Veterinärbesök del 4

Fredagen kom och jag hade en orolig känsla i magen. Mest kanske för körning/lastning, som ju gått så bra sista gångerna…?! 

Kanske skulle jag strunta i att åka, bara köra på som vanligt, det var ju bara ett kiropraktor besök…? Ja, och ni som har lärt känna mig förstår ju att när dessa tankar dyker upp i mitt huvud  måste jag ju åka, om inte annat bara för att åka och spöa mina rädslor. Som tur var hängde Jeanette med.

Vi åkte, men jag var inte helt i fas och självklart märkte Hugis detta. Han gick in i transporten och backade snabbt av igen. Kände ju mina sura mag-ångor och ville inte vara nära matte med adrenalin-lukt! Men lydig som han är gick han in och ut några gånger, men stannade snart och vi kunde åka. Sura magkänslan växte… 

Jeanette håller häst, men jag står likblek bakom kameran

I Kvicksund var det full rulle, fullt med transporter folk och hästar. Monika var upptagen med en annan häst så jag ställde in Hugis i en box o så gick jag och Jeanette o fikade. 

Snart nog var det Hugis tur, och Monika bad mig ta in honom i ridhuset och longera honom. Men hon såg på en gång att han står och avlastar höger sida/bog. Han travade och visade den där förhatliga lätta hältan i båda varven. 

Hon förklarade att om han nu har ont i höger bog så avlastar han ju den så pass att han till slut får ont i vänster. Hon ville be veterinär Chris som hade mottagning där den dagen att slänga ett öga på honom.

Chris, som ju blivit informerad om Hugis hela historia, kom fram och kikade på hästen. Gick runt honom och bad mig visa trav på volten. Efter en kort stund sa han bara stanna, och gick fram och  böjde Hugis högt i bogen. 

Hugis for i taket! Chris gick runt och gjord samma sak på andra bogen. Ingen reaktion. Vi fick gå och bedöva bogen och när det var gjort provocerade han den igen. Ingen reaktion. Hmm. Han ville ge Hugis cortison i bogleden för att se om det kunde hjälpa till.

Duktiga tjejer som behandlar min Hugrakkur

Vi blev hänvisade till en veterinär och en assistent. De var lyhörda och försiktiga, frågade om hur han var och jag förklarade. 

De gav honom lite lugnande, och till min egen förvåning surrade det till i skallen på mig som om jag skulle svimma, när jag såg veterinären sticka min häst med nålen och sen gräva lite för att hitta en åder. 

Jag som gillar att kolla blodiga operationer både på riktigt och på tv, har ju förmånen att råka ut för det i mitt jobb ibland. Men att sticka i min Hugis…. det tålde jag tydligen inte… ja, ja man lär så länge man lever.

När den lugnande dosen hade verkat fick han cortison i bogleden. Hugis stod stilla och tittade storögt på allt runt om kring.
Vi fick vänta en stund på att det lugnande medlet han hade fått skulle gå ur kroppen, sen kunde vi åka hem. Vi gick ut och skulle kliva på transporten.....