Det här med tålamod...

Vi har haft  kurs i markarbete igen.
Jag som aldrig lärt mig detta trevliga sätt att umgås med min häst tycker det är toppen att faktiskt kunna få hästen att jobba medan jag tittar på.
Nu jobbar jag också ganska bra under ett pass markarbete, faktum är att efter första gångerna nere i korallen hade jag riktigt ont i höfterna av att jag gick och sprang så mycket.  Oftast var jag lika svettig som hästen…
Nåväl,  sen i slutet av oktober när vi hade del 1 i markarbete, har jag regelbundet jobbat mina hästar i linan, lärt mig titta på dem, få dem att faktiskt jobba skapligt utan mina tvingande skänklar. Vi pratar om ca 2 månader som jag har hållit på med det. Varvat med ridning förstås.

Måste ha tålamod, matte

Förra lördagen, del 2 markarbete, upptäckte jag något spännande.  

Jag hade Hugrakkur på linan och instruktören ( japp, samma som jag rider för) bad mig visa hur jag gör i vanliga fall. Jodå, in på en liten volt böja, trampa på jobba med ryggen några varv, upp i trav, större volt mindre volt, ja ni förstår. Men det kändes inte riktigt hundra…jag smackade o viftade med linan, och klart instruktörens blickar kan ibland ge en smula prestationsångest.
Men han gick skapligt, Hugis. Han är som jag ser det lätt och lyhörd, svarar snabbt, ibland för snabbt.

Då kliver instruktören in och ska visa, och häst-eländet nästan ställer sig i givakt på något vis…så fort hon tar över. Jag tittar när hon visar mig, hänger med när hästen plötsligt börjar dansa fram genom paddocken. Oj, tänker jag, är det så här det ska se ut? Tyckte han gick skapligt med mig i snöret. Det är så stor skillnad!

Jag får tillbaka hästen och jobbar vidare, instruktören gör mig medveten om mina flaxande armar och något otydliga kroppsspråk. Vi behöver ju inte försvåra saker o ting…näää…och till slut kommer jag dit vi ska och jag avbryter när i är på topp. Allt är frid och fröjd, men det där gnager lite i mig.

Senare på eftermiddagen, samma sak. Så fort hon bara tar i linan får hästen en helt annan resning, ett trevligare uttryck, en snyggare och mer framåt bjudning.
Och jag svär lite inombords, jag vill ju att han ska gå så där med mig! Inte det där halvdassiga som jag får, med några glimtar ibland.

Någon mästerfotograf har jag aldrig varit...

Och där och då finns inte i mitt sinne att hon har typ tusen års mer erfarenhet än vad jag har. Jag är bara irriterad över mitt eget tillkortakommande. Jag vill att min häst ska gå lika fint som när hon håller linan. Där och då, jag är besviken, irriterad och har inte en tanke på att jag alldeles nyss lärt mig att longera.  Jag ska bara kunna det. Helst igår. Ska jag behöva traggla med detta  i flera år innan det blir nån ordning på hästen? Det går inte! Vill kunna allt nu!

Ja, så går det någon dag eller två. Jag tänker efter lite. Och inser att det inte är så enkelt. Bara att gilla läget, ner till korallen och traggla!