Hoppsan! Fick det på film!

Idag när vi kom hem från Vintermästerskapen red vi. Man blir så inspirerad på tävlingar när man är publik, man vill bara hem och rida efter ett tag. Jag tog Hugrakkur och Anders Hrodur som fått vila en vecka. Han har varit stel och stapplig ett par dagar så några dagars vila kanske hjälper.Vi jobbade på volten, mjukade upp, kände igenom. 

Vi har inte ridit på flera dagar, storm och snöoväder har hållt oss inne. Jag misstänkte att Hugrakkur kunde vara pigg, men han kändes helt OK. 

Hugrakkur=charmtroll

Mina flickor var med och kollade för en gångs skull. De filmade lite med mobilerna. Efter ett tag töltade vi tillsammans på fyrkanten, vi brukar hålla oss på varsin sida men i samma varv. Det gick hur bra som helst, Hugrakkur kändes precis som vanligt, mjuk och fin, men något sned i nacken. Det var inget ovanligt, jag upplevde ofta att han var lite sned. Han är sned, säger tränaren, ramsned, och han måste visas vägen in i sin ram för att inte springa på sniskan! Vi hade töltat en stund och jag kände att han gick bättre och bättre, bitvis smackade jag på honom lite ( fick alltid vara lite försiktig med smackningar, han kunde fara iväg som ett jehu ) så han skulle öka, och då satte han under sig och trampade på ännu bättre! 

Jag hade kommit ut från kortsidan och styrde in honom på en stor volt när han helt plötsligt bara for iväg med mig, helsike, han drar järnet. Och det går ju så förbaskat fort!! Man hinner ju inte fatta vad som händer, men jag tog tag i honom, släppte ben och styrde in honom mot baken på Hrodur ( klippan, ni vet) och fick stopp på honom. 

Adrenalinet rusade. Jag satt stilla en stund och bara andades. Sen på det igen. Vi skrittade lite lugnt. Han kändes lugn och jag frågad mina tjejer om dem hade märkt något? Nej det hade dem inte annat än att han töltat superfint "som en ballerina",  som Eve sa, och hans ögon var busiga! Ok, bus! Precis innan han drog, hade jag tryckt på lite till. Jag kände ju att han gick bra, men man vill ju ha lite till…Och lite till fick jag!

Vi fortsatte en stund till mest skritt lite avslappnat, men jag funderade vad som gjorde att han drog. Var det kraven jag ställde? Eller att det kom folk på vägen bakom helt plötsligt? Eller vårkänslor? Bus?

 Vi jobbade vidare, men det är klart att de där tjyv-sprången får en att tagga till lite. Men jag blir inte rädd, konstigt nog. Jag förstår att han har en anledning att göra det han gör. Men tilliten finns där ändå ( tack Bruno) Och fantastiska Hugrakkur skulle ju aldrig göra något dumt, det var jag helt övertygad om.

Jag skulle väl aldrig......

Det jag tänker på så här några dagar efter incidenten, det är ju det där med min vänsterhand...Tränaren säger att högerhanden ser mjuk och följsam ut  men vänstern...den lever sitt eget liv...åker gärna upp, eller ner, eller ut eller nåt. Och den brukar vara rätt hård. Och precis innan han drog med mig, hade jag ganska hårdhänt krävt en tvär vänstersväng...hmmm. Förra gången det hände likadant, samma sväng...samma ställe...Det där får jag jobba på, känner jag. Och ta med mig till nästa ridtur på Hugrakkur. han är ju ändå bara häst, och som jag sagt, han kan inte hitta på/planera sådana grejor. Om han drar järnet har han en anledning till det. Han försöker säga mig något, helt enkelt. Och nu när han sagt det tar jag det till mig och jobbar på det.