Ont i mulen!

 Hugis har fått en rejäl spark på mulen. Han har ett djupt sår i ena näsborren, och verkar svullen och lite "täppt". Häromdagen var veterinären på väg hit och jag skulle  hämta Hugis i hagen, men se det var inte så enkelt.  Han gick undan, bort till Sigur, drog igång honom i massa bus, gick ifrån mig hela tiden. 

Vid ett tillfälle fick jag komma fram och klia lite på honom, men så fort jag rörde grimman gick han. Han har ju varit lurig att fånga tidigare, men sen vi flyttade till Tiggeby har det gått bra.

 Inte nu. Han jagade iväg Sigur igen, jag fick komma fram och röra vid sidan på honom igen, men inte huvudet. Precis när jag började känna mig lite stressad ringde veterinären och sa att han skulle bli sen, tack för det! Inte bra om matte är stressad i en sån situation när man måste hämta häst.

Efter en stund knallade Hugis upp i skogsdelen av hagen, och jag efter. Jag går bara efter honom när han håller på så här, och i vanliga fall går han bara några meter sen stannar han och sänker huvudet och jag ser på honom att jag får ta honom. Men inte idag alltså, jag såg på honom att det var extra jobbigt.

  I våran skogshage går det att stänga av en del och Hugis var nu i perfekt läge att stänga in honom i. Han var själv i den delen, de andra hästarna var kvar på ängen. Jag stängde om oss, han tittade på mig när jag började gå mot honom, slog en lova och skulle knalla ner tillbaka till de andra. Men se det gick ju inte för matte hade stängt, mohaha. 

Jag närmade mig sakta, men såg att han blev stressad när jag kom för nära. Han lommade upp i skogen en bit, stannade, kollade vart jag var gick tillbaka till vägen ner, mohaha. Stängt. 

Nu fick jag komma fram, fick klia lite rart på hela kroppen men när jag försiktigt tog tag i håren under hakan för att föra hans huvud mot mig slet han sig och gick iväg.

Jag följde efter. Detta är som jag skrivit om förut en riktigt intelligent häst. Jag såg på honom att han visste att jag skulle ”vinna” den här fighten, det syns så tydligt i hans ögon. Men det var som om han kände på sig att detta kommer inte att bli roligt, och han var inte riktigt beredd att ge upp än. Han hade stannat vid elstängslet som var emellan honom och hans kompisar. Jag gick fram och drog försiktigt grimman över hans onda mule. För visst är det mulen som spökar.

Precis så här betedde han sig förra vinter efter att han började dra och sticka med oss. Han blev mer och mer svårfångad. Och det gick inte att lura honom till sig. Då hade han fruktansvärda låsningar i sin nacke, vilket jag inte visste då. Men då liksom nu har hästen ont, annars är han inte så här svårfångad, han vill gärna vara till lags, min Hugrakkur.

Veterinär fick lov att sedera honom för att kunna titta ordentligt på hans sår. Det var djupt och ordentligt infekterat. Han gjorde rent såret och så fick han en penicillinspruta. Och jag fick ge honom sulfa i munnen i en vecka. Det är en riktig olycksfågel den där hästen!

Groggy!