Inte som vi hade tänkt, del 1

Vi skulle åka på löshoppning hos Frida som hjälper oss med allehanda hästproblem,  i ett ridhus en liten bit från oss. Vi bestämde att vi skulle vara med, Maria och Sigur och jag med Hugrakkur. 

Det blir både lastträning och miljöträning på ett bräde.

Sigur!

Vi skulle lasta vi 13.30  för vår tid i ridhuset var klockan 14.00. Lastproblem?? Icke…trodde vi. Herrejösses, vi hade ju lasttränat och var rätt säkra på att de bara skulle gå på. Maria skulle gå på med Sigur först, Hugis och jag väntade utanför. 

Han gick in, Sigur,  och ut lika fort igen några gånger, men vi var lugna, tänkte att han får ta sin tid. In, och stod still och käka i några sekunder, sen ut fort. Jag stod bredvid och pratade så att han skulle höra att jag var där, jag skulle ju lägga på bommen bakom honom. 

Efter en liten stund gick han in och stod lugnt och käkade, jag la på bommen, hela tiden pratandes så jag inte skulle skrämma honom, och så backade jag några steg. Och det gjorde Sigur också! 

Han knäade med bakbenen, lyckades trycka sig ner/ut under bommen och jag var på väg att rycka loss bommen för jag såg ju att det var på väg att gå riktigt knasigt, men jag hann inte förrän hela mellanväggen lyfte och han panik-kastade sig ut och drog iväg. Grimskaftet hängde efter honom och när han såg det fick han ännu mer panik och sprang bort emot paddocken.

Det var riktigt otäckt, adrenalinet pumpade i kroppen, jag sprang in med Hugis i sin box, öppnade stalldörrarna på vid gavel ( så Sigur skulle kunna springa in i stallet) och gav mig ut för att försöka få tag på hästen. 

Han hade sprungit runt verkstaden, och in bakom granhäcken som markerar våran tomt. Maria och Anders försökte få stopp på honom. Det tog en stund att få honom att stanna så pass att Maria kunde ta grimskaftet och klappa honom lugnande. Jag tackade högre makter att vi bor på Tiggeby och inte på Sundtorp, vårt förra ställe, där ju väg 230 går 50 m från stallplanen.!! Här var jag aldrig orolig för att han skulle dra eller så, vi är näst sista gården på vår väg, och har 1 ½ km ner till stora vägen. Och jag visste ju att Sigur inte skulle lämna sitt hem och sina kompisar. 

Sigur helt utslagen i sin flock!

Stackars Sigur, detta var precis vad han inte behövde. Han är ju en väldigt känslig och ängslig häst, som inte riktigt kommit till ro hos oss trots att han har varit här sen augusti.