Tindur kämpar!

Glad i hågen gick jag ut till min svarta dagen efter för att göra hans övningar och ta en promenad. Men jag kände inte igen min häst. Borstade av honom, men fick inte röra hans manke, fick inte stretcha nacke, göra kompressioner över korset, ingenting. Han kunde inte stå still och var oroligt och hans huvud for som en jag vet inte vad.
Vi promenerade istället, det gick bra. Nästa dag samma sak, han kunde inte stå still i stallet. Söndagen fick han vila helt, måndagen skulle jag ha ridit. Men det fanns inte att jag skulle rida på denna häst, han slängde med sitt huvud, trampade runt som en besatt och först när jag stack in handen mellan hans ben och försiktigt masserad han insida lår sänkte han huvudet och i princip gick ner i koma.

I koma...

Jag masserade en lång stund,och förstod att det skulle ta några dagar innan han blev häst igen. Han höll på hela veckan och stissade i stallet, men för varje dag fick jag lägga till någon massage eller strech-övning. Utom manken, den får jag fortfarande inte massera. Först på söndagen kändes han ”normal” igen och det var dags att sitta upp.

I stallgången. för ögonblicket stilla...

En sak som jag lärt mig, mycket tack vare våra besök hos Charlotta är att jag måste vara lyhörd för hur hästen mår. Jag ska lyssna på mina hästar för de talar om saker för mig hela tiden.  Och så här i efter hand…vi skulle aldrig ha åkt på tävlingen, det sa ju Tindur redan  på morgonen när han vägrade gå på transporten. Och redan där sa min magkänsla att något är på tok, men jag lyssnade inte, för vi hade ju bestämt oss för att åka iväg och tävla. Och då MÅSTE det tydligen vara så. Hmm, det där får jag nog jobba lite på!

Men idag gick vi ner till banan helt och hållet förutsättningslöst. Tanken i mitt huvud var att jag skulle rida hästen utan att bygga upp massa spänningar i honom, bara känna av i alla gångarter, åt båda hållen, inga hårda händer eller tvingande skänklar. Bara rida hästen, in i ramen och lyssna om något kändes spänt eller konstigt. Och det gick väldigt bra. Tänk om man alltid kunde rida med den inställningen.

Tindur!

Vi skrittade en stund på lång tygel, sen samlade jag försiktigt ihop honom och gick in på en stor volt. Han kändes mjuk och fin men jag hade lite mer häst i vänster tygel ( som oftast) . Jag flyttade baken lite och helt plötsligt kom hela hästen upp under mej och det hade jag ju inte varit med om på bra länge. Det var ju detta som instruktören och jag hade övat på för några månader sen, men som han kom upp idag hade han definitivt inte gjort på ett bra tag. Undrar om han hade haft ont en tid och tappat det trevliga sätt vi ridit på förut?? Jag bytte varv och samma där, några flyttningar och manken kom upp igen och allt kändes otroligt trevligt.

Någonstans nyligen hade jag läst en fras  i någon hästtidning ” rid på eftergiften” och den blommade nu trivsamt i min hjärna. Jag red på eftergiften, en ärlig , trevlig, underbar eftergift  innan han rann ifrån och jag fick börja om.
Vi töltade och tölten kändes inte helt hundra, ärligt talat, jag tog ner och började om, men det var inte den bästa tölt vi haft. Vi kämpade på i några varv och när jag fick några riktigt bra tölt steg tog jag ner och berömde.

Trevlig häst!

Någonstans mitt upp i alltihopa brände ett skott av bara några hundra meter bort. Tindurs huvud for upp, men han fick jobba vidare och jag kämpade med mina egna hjärnspöken som skrek: ”nu sticker han håll i dig!!!” men jag tvingade mig att slappna av och vi fortsatte. Ett till skott brann av, och huvudet for upp, men inte lika högt , mera som:” hörde du matte nu är det väl ändå bäst att vi drar?” men jag drev på honom och bad om mera tölt. Ytterligare ett skott och nu var det bara ett öra som vreds upp åt mitt håll, Hörde du? Och jag svarade att jag hörde men vi ska bara jobba på här…ok sa han och när nästa skott smällde så struntade vi båda två i det för det var ju ändå inget farligt!!

Vi avslutade med lite trav, den var ok, inte heller den hans bästa men jag  kände mig nöjd med dagens äventyr. Jag var framförallt glad över att få tillbaka min gamla härliga Tindur som gillar att gå ner på banan och jobba. Både han och jag var ganska svettiga, och vi delade glatt på ett äpple när vi kom tillbaka till stallet. Väl ute i hagen galopperade han förnöjt upp till sina kompisar.