Ibland går det sämre...

Idag var det dags för att ångra sina synder. Efter gårdagens skit-ridning har jag nästan inte sovit pga mitt dåliga samvete…Jag var så klantig och oproffessionell igår så att det finns inte…

Vi hade varit på vintermästerskapen och kollat hela förmiddagen, glufsade snabbt i oss två kokta med bröd innan vi åkte hem och red. Det gick så illa…jag hade inget tålamod alls och krävde fel saker på fel plats hela passet. Undra på att Hugrakkur försökte dra järnet, han kände väl att matte inte var på topp.

 

"jag skärper mig om du skärper dig"-blicken!

Tindur gick knappt framåt och jag använde både spö och väldigt bestämda skänklar i tid och otid, nej inte vår bästa ritt. Framåt kvällen, när vi hade ätit ordentligt och varvat ner kom det dåliga samvetet krypandes, och när vi gått o lagt oss låg det dåliga som en blöt filt över hela mig…hur skulle jag någonsin få tillbaka förtroendet från min lilla svarta?? 

Det är inte så ofta jag tappar tålamodet på det här viset, jag försöker alltid tänka att hästen är ju ändå bara häst.  Men när jag gör det, då mår jag dåligt i flera dagar.

Idag tog vi hästarna direkt efter frukost, målmedvetna och ångerfulla. Vi började med min svarta, som ju har en tendens att springa med höger bog lite utanför sig själv, om ni förstår, och den där högern hade jag gett mig på rätt ordentligt dagen innan. 

Döm om min förvåning när han faktiskt bara helt sonika fick den på plats efter att jag bett snällt om det. Kanske inte var så tokigt att bli lite tjurig i alla fall? Han stapplade lite i höger varv, men skötte sig hyggligt och var skapligt framåt så vi avslutade och gav massor med beröm och hem igen. 

Anders red Hrodur, kände på en gång att han också gick mycket bättre än dagen innan. Vi slängde på hans boots och då stampade han på väldigt bra. Avsluta på topp, hem med honom och hämta nästa häst. Hugrakkur.  Anders red först, skulle bara värma honom och tölta lite. När man har ridit en häst som har betett sig som Hugrakkur igår, dragit järnet alltså, blir man ju lite fundersam. Men Anders red på, en gång försökte han sticka, eller han satte baken under sej och hoppade till, men Anders var beredd och Hugrakkur stannade på en gång. En gång till hände det, men lite mindre studs.

Med grabbarna i hagen

Vi bytte. Jag satt upp och började trava. Vi hade bra tempo, han var pigg som tusan.  Jag rider lätt när jag rider honom för han är lite känslig för om man dunsar på ryggen på honom, men efter att ha vänt snett igenom så var det dags att byta sittben…han var otroligt pigg…så istället för att dubbelsitta valde jag att dubbelstå. Det gick mycket bättre, han reagerade inte alls på det. Vi travade på en lång stund, hästen hade ju vilat i flera dagar, inte undra på att han var pigg. Men det gick bra, vi tog ner till skritt och avslutade.

Det jag tänkte på var att när man tittar på Hugrakkur så äger han banan. Jag har sett så många ekipage tävla och anstränga sig på tävlingsbanorna, men jag har aldrig sett nån som Hugrakkur som kliver in och verkligen äger banan. Han har sån attityd, inte kaxig eller tuff, utan det är bara så självklart för honom att sätta ner hovarna i perfekt harmoni. Man märker det tydligt i skritt, men även i tölt. Om han kommer i tölt i vänster varv, han har ju all man på vänster sida, och man ser den där manen bölja efter halsen och benen går som trumpinnar ja då ser man att han har det där lilla extra. Utstrålning! Fantastiska häst!