshäst, och nu fick jag se den där känsliga Hugrakkur med lite nerv i!

Stilstudie!

Jag hade honom på linan och han fick skritta runt mig. Han knallade på, tyckte att livet var rätt behagligt. Vi travade också, lite lagom bekvämt. Han är ju så fin, min Hugrakkur, så jag har nog mest stått och beundrat hans fina röda färg och hans böljande man,typ. Jobbade?? Inte tok!

Instruktören kom och visade, och min fina, loja Hugrakkur reste upp sig och började trampa under sig! Aha…det är skillnad på att gå och gå! Spännande! Vi fick några fler övningar och ju mer vi jobbade desto mer resning fick han. Jag la också märke till skillnaderna i de olika varven, hans högervarv var bättre och han såg mer bekväm ut där, åtminstone ett tag. Vänstern tog lite längre tid att komma i form. 

Vi jobbade på mindre volter, förflyttade oss längs hela kortsidan på banan, både häst och jag i full fokus. Till slut tyckte jag att jag hade fått ganska bra kläm på det där, och hästen frustade och stånkade. Nä, det hade han inte väntat sig, Hugis att jag skulle kräva jobb av honom från marken.  Han hade hela sin uppmärksamhet på mig och jag bara tänkte öka så ökade han och tvärtom. Och det var ju faktiskt kul! Och efter lunch skulle vi få jobba i korallen, härligt!