Det går upp, och det går ner...

Vi rider! Hugrakkur och jag rider igen. Underbart! Vi skrittar och han är rak! Han får gå mycket på lång tygel och skritten böljar genom hans kropp! Han känns pigg och glad, och rak! Fantastiskt!

Jag tänker att vi skrittar några rundor ökar på successivt och självklart känner jag hela tiden efter hur han känns.

Första skritt-turen ut! ( Ursäkta den rosa t-shirten, glömde)

Skritten är fantastisk, han är så framåt, så självgående. På Tindur känns det som jag kämpar för att få honom att gå hela tiden, men Hugis är på, hela tiden. Och han är så lätt i munnen. Jag bara gör den mjukaste förhållningen så svarar han. Jösses!

Han känns pigg, vill så gärna sätta av i tölt, och han vet ju vilka sträckor vi brukar tölta på, där laddar han. Men ett litet tygeltag och han säger ok, matte, vi skrittar. Stundtals jobbar jag ihop honom, får honom att vila i steget, ber  honom sätta under sig liiite till, ja, matte, han frustar och stånkar, det är jobbigt. Sen blir han nöjd och glad när han får länga ut sin kropp och slappna av.

Nöjd matte, nöjd häst!

Efter några dagar med skritt var jag tvungen att känna på lite tölt, bara några steg. Vi var på väg tillbaka efter en lite längre skritt-runda när jag kortade upp honom och bara tänkte tölt och fick det! Mjuk, fin, taktfast, rak tölt. Ner i skritt och andas, sen lite till. Upp i tölt, bra påskjut, bra form, bra allt! Jösses, vad härligt. Jag fick kämpa med mig själv för att ta ner till skritt. Härligt! Vi skrittade på hem. Nästa dag samma sak, lite tölt på slutet lika svårt att sluta tölta då.

En dag red jag ut själv på honom, vi tog en lagom sväng, gräsväg, grusväg, asfalt, skogen, gräsväg.

Vi har en liten brant galopp-backe på ett ställe, där alla hästar vet att man helst galopperar, men när Hugis började ladda för galopp sa jag nej, inte nu, och han kämpade på uppför i skritt. Efter backen slingrar en skogsstig lite  lätt uppåt och neråt en bit. Där töltade vi och mot slutet av den stigen där det lutar svagt, svagt uppåt fattade han galopp och jag lät honom sträcka ut i en mjuk skön galopp. Han frustade och snorkade avslappnat efteråt, underbart! 

Vi besökte Monika Ledin, nu när han var igång ville jag ha honom ordentligt genomgången så vi inte rider på en massa låsningar. Hon ville se honom på linan och mitt hjärta hoppade till halsgropen. Jag hade inte longerat honom sen skadan, ville, vågade inte se hans förhatliga dippande höger fram.

Jag fick honom i trav, först i höger, sen i vänster. Och jo, jag såg direkt att den lilla förhatliga dippen var där. I båda varven. ????F-ns j——-ar!!!

Nålad på Equirehab

Men Monika tyckte att han såg mycket bättre ut, och när hon kände igenom honom så tyckte hon nog att man kan relatera dippandet till muskulära problem, kanske hade han busat lite i hagen igen?? Ja, jo, sällan en stund går utan bus…Hon sa att det kommer att ta tid att läka ut helt, men att det finns hopp. Bogleds-hältan har ju funnits där en tid, säkert flera månader och då tar det tid innan det läker.

Efter en stund med nålar är det svårt att stå still, pirrar lite kanske...

Hon gick igenom hela Hugrakkur, rätade till det som behövdes och satte nålar kring bogen.  

Det var med blandade känslor vi lämnade Kvicksund. Visst skulle jag rida, men helst på raka spår, och jag var inte nöjd med den där dippen. Inte alls nöjd.