Veterinärbesök del 3

I Kvicksund var det lugnt, veterinär Eva höll på med en annan häst så vi väntade en stund. Snart nog var det våran tur. Jag berättade som det var för veterinären, att i ridningen var det stor skillnad, och jag hade longerat honom dagen innan och upplevde också där att han var bättre. Han var mer benägen att gå ner i form och trampade bättre under sig. Helt plötsligt hade Hugrakkur ett övertramp på över en hov. Han hade tidigare max trampat i samma.

Ridsugen?

Vi fick longera  och gå/springa på rakt spår, och även om det fanns kvar tendenser till hälta så var han mycket bättre. Vi diskuterade en stund och till slut tyckte hon att vi fortsätter med finadynet en vecka till och hoppas att det ska räcka. En längre period av smärtstillande/antiinflammatorisk skulle förhoppningsvis räcka för att han skulle bli bra.

Tanken var att jag skulle skritta honom under tiden han åt medicin och sen öka på tempot. En tid bokades in hos equiterapeuten också till några dagar efter att han var färdig med medicinen. 

Skönt att vara hemma o få på sig pyjamasen!

Ja, det kändes bra! Man vet ju själv när man har ont någonstans, jag går ofta omkring i flera dagar, ibland längre, för att sen komma på att en ipren-kur gör ju susen! Jag trodde på det här.

Vi åkte hem och medicinerade och red lite försiktigt. Han  var sned igen. Kunde inte låta bli att tölta några steg, och tölten var ok, men inte mer. En gång till när jag var ute med honom kändes han så där riktigt klockaren igen, men dan efter var han sned igen. Säkert nån låsning tänkte jag. 

Dagen innan jag skulle tillbaka till Kvicksund tog jag ner honom till ridbanan för att både longera och sen rida igenom honom för att se hur han kändes.

Han dippade. Trots att det var dagen efter han slutade med sin medicin. Han hade då ätit finadyn i två veckor. Har det blivit en vana att springa så, har musklerna på den sidan blivit kortare för att han inte tagit ut stegen ordentligt?? Eller vad tusan var det. 

Oroa dig inte, matte, det löser sig!

Jag kom ihåg när vi var till Charlotta Lindgren, equiterapeuten i Kolsva, då hade han ju också varit sned. Säkert kunde Monika Ledin fixa till honom. Men dippande oroade mig. Många tankar for runt i huvudet. Jag ville ha en pigg, glad och rak Hugrakkur nu.