Veterinär-besök, del 1

Jag har äntligen tagit tag i en sak som stört mig en period. Hugis har av och till visat en lätt hälta på höger fram.  Det har hållit på flera månader, men anledningen till att jag inte kontaktat veterinär är att hältan har funnits där, sen försvunnit.

När jag lärde mig att longera för ett tag sen såg jag det första gången. Han ”dippade” med höger fram i höger varv. Inte i vänster. Jag hade ridit rätt mycket, detta var under en ganska intensiv träningsperiod. Han fick vila några dagar och nästa gång jag longerade var hältan borta. Skönt. Men sen kom det smygande efter ett tag, vet inte ens om det gick dagar eller veckor, men plötsligt dippade han igen. Höger fram.

Aj...halt???

Jag vet att vi diskuterade detta i stallet. Några hästar dippade med något ben några gjorde det inte. Hmmm. Men vi fäste oss inte vid detta. Hugis var fräsch och jag jobbade vidare med honom. Men så dippade han igen, denna gång när jag red. Han fick vila en vecka och när jag longerade honom efter vila var han fräsch. Ja, ni förstår. Man springer helst inte till veterinären i onödan.

Men det har funnits med i mitt huvud en längre tid. Och för ett par veckor sen skulle Jeanette ta ut en equiterapeut till Frodi, så jag bad henne kolla Hugrakkur också.

Ja, så himla ont har jag inte...

Hon kollade igenom våra hästar och kunde konstatera att båda behövde veterinärvård. Frodi var halt och Hugis dippade ordentligt. Vi bokade veterinär tid tillsammans veckan därpå.

 Så då fick vi ju börja lastträna, Frodi o Hugis har inte åkt transport ihop tidigare. Bra för det hade hängt över mig ett tag. Tiden har inte riktigt räckt till.

När onsdagen kom gick jag in med Hugrakkur först, inga problem. Sen kom Jeanette med Frodi vilket också gick bra. Nöjda och stolta åkte vi iväg till Kvicksund. 

Frodi började, han var halt på båda fram och blev sprutad i någon led. Han skötte sig alldeles utmärkt. Hugis som ju inte kan trava bredvid mig, töltade vackert när veterinären hade böjt. Märkligt det där. Vi har ju böj-provat honom precis när han kom från Island, samma då, han kan inte trava vid hand. Jag fick ha en på-schasare som sprang bakom honom och tjoade  och då töltade han, samtidigt som han oroligt blickade bakåt och undrade vad det var frågan om??
Detta är något som måste tränas, på tävling när man veterinärbesiktigar måste  hästen kunna trava. Lär man dem inte det på Island?? 

Skönt i hagen!

Veterinär Eva såg att det fanns en lätt hälta, men när hon böjde igenom alla ben sa hon att han kändes alldeles för fräsch för att det ska sitta i benen. Vi är inne på att problemet sitter högre i bogen. Hon gjorde inte så mycket mer, men veckan därpå skulle vi åka till Sigtuna där kliniken finns, för att röntga. Redan här pratade hon om muskulära skador, ligament eller muskelfästen. Men man vill utesluta någon form av fraktur, som ju är lite besvärligare att behandla. Rid på, sa hon , inte överdrivet hårt, men bra att han rör på sig.

Ja, skönt att jag tagit tag i hältan, men samtidigt lite oroligt. Jag ser ju hur hästarna busar i hagen, kanske har han fått en spark, eller så kan han ha fläkt sig. Min Hugrakkur har ju en förmåga att skada sig titt som tätt, jag upptäcker nästan dagligen små sår eller svullnader ( om inte rent blodvite uppstått någonstans) på min häst. Ja, ja, Sigtuna! Bara att åka iväg och kolla!