Lite feberyra...

Vi fortsätter vår ofrivilliga vila…jag har varit förkyld, haft feber, ont i halsen, hosta, ja hela kitet. Livet känns ju rätt meningslöst när man bara orkar ligga på soffan under en filt.  Man slumrar, ligger i någon sorts dvala, tankarna irrar och far, man vet inte riktigt vad som är dröm och vad som är verklighet.

Vila

Som tur var skickade instruktören en uppmuntrande länk till A-finalen i fyrgång från World Toelt 2013.  Den var mycket intressant. Fina hästar. En av dem, Vignir Jonáson tävlar ju faktiskt för min klubb, Eidfaxi.
Men den som vann, en tyska på en röding!!! Och jag såg, när videon började, när de en efter en kom in på banan, såg direkt, en Hugrakkur! Samma färg och, ja faktiskt lite samma stil och samma jämna fina tölt. Det fick mig att tänka efter lite…

Jag vill ju så mycket med min häst. Jag vill stärka upp honom, rida rätt, tävla, visa upp min vackra röding. Och jag vet ju att vi har kapacitet att gå riktigt långt, han och jag. Men samtidigt undrar jag om jag vet vad jag ger mig in i?? Vad innebär det att tävla på så hög nivå? Har jag den kraften? Räcker det med att bara vilja så himla mycket? Vad krävs av mig som jag inte har en aning om?

Jag har aldrig tävlat på högre nivå än klubb-nivå. Jag har inte ens tävlat speciellt många gånger. Jag är inte ens någon tävlings-människa. Tycker det viktigare att man tävlar mot sig själv, alltså förbättrar sina egna prestationer hela tiden.

Tankarna irrar. Och det dyker intressant nog upp en del märkliga tankar, tankar som "normalt" inte finns i mitt huvud. Tankar som säger: hur ska du orka? Du rider ju inte ens om det är dåligt väder. Du känner ju inte om hästen är pass-aktig eller bara styv. Du håller ju för fanken på att lära dig rida fortfarande. Måste vara febern. Detta är inte jag. Förbaskade förkylning.

Sen blir man lite hemma-blind. Hugrakkur blir som vilken häst som helst. Jag har vant mig vid honom, hans steg, hans framåtanda, hans speciella sätt. Det har blivit vardagsmat. Han har blivit vanlig. Fantastiska Hugrakkur är bara en vanlig häst. Visserligen väldigt lätt att jobba med, väldigt lyhörd och känslig, men...

Jag försöker komma ihåg känslan jag har när jag töltar honom, den här vibrerande urkraften som är beredd att dra iväg som den rolls-royce han är, men det går inte just nu.
Det kanske är febern som gör det, att allt känns så meningslöst. Kanske hittar jag tillbaka till den rätta känslan när jag mår lite bättre. Till dess kolla jag A-finalen igen, på rödingen som vann.