Ytterligare en tur...

Några dagar efter tävlingen har jag summerat allt i mitt huvud. Jag är nöjd med mig själv, otroligt nöjd med min fina röda, och hade jag bara vågat rida på som vanligt hade vi fått ändå bättre poäng.  

Men jag måste komma över den där osäkerheten…Jag fattar inte vad det är som gör att jag blir så spak när jag rider honom. Idag när all snö har smällt bort blev han rädd för en vattenpöl som det gick lite vågor på i blåsten. Då blev det lugnt tempo efter det. Jag känner hur hela hästen är full av energi och jag önskar jag vågade rida ut och blåsa ur honom ordentligt.

Ska vi busa, Hrodur??

Dagen efter blev det paddockträning, Anders och Maria skulle rida ut en sväng och jag kände att jag ville inte rida Hugis med andra just nu när han är så energifylld. Han är ju så himla "på", så känslig för minsta lilla ( precis som jag önskade mig innan han fick gå på vilan) och nu tycker jag att han är för mycket.

När vi kom ner till paddocken hade jag bestämt att vi skulle tölta ganska mycket, och våga öka på tölten på långsidorna, få honom lydig igen för små hjälper helt enkelt… Det blev inte så…

Du då, Ùi?? Ska vi busa?

Han kändes lugn och fin, det blåste halvstorm, men jösses, han är ju född och uppväxt på Island?! Att jag inte gillar blåst är en sak, men han har aldrig påverkats av lite vind. Vi skrittade på spåret, flyttade, böjde och donade lite som vi brukar. Jag kom i vänster varv på långsidan, och närmade mig hörnet. 

Då kom en sån där kastvind från ingenstans bakifrån, och Hugis vänder 180 grader och drar. Jag tappar stigbyglarna det första jag gör, hinner knappt tänka innan vi är på väg i galopp tillbaka mot andra kortsidan där han kastar sig åt höger för att inte springa in i staketet, jag sitter i princip bredvid honom i luften, han blir as-stressad och springer ändå fortare när han känner mina krampaktigt hållande ben som låser sig fast vid hästen, vi passerar nästa hörn och är på väg upp  emot andra kortsidan när jag faktiskt känner att jag hittar min balans igen, kan slappna av i benen och få stopp på fans-tyget!! 

In med fötterna i stigbyglarna och driv på framåt, skrittar kanske 10 minuter innan jag kommer tillbaka ner i sadeln och adrenalinet börjar lägga sig och jag börjar andas igen. Herre jävlar!!! Vad hände?? Så nära att trilla av var länge sen!! Just nere vid kortsidan när jag satt ”bredvid ” Hugrakkur och han ökade i panik….

Men jag satt kvar….och tänkte på hur jag har sagt några gånger, lätt uppkäftig: Jag åker inte av! Eller: Han känns lite turridning!! Tydligen ska man vara väldigt försiktig med vad man önskar!

Högsta mulen vinner!

Vi travade en stund, och han kändes helt lugn, det går tydligen fort över på min vän. Traven är den gångart jag känner mig mest bekväm med just nu, han travar så fint i form med sänkt huvud, till skillnad från tölten där huvudet är högre och det är lättare att dra! 

Detta var tredje gången nu, och om jag inte kände min häst bättre skulle jag tro att han har gett sig f-n på att få av mig.

Första gången på banan när jag red för Mickis, när det började bli riktigt fint ( här kändes han trött o turridning) så stack han.

Andra gången efter vilan. Mitt i korta tölten, tre jämfotahopp rätt upp i luften och iväg. Ni som kommer ihåg ”Gråben och Hjulben” den gamla tecknade om vargen och fågeln, meek-meek, och iväg!

Och nu igen på banan! En vindpust och iväg!

Men jag känner ju i ridningen att något har hänt med hästen. Han är 10 gånger känsligare än innan vilan. Han svarar direkt på allt jag säger. Nästan innan jag säger något. Och han känns så pigg och glad. Kanske lite för pigg, trots att han knappt får något kraft-foder.

Jag vet ju att våra andra hästar kan vara lite buffliga och gåpåiga efter en vila. Hugis är ju aldrig bufflig, men kanske det tar sig andra uttryck hos honom. Herregud att jag vågade rida honom på tävlingen????? Och vilken tur att det gick bra!! Höjden av pinsamhet, att skena runt på en tävling!

Nåja, imorgon ska vi till instruktören och se vad hon har att säga i ärendet. Kommer bli bra, det vet jag, kanske behöver jag bli lite förbannad på honom för att han ska fatta att han inte kan skena runt med sin matte på ryggen. Mest för att jag får såna fruktansvärda låsningar och sättningar i kroppen!! Jag börjar bli för gammal för sådana här äventyr!