Saker man utsätter sig för...

Det var dags för uppkörningen på BE-kortet. Jag hade tränat duktigt på att backa, och tyckte nog att jag faktiskt började hantera det. 

Jag gjorde som alla sa åt mig, tog det lugnt och tänkte efter. Ett par dagar innan dagen D kom jag på att jag kanske behövde lära mig säkerhetskontrollen ordentligt, och läsa på om lasten igen, för det skulle säker kunna bli frågor om det. Råplugga igen då!

Morgon i hagen!

 Jag hade tid en tisdag kl. 9.35 för provet, och hela morgonen satt jag och nötte in hela säkerhetskontrollen, vilken ordning jag skulle ta vad, läste på lite mer om släpets bromsar. Och var riktigt nervös. Bil och släp hade jag hyrt av bilskolan.

Väl på plats kände jag mig nervig men under kontroll, och fokuserad. Kontrollanten presenterade sig och jag fick börja. Jag skulle börja med säkerhetskontrollen, sa han och säga till när jag var klar. Jag hade förberett mig på att prata mig igenom hela processen och därmed förklara vad jag höll på med. Efter bara första kollen av vänster blinker,däck och dimbakljus, sa han att jag behövde inte prata.

Inte prata??? Vad menade han? Var jag redan kuggad?? Hur skulle jag kunna fixa detta utan att säga vad jag gjorde? Men det var ju bara att bita ihop och rabbla tyst för mig själv.

Jag sa till när jag var klar. 

Vi stod mellan bil och släp när han nämnde bromsen. Hade jag kollat bromsen? Näej! Den biten missade jag….Fick jag ta det nu? Ja,ja ( med ögon som himlade, tyckte jag) och snabbt fixade jag alla moment med bromsar. Fan också!!!

Godmorgon matte!

Vi hade diskussioner om lasten och lastsäkring, flertalet gånger som min hjärna var helt tom, fanns inte tillstymmelse till aktivitet när jag letade efter rätt svar. Märkligt det där, men visst är det nervositeten. 

Manöverprovet att kunna backa in i ett ”garage” inom 10 minuter, gick bra. Sen körning i trafik, gick också bra. största problemet var att  hålla hastigheten, vi körde i Torshällas villaområden. 30km är svårt att hålla när man bara vill få något överstökat. Jag fick backa runt ett gathörn, lyckades köra in i trottoarkanten två gånger, men styrde upp det och det gick bra till slut. Sen tillbaka till manöverbanan vid Gröndal. Jag kopplade isär bil o släp och gick fram till kontrollanten. 

”Jaha, Liselotte Lindberg”, sa han, ”det blev godkänt!” 

Va???? Klarade jag det?? Var det sant??? Trots mina missar? Trots 35 km/tim på 30 väg, trots kantstens-påkörning, trots att jag sjabblade med spännbandens kapacitet? Jippie! Nu ska bara Hugis bli frisk sen ska vi ut och åka!!