Vi hälsar på Hugrakkur

Ja, vi har varit och hälsat på Hugrakkur för några veckor sen!  

Vi åkte upp en lördag-förmiddag, och bestämde att Bri skulle rida honom så vi fick se hur han gick. Han hade ju inte tränats så mycket förstås, men vi var ivriga att träffa honom. Och vi hade dåligt med tid framöver, så denna helgen var den bästa. 

Vi åkte upp med hjärtat i halsgropen. Hade han skött sej eller…? Bri berättade när jag pratade med henne på telefon att Hugrakkur hade varit väldigt skeptisk de första dagarna. Både spänd och skärrad. Men Bri och han hade fått en bra kontakt ( klart casanova-rakkur  gillar kvinnor )

Man får ju förstå att det är en omställning att komma från Island till Sverige. Allting är annorlunda. Vädret, naturen, människorna.  Inte ens våra islandshästar är som på Island. 

Självklart har vi gått för fort fram med Hugrakkur. Han skulle ha fått acklimatisera sig bättre, fått mera tid att  smälta alla intryck. Men vi vill ju så gärna rida…och att ha en sån tölthäst, sån gångartshäst och ”ta det lugnt”, det gick inte för oss. Men vi lär av våra misstag, laddar om och kommer igen.

Vi kom upp till Västerfärnebo och Bri tog emot oss. Vi gick ut för att hämta honom i hagen, funderandes över om han skulle känna igen oss?? Det måste han väl ändå göra?? Han hade ju bara varit borta i knappt 2 veckor… Han stod själv i en hage i sin vita riddar dräkt, lugnt betandes. Alla hagar runt omkring var fulla med hästar. Hugrakkur gick själv i sin, liksom de flesta andra. Han tittade upp när vi kom. Vi stannade vid grinden medans  Bri gick fram o satte på honom grimma. Han följde snällt med, väluppfostrad som han är. Framme vid oss stannade dem och jag hälsade. Han nosade försiktigt på mej och jag strök honom över mulen. Underbara, fina Hugis, med sina vackra ögon som får en att smälta. Klart han kände igen oss! Ingen tvekan.

Vi gick in i stallet och Bri borstade snabbt av honom och sadlade. Jag stod vid hans huvud och strök honom över ögonen. Han var lugn och avslappnad. Lite skav på bogarna av täcket. Tufsig av flughuvan. Jösses vad skönt att se honom! Vi gick ut till ridbanan och Bri satt upp. Hon berättade att hon hade varit väldigt skeptisk till honom till att börja med. Han hade ju ändå slängt av Anders några gånger….Det är aldrig trevligt att ligga på backen. 

Men de hade tagit det lugnt och försiktigt och nu kom de väldigt bra överens. Det syntes. Hon red honom i skritt, och vi frågade och frågade allt möjligt. Bri berättade. Hon gillade honom det märktes. Hugrakkurs magiska blick kanske…

De började tölta och vi tittade. Bri förklarade när hon red. Lätt i handen, men bestämd. De töltade kors och tvärs över ridbanan ökade tempot, minskade tempot. Och vi tittade. Herregud, denna häst!!  Denna utstrålning! Denna fantastiska tölt! Vi tittade på varandra Anders och jag, nästan skakade på huvudet. Hugrakkur, fantastiska Hugrakkur! Skulle vi någonsin lära oss att rida denna häst??

( Bilder??Inte tänkte jag på att fota...)