Äntligen!

Hugrakkur är hemma! Han kom igår kväll. Jag gick och väntade hela dagen, spanade ner mot vägen av och till fast jag visste att Jökull skulle ringa innan han kom. Ögonen sökte sej hela tiden bortåt. Skulle han verkligen komma idag? Jökull hade ju skjutit upp sin ankomst tidigare? Jag väntade och väntade.

Jag tror Tindur kände på sej ( eller så märkte han att jag inte betedde mej som vanligt) att Hugis skulle komma. Jag hörde att han gnäggade i hagen ett par gånger. Anders gick upp och tittade till honom. Han stod och blickade bortemot vägen han också!

Vi väntar...

Klockan 17 ringde Jökull äntligen, han hade en bit kvar då. Och vi som skulle på kalas, svärmor fyllde. Vi fick åka dit i all hast, tur att svärmor är härdad och inte tar illa upp. God mat bjöds det på, men sen direkt upp till stallet. Väntade och väntade. Till slut såg vi bilen med transport komma över vägkrönet.  Äntligen. Som jag längtat och väntat på denna häst.

Hej Frodi!

Jökull lastade av honom och gav grimskaftet till mej, och vi gick in i stallet. Hrodur, Tindur och Frodi stod inne och väntade. Hugis gick lugnt in, fast han aldrig varit där. Han fick stå bredvid Frodi, jag ville att de två skulle få nosa på varandra innan vi släppte ut dem.

Inne i boxen körde Hugrakkur mulen i spånet och nosade av hela golvet, kissade länge och njutningsfullt och gödslade ordentligt. Ner med mulen igen och ett varv till, sen kollade han runt lite, sniffade på Frodi som intresserat kollade in sin nya granne. Jag stod i gluggen i gallret och fotade frenetiskt med min mobil. Han kom med huvudet och nosade av mej också. Jag kände hans varma andedräkt mot min kind och var överlycklig att han äntligen var hemma.

Jökull sa att det var en otroligt fin häst vi hade, han hade ridit honom sista veckan och tyckte mycket om honom. Han var känslig, sa han, men inte så att man inte kunde korrigera honom. Speciellt känslig för säte. Man måste rida honom med mycket drivning, få upp honom och bli lätt i munnen. Japp, busenkelt!! 

Vi fick våra hästar skodda, och det märktes att de går och dräller på sin vila. Lite ohyfs och hoppeti, som om det fanns en del överskottsenergi i dem. Nästa gång de ska skos ska vi rida dem innan skoning så de är trötta och inte håller på och studsar. Sen var det dags att släppa ut dem.

Vi gick ut på en stor äng ( där betet är kraftigt, men ytan stor, var bra att springa av sej på ) och släppte dem. Och gladare hästar fick man leta efter!! Hrodur och Tindur körde bak-uter som besatta, de race-ade en bit, stannade och tog stora njutningsfulla tuggor av gräset, sprang lite igen för att stanna och äta lite till. Hugrakkur verkade mest intresserad av att äta, men tog några glädje-språng mellan tuggorna. Det var underbart att se. Kompisarna var tillsammans igen, och nu med ytterligare en ny kamrat!