Inte som vi tänkt, del 2

Stackars Sigur.
Maria tog honom tillbaka till transporten, så han skulle få gå in ordentligt ,utan otäckheter en gång. Det tog en stund, men till slut gick han in och Maria kunde snabbt backa av honom, så fick han gå ut i hagen.

Jag stod fortfarande och nästan hoppade av adrenalinet, men det började lägga sig. Och hur skulle nu jag göra med Hugis?? Skulle vi åka med honom? Mina tankar for hit och dit, jag kan ju noja upp mig över att lasta/köra med häst utan att såna här saker händer…
 Men jag bestämde mig raskt för att vi tar Hugis och åker, om inte annat så för min skull!! Jag behövde lasta lugnt och fint, åka iväg, lasta igen och åka hem, för att inte börja bygga hjärnspöken i mitt eget huvud.

Jag hämtade hästen. Han tittade på mig med sina mjuka ögon, stannade med framhovarna på rampen, och knallade sen helt lugnt in. Maria la på bommen och det fanns inte ens i mitt huvud att han eventuellt skulle kunna göra samma sak som Sigur.  Jag satte fast honom och vi stängde och åkte! Hur enkelt som helst.

 Väl på Lundby Säteri, lastade vi av, han tittade runt lite, men så gick vi genom stallet och in i ridhuset, och jag tänkte att undrar om han kommer ihåg detta? På Dalur satt stall och ridhus ihop
( som det ofta gör på Island).

Väl i ridhuset höll en häst på att hoppa, och vi fick ställa oss i mitten och vänta.  Hästens ägare och Frida jagade på hästen som var inne på banan och när Frida snärtade med långpisken eller tjoade på så att hästen skulle få upp lite fart tänkte jag att nu far väl Hugrakkur i taket ... Men han tittade på dem, tittade på mig ( och jag bara tänkte luuuugn) och flyttade sig lite oroligt och sen kollade han in hoppningen.

Vi väntarpå vår tur

 Det var bra att vi fick stå där en stund och acklimatisera oss, han kändes snart nog ganska lugn. Carina som står hos oss (Soldán) var där med sin dotter som skulle löshoppa sin ponny Jessie, Och Jessie var ju lugn förstås, hade varit med förr, så det smittade nog av sig lite på Hugis. Vi stod i mitten tillsammans och väntade.

Hmmm,vad är detta för påfund?

Ridhuset kanske var 20*40 och Frida hade delat av så att hästarna hade en bana i ytterspår.
När hästen på banan var klar, fick vi gå med hästarna först  så att de fick känna på banan. Och banan bestod av en parallell oxer och på varsin sida om det sockerbitar med bommar på så man kunde reglera höjden.

Hej vad det går!

Riktigt snyggt!

Jessie fick börja och hoppade glatt och spruttade både här och där. När Emma skulle ta henne och gå in i mitten för att lämna över till Hugis tittade hon på sin matte och undrade om det var allt?  Hon

ville hoppa mera.

 Hugis skrittade runt lite försynt, jag smackade på så han travade och lugnt och fint sprang han mot hindren. Han kom fram till första travade över, kom till nästa, sänkte huvudet tvekade en sekund ( såg ut som han stannade mitt i steget) sen skuttade han över. Han sprang på och hoppade bäst han kunde. Mera i stil med Hrodur som bara älgar sig över eller igenom allt ( Tindur däremot har ganska bra hopp-teknik)

Skapligt!

Vi lät dem ömsom hoppa ömsom vila, och de hade bra tempo. Hugis var helt svettig.  Vi avslutade som alltid på topp och stod och pustade en stund. Frida var nöjd och jag var nöjd. Och Hugrakkur var också nöjd, han tyckte det var kul, det syntes. Trötta men glada lastade vi på och körde hem. Och jag var glad att vi hade åkt och att det hade gått bra!