Tävlingsdags!

 I morse när jag vaknade kände jag mig ganska lugn! Sov skapligt, vaknade några gånger och bara kom ihåg hur cool Hugrakkur hade varit på prova-på-tävlingen vi hade i höstas.

Jag var ju helt övertygad om att han skulle stissa och fara fram som en skottspole, men icke, han var lugnet själv. Jag däremot var rejält nervös till och med inne på själva banan!

Tävlingsmorgon

Noga med borstning

Och när vi gick upp i morse hade fjärilarna landat och jag tänkte att jag kan ju inte hålla på att vara nervös och noja, jag måste ju vara lugn för att Hugis ska få vara lugn! Vi har ju ett fantastiskt samspel, hästen och jag. 

När vi gick över Strömsholm, bort till röda ridhuset och hämtade våra nummer brickor kände jag den där otroliga känslan av tillit som finns mellan oss. Det var hästar överallt, inne i ridhuset var det fullt med både ryttare, hundar, och barnvagnar Men Hugis bara kollade på mig sänkte huvudet och stod helt lugnt. Husse fick sätta på bootsen och sen gick vi och värmde.

Många som ska värma samtidigt

Jag är inte en person som tar för mig eller så, och när 20 ryttare ska värma i ett ridhus som delvis är avspärrat känner jag mig mest i vägen. Första minuterna var jag väldigt obekväm med situationen, men jag vande mig snart nog. 

Vi skrittade, flyttade, tränade på nya samlingsövningen, men jag var ganska störd av allt folk, hade svårt att få till någon ridning. Efter en stund satt jag av och kontrollerade utrustningen och stod en stund. Hade ju alldeles för gott om tid! Anders och de andra som var med och hjälpte till hade gått över till andra ridhuset där läktaren var. 

 

Fina Hugrakkur!

Till slut blev det min grupp. Vi skrittade i gången mellan ridhusen ( bra med uppvärm/collecting ring i ena ridhuset och tävling i det andra. De sitter ju ihop och vi som tävlar behövde aldrig gå ut) och kom fram till dörren in i ”tävlingsridhuset”. Jag hade gått ett varv med hästen innan tävlingen började, men var inte så orolig ,visste ju att han i princip är född i ridhus. Men mera för min egen skull att det inte skulle finnas konstiga saker i vägen. 

Vi töltade in och han var pigg. Jag hade tänkt mig ett kort tempo tölt i T8:an mest för att jag behövde känna mig trygg i det tempo just nu. Men jädrar vad han drog på! Tyckte jag i alla fall, för när man tittar på filmerna ser man ett kort till mellantempo. Konstigt att man upplever att det går så jädra fort från hästryggen. 

Jag hooooade, och jag halvhaltade för glatta livet, men som sagt han låg på ordentligt. Han rollade lite i kurvorna, något jag hade tänkt mycket på. Vi fick ju jobba med det på Island, hos Katrin, att hjälpa hästen genom kurvorna. Så om jag är besviken på något kan det ju vara det. Men det var inte mycket, nåt enstaka steg bara.

T8:an kändes lång, men till slut var det klart. Vi skrittade ut medans poängen ropades ut. 5.3, 5.5, 5.3 så slutpoäng 5,3 det var jag mycket nöjd med. För då satt jag mest och bromsade, min drivning/ridning var minimal! Och som sagt, stödet jag ville ge i kurvorna räckte inte till. Men supernöjd. Hugrakkur skötte sig exemplariskt!! Nu hade vi en trekvart till fyrgången. Bara att ladda om!