Kurs på Tiggeby!

Vi har haft vår första kurs här på Tiggeby! En föreläsning om hästens mun och tänder. Det var equiterapeut Håkan Lundell som var här och pratade i 3 timmar. Hade hört att han har föreläsningar i ämnet, så jag frågade om han ville komma och föreläsa för oss. Och det ville han. Trots en bruten fot!

Håkan kollar Hugrakkurs tunga!

Vi var sju stycken som lyssnade och skrattade och häpnade. Lite koll tyckte jag att jag hade, jag gillar att lära mig saker o ting och hade läst en del (ofta på internet), men mycket var nytt också.  Jag gillade upplägget på föreläsningen, jag föreläser ju själv relativt ofta och uppskattar en god föreläsare. En sådan kan i princip prata om vad som helst och man bara försvinner i tid och rum och rycks med i det som sägs. Nu var det ju hästrelaterat och därmed väldigt intressant. Men jag har varit på andra föreläsningar bl.a. en om hästens tänder och mun som jag led mig igenom, kvävde gäsp, på gäsp trots att jag redan då var intresserad.

Intresserade åhörare!

Håkan hade lagt upp en power point med stödord och bilder, det blir ju lättare att hänga med när men ser det som sägs. Han visade på en riktig hästskalle hur hästens mun, munhåla och tänder ser ut. Och förklarade att hästar sliter sina tänder med 1-2mm per år. Och att de kommer upp mer tand varefter de slits. Men att det finns ju en viss mängd tand och tar den slut, så tar den slut….På slutet gick vi in och kände och kollade på några av hästarnas tandstatus.

Sigur blir också kollad!

Den äldsta häst han hade träffat var en ponny som blev 44 år! Fantastiskt! Och den hade bra tänder!! Kändes skönt på något vis att en del hästar kan bli så gamla.

Hugis var duktig, stod snällt och väntade på sin tur!

Vi pratade bett också, hur man ska tänka, vilka bett som var bättre, vilka som var sämre. Jag har hört ( fråga mig inte vart jag har hört det ) att det är bra att variera sig och rida på olika bett. Så vi har 2-delat, 3-delat, raka bett och tungfrihetsbett. Men jag kommer definitivt att införskaffa ett bettlöst träns efter denna dag!

När Håkan förklarade och visade på sin hästskalle hur bettet trycker på lanerna ( det där otroligt  känsliga tandfria området) och att de flesta hästar använder sin tunga till att lyfta bettet och avlasta trycket där kände jag att det blev ändå viktigare att rida hästen mer med säte än hand. Troligtvis detta jag behövde se och höra för att komma till insikt med mina händer.

Jag upplever ofta i min ridning att vissa saker kommer till mig när jag behöver det och är redo för det. Ett exempel är för ca två år sen när jag red en lektion på Tindur för Jökull, och Jökull sa  att jag
"bara skulle ställa Tindur lite åt höger ” för att få in högerbogen på plats ( som om det var allt som behövdes för att hästen skulle gå på topp…) Jag gjorde som han sa, men utan eftertanke eller förståelse för det han sa. Jag fattade helt enkelt inte varför han tjatade om den där bogen hela tiden. Jag var inte där än.
 Ett år senare, samma sak, red Tindur för Jökull och kände  hur hästen höjde sig en decimeter när jag fick in högerbogen på plats! Aha-upplevelse!! Något hade lossnat, jag hade utvecklat mig ( halleulja!) och det var en av de bästa lektioner jag haft!

Men allt man lär sig måste komma i rätt tid. Det är därför jag gillar att rida för samma instruktör, jag vill ha en plan för min ridning, en planering, en långsiktighet som man ju kanske inte får om man  rider för olika instruktörer.
Sen ligger det mig väldigt varmt om hjärtat att hästen trivs och mår bra. Och mun-tänder var en pusselbit som fattades mig.

Låsningar

Vi har låsningar, både Tindur och jag. Och Hugrakkur. Och husse. Bara Hrodur som är fräsch.
Hugrakkur vet jag ju sen jag börjat rida honom, han lägger huvudet på snisken, öron åt vänster och mule åt höger. Inte så mycket, men bara så att jag misstänker att någon låsning som Charlotta ”låste upp” har låst sig igen. Han tickar på och töltar bra, både långsamt och lite snabbare, men jag ”vet” att något sitter galet i hästen.

Lite sned!

På Tindur är det svårare, men efter att ha ridit honom i snart 3 år inbillar jag mig att jag känner honom rätt bra. Han är t.ex aldrig ovillig att galoppera, och skickar glatt sin bak högt upp i luften när det vankas galopp.  Men ibland skickar han sin bak uppåt utan glädje, om ni förstår, och då är det något som inte stämmer. Eller så drar han in baken under sig som hin håle var efter honom och då börjar jag misstänka att något är galet.
Jag red honom på banan för att checka av gångarterna häromdan. Dagen innan hade vi ridit på vallen och då kändes det nästan som att han försökte få av mig??!! Jätte konstigt...Bockade och studsade som besatt. Och det var inte bara att han är så ruskigt pigg nuförtiden.

Bra att ha en vägg att luta sig mot när man är trött!

 På banan töltar han bra, lite stel i höger varv, men inget allvarligt han är något stelare i högervarv. Travar bra, och här brukar jag trava på, öka tills han lägger sig i galopp och toppen i vänster varv, men slängtrav utan galopp i höger varv. Låsning. Garanterat.

Själv har jag en nacke/bröstrygg som bråkar ibland. Speciellt när jag slarvat med min egen träning. Och vem har haft tid att träna?? Herregud, har knappt haft tid att sova de senaste månaderna. Och nu, när allt lugnar ner sig då kommer nacken som ett brev på posten! Och så äter jag värktabletter i några dagar innan jag kommer på att det inte går över utan kiropraktik, då ringer jag, bokar tid, kollar med husse, behöver han, japp hans akilleshäl är länden, så slår vi två flugor i en smäll och går båda två.

Hrodur, fräsch!

Sen är man fräsch! Jag drar igång och tränar  ( så där duktigt så folk nästan kräks på mig för att jag är så disciplinerad ) bygger upp styrkan i alla mina stackars muskler, kommer på att jag rider mycket bättre och jag mår mycket bättre när jag är vältränad, tränar på ändå mer ända tills mitt liv kör ihop sig igen  ( kan ta ett halvår-ett år) sen är vi där igen. Undrar om jag kommer lära mig någon gång?

Ja, Hugrakkur ska ju tillbaka till Charlotta snart och Tindur blir knäckt här hemma om några dagar. Så det blir nog ordning på oss allihop till slut.

Mjuuuuuk i handen

Lektion! Jippie, efter en lång tuff sommar med alldeles för mycket jobb och alldeles för lite ridning var det äntligen dags att få sätta igång och jobba. Jag hade ridit Tindur under helgen och tyckte att han gick lite orent. Vi rider på en av vallarna som ligger bakom ridbanan, där gräset växt till en höjd av ca 2 decimeter. Vallen är lite ojämn, och lutar lite,lite åt alla håll men har också bra raka ytor. Tindur rollade och stapplade hur jag än gjorde, och till slut var jag säker på att hästen var halt. Jag bad Anders kolla, närå, inget…Dagen därpå red jag på banan och han gick klockrent.

Snygg-Tindur

Jag var nästan lite nervös innan instruktören kom, herregud hon är ju rätt krävande och jag hade inte ridit lektion på säkert 6-7 veckor…hur skulle det gå? Var var vi, vad hade vi tränat på, vad skulle jag komma ihåg??? Min instruktör har falkögon och rida för henne är en timma stenhård koncentration, med mycket ris men också beröm när jag lyckas få till något!

Men det var ju lika roligt som alltid. Vi repeterade och ja, just ja, så där ska hästen gå, så ska han kännas under mej. Tänk vad fort man glömmer. Och jag kämpade med innerskänkel och den där förbannade vänsternäven som har så svårt att bara vara mjuk!

Och hur svårt kan det vara på en skala att rida hästen rak?? Skitsvårt!!  Mycket lättare att rida hästen på böjt spår, alltså om man får med sig båda sidorna… Men någonstans på vägen lär jag mig hur viktigt samspelet med hästen är. Att vara lyhörd och känna av sin häst.

Vill du ha hjälp att knyta?

Tindur och jag har en kamp om vänstertygeln. Vet inte om det var han eller jag  som började tjafsa om den, säkert jag. Stum, stel död hand. Han protesterar och tjafsar emot, vägrar lyssna och drar den ur min hand. Går emot. JAG MÅSTE MJUKNA! Men det är inte lätt när man hållit en stenhård "vänsternäveattityd" i flera år, faktum är att jag vet inte hur jag ska kunna bli mjuk.

 Min kropp är av någon anledning inte så sammarbetsvillig i vissa lägen ( fler o fler lägen ju äldre man blir). Och det roliga ( ja, roligt o roligt) är att jag ju faktiskt satt och funderade på detta med ridning-händer-säte för bara några dagar sen men då med Hugrakkur i åtanke. Och om jag nu kunde rida honom med mjuka, rörliga händer varför ska jag då inta kunna rida min lilla svarta så?? Så nu blir det till att öva på mjuuuuka händer, tänk, tänk mjuuuuka händer.

Skönt med vila!

Vi tickar igång...

Varje morgon går jag upp och tittar till hästarna . Ofta står de på vad vi kallar "Lelles" äng, efter vår granne Lennart, som bor precis utanför hagen. ibland ligger nån eller några, ibland står de inte ens i närheten av varandra. Dem är trygga.

Härom morgonen hittade jag Sigur vid en nyponbuske, med munnen full av nypon. De var tydligen jättegoda. Oftast på morgonen när jag kommer upp i hagen står de och betar eller sover. Och alla hästar har lagt på sig en smula. Hugrakkur har faktisk lite buk.

God morgon!

Jag har börjat rida mer kontinuerligt. Vårt liv har lugnat ner sig en smula, efter en otroligt hektisk sommar. Det är skönt att vara igång igen, även om jag inte hinner rida så ofta som jag vill=jämt, ha,ha. Snart ska jag börja rida lektion igen!

Förväntansfull innan ridtur!

Första turen efter hästarnas vila är alltid lite speciell. De lägger sig till med lite olater, precis som att när vi inte hanterar dem varje dag så glömmer de bort all sin fostran. Men vi skrittade ut en sväng, och det var så härligt att få komma upp i sadeln igen. Vi skrittade några dagar, jag varvar Tindur och Hugrakkur, och ibland båda på samma dag.

Efter Charlottas behandling skulle vi ju ta det lugnt med Hrodur och Hugis, så det har vi gjort. Inte så att man inte är töltsugen, men det är bara att bita ihop. Och Tindur kunde jag ju börja tölta korta sträckor ganska omgående.

Hugis visar upp sig!

Efter en vecka med skritt började vi ta några töltsteg. Vi har en fantastisk gräsväg på egna marker som är som gjord för tölt. Och Hugrakkur tyckte också att den var gjord för tölt för han var med direkt. 

Jag har hållit honom ganska kort när jag har ridit,  för att jag trott att det har behövts, och någon har sagt att ”håll honom i ramen hela tiden”. Men det har inte känts helt bra, han blir lite tung i handen, ligger på och det känns som jag har bromsat honom hela tiden.

Jag vet att jag rider alldeles för mycket med mina händer, så efter att ha funderat lite grann på mitt sätt att rida så bestämde jag mej för att jag skulle låta honom gå mer fritt. Jag menar, vad kan hända??

Vi red ut, och jag hade Hrodur framför mej. Och alla som har ridit med oss som kanske har lite oroliga hästar går upp bredvid eller bakom Hrodur  så blir de lugna. Inte för att Hugis var orolig, nehej då, coolare häst får man leta efter! Men även matte blir lugn av Hrodur !

Solen tittade fram

Vi skrittade på en bit och tog sen några tölt-steg. Ja, jösses denna häst! Vilken tölt! Och jag bara kramade tygeln lite, lät honom inte ”hänga”, försökte rida mer med sätet både fortare och långsammare. Det gick super! Någon eller några gånger styrde jag in Hrodurs bak hellre än att dra i tyglarna. 

Vi tog en rejäl runda i skogen, och trots att han i princip aldrig gått i skog är han otroligt säker på foten/hoven. De andra snubblar och halkar på rötter, men han bara kliver på. Han var helt fantastisk, lyssnade bra, och gjorde allt jag bad om. På slutet töltade vi nästan hela gräsvägen, i kort tempo. Vilken häst, jag var helt lyrisk när vi kom hem.

Enda kruxet just nu är att han hänger lite i min vänstra hand. Ställer huvudet mer / oftare åt höger. Lägger huvudet på sniskan en smula. Vi ska tillbaka till Charlotta i början av oktober, tror att något har hoppat tillbaka.

Jag pratade med henne och tyckte att jag skulle rida men kanske utan några större krav. Så, ja vi töltar ett tag och bara njuter av att vara ute i naturen och att hösten är här.

Hoppfullt!

Vi har promenerat Hugrakkur och Hrodur i en vecka. Efter behandlingen upplever jag att Hugrakkur har landat riktigt ordentligt hos oss på Tiggeby. Han trivs, det syns. Alla trivs här. Men Hugis märks det så tydligt på. Det som var spänt och nervöst hos honom är borta.
Jag gick själv med honom för nån vecka sen. Han var helt bekväm med det, och konstrade inte alls för att vi lämnade flocken. Han tittar lite åt höger och lite åt vänster ibland, men lugnt och stilla inte så där oroligt som han gjorde i början.

Promenad på "gräsvägen"

"Hjärtmassage"

Hjärtmassagen på korset har vi gjort varje dag, men Hugrakkur känns inte riktigt lika mjuk som Hrodur.  Hrodur gungar i hela kroppen och huvudet går upp och ner, men Hugis har svårare att slappna av när jag står på pallen vid hans bakdel. Men det går bättre och bättre.

Flera gånger när jag har gått ut i hagen för att hämta honom ( flocken står oftast på någon av ängarna där gräset fortfarande är rikligt) så tittar han upp, sänker huvudet för att fortsätta äta, kommer på att vänta nu…hon är rätt trevlig…och kommer och möter mig….och mitt hjärta svämmar över av kärlek till den hästen.

Septemberkväll med magisk ljus

Han har inte en gång försökt dra iväg eller jaga iväg nån av de andra ( som han oftast gjorde förut). Om han inte kommer och möter mig står han snällt kvar där han är. Ibland blir de andra hästarna lite närgångna och vill vara med, nästan som att de säger: ta mig, ta mig!! Fantastiska djur!

Vi har skrittat ut ett par gånger, jösses vad härligt att sitta på honom igen!! Och han är helt cool! Inget bråttom, bråttom, utan lugn som den värsta turridningshäst. Både Anders och jag får tvinga oss till skritt, vi skulle ju ta det lugnt med att sätta igång dem och gärna skritta i flera dagar…ja,ja, skritt är ok….tur att jag har Tindur att tölta på ! Och Tindur är pigg! Han har tydligen vilat sig i form!

Hugis o Frodi gillar varandra

Snart är det dags för vårat KM, tanken var ju att jag skulle vara med på någon av hästarna, men det är bara att inse att det går inte. Vi ligger alldeles för mycket efter. Flytten har tagit på krafterna, och jag ville inte sätta igång hästarna innan allt var klart. Men nu så, börjar det kännas som att allt kommer att ordna upp sig. Vi jobbar, vi rider och hösten är här! Kan det bli bättre?

Jag sitter i tornet på våran sista tävling för i år. Nästa år ska jag själv tävla om allt går enligt planerna. Hoppas komma igång med träningen här nu, längtar efter att få lite att bita i. Men jag ska ta det väldigt lugnt med Hugrakkur. Hans låsningar var inte att leka med, och han ska få läka ordentligt. Och han vill fortfarande lägga huvudet på sniskan, så troligtvis måste vi åka tillbaka till Charlotta. Men under tiden ska vi  bygga upp ett ömsesidigt förtroende och det får gärna ta lite tid. Det är ju ändå vägen som roligast även om målet hägrar!