Veterinärbesök del 111

Vi har varit till kliniken i Sigtuna, igen. Jag kämpade med mina dålig last-kör-vibbar hela dagen. Magen upp och ner. Vi skulle vara där klockan 14 så kvart i tolv skulle vi lasta och åka. En hel lång förmiddags kamp mot de onda! Carina, klippan, hängde  med, jag är så tacksam för det. Man vet ju aldrig hur lång tid ett veterinärbesök kan ta, men hon ställer alltid upp!!

I väntan på röntgen

Jag hade ju lasttränat några gånger sen sist och det hade gått bra, han klev lydigt in men backade av några gånger, men så stod han still och bommen kunde läggas på. Jag höll den dåliga magkänslan i schack, försökte fokusera på att bara vara lugn och trygg för min häst. Han gick in, backade ut och nästa gång gick han in och Carina la på bommen. Då for han bakåt ett par gånger, men då ryade jag i åt honom och när han lugnade sig fick han äta ur hinken en lång stund. Vi åkte.

Pömsig Hugrakkur, trodde nästan han skulle tippa omkull ett tag!

Väl framme var det fullt av folk och hästar överallt. Vi checkade in och snart kom Chris. Jag fick trava ( grisepassa, ha,ha) honom i gången och han såg att det var bättre men inte helt bra. Dagen innan hade jag longerat honom och sett den förhatliga lilla dippen. Vi gick in för att röntga bogen.

Det märktes att Hugrakkur varit med om detta förut. Han var ganska lugn och charmade alla som kom i närheten. Jag tror alla som gick förbi honom var tvungen att gå fram och hälsa på honom och nämna att han nog var det sötaste dem sett på länge. Jag har litegrann glömt bort vilken utstrålning han har, nu blev jag påmind! Charmtroll delux! 

En assistent försöker snygga till rakningen, någon hade slarvat

Vi hade turen (?) att träffa en blogg-kompis, Bettina Bäck som var där med sin Jupiter från Ådalen. Jag gillar hennes blogg, hon skriver roligt och fotar väldigt bra. Nu fick vi ses under märkliga omständigheter, men ändock. Det var roligt att se Bettina och hennes häst "live" tyvärr hann vi inte prata så mycket, men förhoppningsvis kommer vi att ses igen! Jag kände direkt att vi hade mycket att prata om, men inte där och då! Så när hästarna är bra igen, då ska vi rida och fika så det står härliga till!

Det gick så där...men med lite fantasi kan man se ett hjärta!

Veterinär Chris berättade att han ser något, men inte riktigt vad. Jag frågade om jag skulle vara orolig, men han lovade att säga till när det var dags för oro, tack för det. Hugis ultraljudades och samma där. Något knas men svårt att se vad tydligen. 

Planen blev ytterligare cortison, för det hade han ju svarat bra på, vila med massor av promenader, i 3 veckor sen återbesök. Om han inte blir bra så måste dem gå in leden kirurgiskt, gulp. Hoppas förtvivlat vi slipper det.

Det var dags att fara hem, och jag bemästrade min mage, talade om för Hugrakkur att jag hade minsann macka, yoghurt, bulle, vatten och tillgång till toalett så han fick ta den tid han behövde! Jag hade inte bråttom.

Han tittade på mig med sina fantastiska ögon, segade lite, backade lite försökte resa sig vid nåt tillfälle, men jag bara talade om för honom att jag inte tänkte bråka med honom, men han skulle gå in. Ok matte, sa han och efter 7-10 minuter ( helt acceptabelt) gick han in och käkade lugnt. Bara att åka hem! Jag gnällde inte ens över långtradarna som körde om mig så man nästan blåste av vägen, eller andra galningar som gör livsfarliga omkörningar. Jag bara körde. Och det gick bra!