Första ridpasset och ett magiskt ögonblick

Oj,oj,oj, när 3 vallacker ska visa upp sina bästa sidor för varandra och göra upp om rangordningen!! Vi stod fascinerat och tittade när dem nosade på varandra, tjöt, sprang i alla gångarter. Och så ner med mulen för att känna om det fanns något ätbart under snön, och så iväg åt ett annat håll. Hrodur är ju ledaren så han hade fullt upp med att hålla Hugrakkur på plats, Tindur tröttnade efter en stund och lät de två röda hålla på. Han gick en bit ifrån och åt. Men de röda fortsatte, och jösses, vilken tölt vi såg! Och trav! Till och med när dem gick i skritt var det snyggt! Vi stod länge och tittade på dem, ganska säkra på att Hrodur skulle styra upp saker och ting.

Sadelprovning

Ja,ja, håll på ni med den där hästen, jag vilar lite

På söndagen la vi på en av våra sadlar på Hugrakkur för att se om den kunde passa, en Àstund  Epona som Hrodur har haft. Han var ju lite annorlunda byggd än våra lite för runda hästar. Men med en pad som var lite uppbyggd låg den OK. Vi gick ner till ridbana med Hrodur och Hugrakkur. Anders skulle rida Hrodur och jag ville bara känna lite på den nya…bara sitta upp och kolla sadeln, typ, i fall vi var tvungna att köpa en ny. 
Han hade ju inga skor, men banan var mjuk och jag skulle bara… Vi gick runt en liten stund och bekantade oss med banan. Den är omgärdad av en hage där grannens haflinger och våran tinker går. Självklart kom dem fram och kollade vad det var för en ny häst som kommit. Han var helt lugn och trygg, så jag satt upp. Jag var inte nervös för att rida honom, men samma känsla som när jag provred honom första gången infann sej. Andäktig. Jag vet att det låter helt konstigt men på något sätt var jag både ärad och stolt över att sitta på hans rygg. Jag glömde att andas.
 Jag skrittade. Utanför ridbana hade några kompisar samlats, klart alla var nyfikna på nya hästen.  Jag skrittade på, han kändes avslappnad och jag sken som en sol. Jag höll mej på volten, var bara följsam och krävde inget. Efter ett tag bad jag om tölt och han bjöd upp. Herre jesses, just ja…så var det. Den där otroligt mjuka, taktfasta, lite stampiga tölten. Jag ville aldrig sluta, men tvingade mej att sakta av, ner i skritt och hoppa av. Jag hade ridit den röde, och jag var helt förstörd…Anders hade stannat upp med Hrodur för att kolla. Vi var nöjda med vårt köp. Hugrakkur var hemma.

Mina flickor slutade med häst när dem sprang in i tonåren, inte så att dem var ute och härjade, nej då, dem började plugga utav bara den. Synd tyckte jag, för dem är väldigt duktiga att rida, men valet var ju deras. I princip får jag (tvinga) be dem om hjälp med ridning om Anders och jag inte hinner. Bea har ridit Hrodur några gånger och Eve rider Tindur, och de har inte bytt häst nån gång…Men det är sällan de vill rida ( tur för mej som alltid vill rida ha,ha) På söndagen när jag hade ”ridit” Hugrakkur kom tjejerna ut i stallet för att träffa den röde. Tyckte han var jätte-fin, och jag svär att han gjorde något med sin blick, Hugrakkur, fångade in Eve och smälte hennes hjärta. Dem stod en lång stund i tyst samspel. Sen gick ungarna in. Lite senare frågade jag vad de tyckte, jo han var fin, sa Bea. ” Den hästen vill jag rida ” sa Eve!  Ok, han hade skickat sin magiska blick mot Eve och hon var förlorad. Precis, som vi. 

Hemma!

Hugrakkur frá Dallandi. Den röde. Hugo tyckte någon, "Rackarn" tyckte svägerskan, ( han ser ut som en rackare tyckte hon) men nej,han var Hugrakkur.

I sin nya box! 

När började jag förstå att vi hade köpt en riktigt fin häst?? Hela hösten när vi gång på gång tittade på bilder vi tagit och de filmer vi filmat när vi provred? Nej, inte då. Visst var han fin, men inte SÅ fin. Kanske när veterinären var här och skulle besiktiga honom och jag för första gången longerade honom och han visade sin fantastiska trav? Kanske…Eller när jag började rida honom? Eller var det när vi fick honom värderad? Jag vet inte, det har vuxit fram medans vi har lärt känna honom, en känsla, ett konstaterande att oj!! Vad har vi gjort? Eller ser vi honom med rosaskimrande glasögon ? Det tog 2 och en halv månad innan jag nämnde för Anders dem magiska bokstäverna, som dök upp i mitt huvud när vi hade kommit igång med ridning ordentligt, men jag går händelserna i förväg. Vi åkte hem från Norrköping, klockan  var 22,30 när vi lämnade flygplatsen.

Han stod blickstilla i transporten, rörde inte en fena. Vi har kamera i transporten så vi kollade hela vägen. Jag körde försiktigt. Det tar nästan 2 timmar från Norrköping och vi var hemma efter midnatt. Jag svängde upp på gruset framför ladan och stannade. Tittade in genom dörren , han tittade tillbaka. Anders gjorde loss honom och backade av. Hugrakkur var något stressad, snodde runt lite,  tittade sig omkring på gårdsplan, hörde nog att våra andra hästar trampade i stallet.Han leddes in i sin box och han snodde runt några gånger. Vi stod och tittade på honom, kunde knappt tro att han äntligen var hemma. Men han var sig inte riktigt lik, tyckte vi. Lite mager och knotig, inte fullt så musklad som vi kom ihåg och något störde på nosryggen. Kanske hade han slagit i ? Han åt sitt hö, lite halvt hysteriskt, snusade över boxkanten på Tindur som ju undrade vad det där var för en kuf??  Som kom mitt i natten och störde. Vi lämnade hästarna och gick in. Vi var trötta efter en otroligt lång dag.

Hugrakkur, Tindur, Hrodur i vårat stall!

Lördag morgon studsade vi upp och ut i stallet. Nyfikna på hur natten hade gått, spända på att få se hästen i dagsljus, här hemma. Han såg trött ut, men var hungrig och åt med god aptit. Vi tog ut honom och borstade honom och upptäckte att han var sydd med flera stygn i ett sår på nosryggen. Han hade gjort sig illa i hagen berättade Halldór när jag mailade. Stygnen var grova och såret var som en triangelformad flik. Jag tvättade med egengjort silvervatten. Sen släppte vi ut dem i hagen. 

Det var ett fasligt spring i hagen första dagen!

Äntligen!

Jag måste säga att informationen var riktigt dålig. Vi haffade någon där inne på fraktbolagets kontor och sa att vi var där för att hämta en häst. Planet var försenat fick vi höra, kom tillbaka kl 19.00. Jaha, och vad händer då? Det visste dem inte!! Jag pratade med en kvinna som jobbade där inne bakom disken när hon var ute och rökte. Hur går det till, frågade jag, ”vet inte men ni får väl åka in och hämta hästen när ni kommer tillbaka…” Ok, bra. Vi åkte till Ingelstad och tröstshoppade i 2 timmar, vad ska man göra?? 18.55 var vi tillbaka. Då hade det kommit lite transporter. Det pirrade till lite, kändes nära. Vi gick in igen. Folk stod eller satt i den enda soffan, eller på golvet. Vi hängde ett tag. Någon reste sig från soffan, jag sneglade på Anders, ska vi? Jadå, vi snodde varsin plats bredvid en tjej och en kille som satt där. Folk surrade och pratade, gick in och ut. Som tur var fanns där en toa. Bakom disken sprang folk hit och dit, verkade stressade. Vad hände? Vi visste inte. Som tur var är jag ganska social och pratig av mig, så jag började babbla med tjejen bredvid, frågade vad de skulle hämta för häst. Då visade det sig att hon kände igen mig, vi hade träffat henne på rehabcentret Holarborg på Island när vi var där på studiebesök! Helt otroligt, det var hon som visade oss den fina hingsten som gick på vatten- band. Vi babblade på, hon berättade det hon visste om hur det gick till att ta emot häst. Tiden gick, och inget hände. Vi hörde någon säga att sist de var här och hämtade häst hade de lämnat Norrköping halv 2 på natten. Jösses, tänkte jag, då är vi hemma i halv 4-bläcket…ja,ja, gilla läget…Vi var ju alla där i samma ärende, att hämta en häst. Eller flera. Norrköping är enda orten i Sverige som tar emot hästar från Island, så en del hade långt att köra.

Vid Tingvalla

 Vi satt där och väntade, en del människor kände vi igen från tävlingar på vår fina anläggning i Sundbyholm. Vi blev aktiva i vår islandshästförening Eidfaxi för ett par år sen. Jag började som ledamot i styrelsen och är numera kassör. Vi är också aktiva i tävlingssektionen och rycker in där det behövs. Varken jag eller min Anders hade någon erfarenhet från tävlingar annat än att vi har varit och tittat på några. Men det såg kul ut att tävla och jag ville lära mig mer. Det visade sig att det fanns hur mycket som helst att göra i klubben och jag har fått lära mej massor. Förutom kassörsuppdraget, lägger jag upp våra tävlingar i Icetest, tävlingsprogrammet som de flesta i islandshästvärlden använder sig av. Jag är ansvarig för sekretariatet på tävlingar och ser till att vi har speaker, ljudanläggnings-kille och några som kan knappa resultat. Det är jättekul, och vi som sitter i tornet har ju självklart bästa platsen att spana in alla tjusiga tävlingsekipage. Att sitta där uppe och jobba på tävlingar har fått mig att vilja tävla faktiskt. Jag är ingen tävlingsmänniska, men på något sätt känns en tölt-tävling inte som en ”tävling”, mer som en uppvisning  ( eller avstämmning).  Och har man en fin häst ska man väl visa upp den.  Och islandshäst-tävlingar är fartfyllda! Det händer saker hela tiden.  Det jag gillar är att oavsett vem man är eller hurdan häst man har kan alla var med på samma premisser. Och det är väldigt blandat på våra tävlingar, allt från nybörjare, till eliten.

Den svarta sanden

Rätt var det var började det hända saker bakom disken. Som vi hade förstått skulle en del hästar skickas till sina blivande hem i Sverige med kommersiella tranportbussar. Dem fick åka iväg nu. Okej, var det dags eller? En man klädd i reflex-väst sprang ut bland oss och ropade upp ett namn. Haffade personen med det namnet och gick ut. Vi tittade på varandra. Fjärilarna fladdrade till. Jag hade föreställt mig att vi fick gå in i flygplats -stallet och se alla hästar och där skulle vi möta Hugrakkur igen. Han skulle gnägga lite lågt igenkännande  ( jo,  men man måste drömma) och så skulle vi bara stå där och smeka hans röda mule….Riktigt så blev det inte...

Ett namn till ropades upp , och vi vaknade till lite. Jag gick på toa, mest för att ha något att göra. Tredje gången mannen med västen kom  ropade han ”Jalmberger”, och vi for upp och nästan skrek, ja, det är vi!! Vi gick ut till bilen och han sa att vi kan köra in. Vi åkte fram mot grindarna, där fick vi vänta tills föregående ekipage hade åkt ut. Vi åkte in och fick backa upp mot stallet. Grindar stängde sidorna så ingen häst kunde smita förbi. Jag gick med bultande hjärta in genom en dörr som stod öppen  ( det fanns fortfarande ingen info någonstans) En veterinär tog emot i ett lite rum i anslutning till stallet. Jag fick skriva på något papper. Vad händer nu? Hon pekade på den stängda stalldörren. ”Han kommer alldeles strax ut därifrån och blir ledd ombord på transporten” Ja, ja, kom, nu då, tänkte jag samtidigt som jag besviket konstaterade att jag inte skulle få se alla hans flyg-kompisar. Jag stirrade på dörren. Och plötsligt öppnades den och Hugrakkur kom ut med en tjej på  vardera  sidan. Dem bara hejade, stannade upp några sekunder innan dem gick upp i transporten. Åhhhh, tror jag att jag sa. Kanske, hej, jag vet inte. Snabbt som tusan var han fastgjord och luckan var stängd. Jag stod vid dörren medans tjejerna klev ut. Tittade in på honom innan jag stängde. Hade ett fånigt småleende på läpparna. Han såg lite tufsig och maläten ut, och var ganska skärrad. Vi gick ett varv runt kärran och kollade så att allt satt där det skulle sen åkte vi. Tänkte att det var bättre att vi rullade så han fick annat att tänka på. Vi åkte hem.

Väntan...

 Vi kom hem från Island på söndag natt. Jag var mentalt helt slut. Det hade gått åt en del energi till den där hästen, vad han nu hette. Jag hade fått utskrivet från World Fengur alla hans uppgifter, och den lappen lästes fler gånger varje dag. Vi frågade varandra, ”vad hette han nu igen?” just ja, Hugrakkur. Det tog nästan en vecka innan namnet satt. 

Vi längtade efter våra hästar här hemma. Efter en vecka på Island hade vi mycket jobb att ta igen, så måndag morgon var allt som vanligt. Det var skönt att vara hemma. Som vanligt kollade jag igenom mailen det första jag gjorde på jobbet, och visst hade vi fått mail från Halldór! Vi fick köpa hästen! Ja trodde inte det var sant, vi var med häst!

Vi arrenderar hag-mark av våran granne, anpassat för två hästar. Nu var jag tvungen att gå över till dem och höra om vi fick ta en bit hage till, så att Hugrakkur fick plats. Jag hoppades att grannen inte hade andra planer för hagen, tänk om vi inte fick ta mer?? Men det var inga problem, tack och lov. Boxar hade vi, vi byggde stall i ladan för några år sen och gjorde då 4 boxar. Lite hagpyssel, sen kunde han få komma. Men riktigt så enkelt var det ju inte.

Vad är det som händer?? Större hage?

 Jag hade kompisar som tagit hem häst nyligen så jag frågade naturligtvis hur det gick till. Det visade sej att man kunde gå in på fraktbolagets hemsida och kolla in vilka datum som planet med hästar lämnade Island. Nästa transport skulle ske i november. November??? Skulle det dröja så länge??? Flera veckor? Jag vet inte vad jag hade trott, men tanken att jag skulle få lov att vänta på hästen slog mej aldrig. Jag fick också höra att det kunde dröja längre än så. Fraktplanet gick ju naturligtvis inte förrän man hade ett 70-tal hästar till export. Hemsidan kollades varje dag. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Vi hade mail-kontakt med Halldór och hans fru Helle, och med ägaren av Dalur,  Þórdís. Hugrakkur veterinärbesiktigades och spattröntgades utan anmärkning. Han reds och tränades av den svenska tjejen som vi hade träffat där. Vi väntade.Sen hände något. Man ändrade fraktdatum från nov. till nov/dec. Nej. Ingen Hugrakkur. Sen kom ett specifikt datum, 6 dec.! Jippi! Nu kommer han! Men nej, bara några dagar innan ändrades det igen, till 13 dec. Ok, nu tog vi inte ut något, det skulle bli fler ändringar. Vi fick vara glada om han kom innan året var slut. I värsta fall fick vi vänta till 2014….Dagarna gick. Samma datum, kanske, kanske. Vi det här laget hade jag börjat fundera på försäkring. Lite sent, ja, men jag hade ingen aning. Ringde vårt ombud på Agria och förklarade att vi väntade hem en häst från Island. Och fick veta att vi behövde besiktiga honom när han kom, för hans veterinär-intyg hade ju förstås gått ut. Senast 30 dagar efter besiktningen måste försäkringen tecknas. Jaha, hade ju varit bra att veta…Men han blev i alla fall försäkrad för resan, sen fick vi fixa resten när han kommit hem.

Anders och Hrodur!

Datumet kvarstod, jag fick mail från fraktbolaget om att vi kunde vara på flygplatsen i Norrköping kl 17.00 den 13 december. Vi fick ta reda på vad det var som gällde så gott vi kunde, men kände oss rätt rådlösa ändå, fanns inte så mycket info om hur själva hämtningen skulle gå till. Men vi åkte ner till Norrköping, var ju självklart på plats kl 16,55, vi är väldigt punktliga. När vi svängde in genom grindarna till fraktbolagets kontor såg vi Icelandairplanet stå innanför staketet och hästarna höll på att lastas av. Någonstans där fanns han. Hugrakkur frá Dallandi. Säkert orolig, säkert skärrad, säkert undrandes vad det är som händer. Från lugna trygga Dalur till flygplatsen i Reykjavik, till okända Sverige, lämnad bland främmande människor och främmande hästar. Vi hade hört att vissa hästar klarar inte den resa som det innebär att exporteras så bra, och vi hade våra tankar hos honom.

Lite om våra andra hästar

Ja, den där Hugrakkur!! Han klistrade sej in i våra hjärnor, trängde sej in i vårat liv och i våra hjärtan. Det var kärlek helt enkelt. Tidigare när vi har köpt häst har vi köpt med en stor portion sunt förnuft och tagit god hjälp av bättre vetande. Vår första, Kolgrima ( den jag trodde jag kunde rida men som lärde mej att det fanns bättre sätt!), som vi bara fick ha i 2 år, då hon fick cushings syndrom och inte svarade bra på medicinen. Hon fick somna in på gården.

Kolgrima

Henne var det bra fart i. På den tiden red inte min sambo, han åkte cross. Tillsammans for vi runt i skogarna här i Gillberga, gasade han på crossen, gasade jag och Kolis, det var underbart. Och här började Anders att intressera sej för ridning. Han provade Kolgrima några gånger men vi bestämde oss för att köpa en till häst så vi kunde rida tillsammans. Det blev en tinker vi till slut hittade, 148 cm över havet och bred som en ladugårdsdörr över rumpan. Men åhhh, så vacker !

Vackra Maya!

Han lärde sej att rida på denna mycket bestämda dam, och vi lärde oss mycket om hur man ska hantera hästar! Anders tog några lektioner av en vän sen var det bara ut och njuta i skogarna. Maya, som hon heter, kom verkligen till sin rätt i skogen, ju säkrare Anders blev i sadeln desto snabbare for vi fram. Vi har en runda som vi kallar lång-rundan, den tog 1!/2 timme att rida från början. Efter ett tag gick den på 45 minuter, men då hade vi bra tempo!

Kolgrima fick somna in efter en tids sjukdom , vi sörjde henne i flera månader, men så började vi leta häst igen. Vi föll för Maja, ett 6-årigt sto.Det var rätt förvirrande att ha två Major, så islands-Maja fick heta Majken! Hon var långbent och smäcker, med ett stort huvud. Tyvärr skadade hon sej i ett bakben under sin första tid hos oss, och vi kämpade med veterinärer, markträning, rehabilitering i Kvicksund på deras vattenband, massage och jag vet inte allt vad vi höll på med för att få henne bra.Vi blev tvungna att ta bort henne till slut.

Islands-Maja

 Anders hade ridit Majken en del, och fått smak för tölten .  Vi bestämde oss för att köpa varsin ny häst, och hade turen att hitta två hästar som passade oss perfekt! Och det är dem vi har idag, Hrodur och Tindur. Hrodur är vår klippa, en vallack som importerades från Island när han var fyra år. Han är fyr-gångare med bra klipp i stegen, men framför allt, han är så cool i alla situationer! Lugnet själv! Finns inget som rubbar hans cirklar. Dem passar så himla bra ihop Hrodur och Anders. 

Tindur, var ganska nyligen töltsatt när vi köpte honom. Otroligt söt och med pigga steg. Han hade aldrig lämnat sitt trygga hem hos Jökla-hästar, så det blev en stor omställning för honom. Jag har kämpat med honom, och hans idéer, men idag går han rätt bra och jag gillar att kämpa!  Och när jag har varit som mest trött på honom, har jag ridit Hrodur ett tag. Praktiskt att ha två hästar.

Vi lägger ett bud...

Idag när jag tänker tillbaka på resan, får jag nästan rysningar. Hur kunde vi båda två fastna för exakt samma häst??  Visst är vi lika i mycket, jag och min sambo, men detta var konstigt. Jag hade ju dessutom vid några tillfällen hävt ur mej att ”det var väl onödigt att importera hästar från Island, när vi har så fina i Sverige, som inte riskerar att få eksem…” Tydligen ska man få äta upp allt man säger. Men vi fortsätter på Dalur.

Vi åt en lunch tillsammans med Dalur-folket, pratade med dem som jobbade där, hade hur trevligt som helst. Jag var fortfarande kvar på hästen… faktiskt resten av resan fanns han i mina tankar, slog bort allt annat, växte sej större och starkare hela tiden. Jag drog Anders åt sidan, frågade honom vad han tyckte, hur han tänkte och han sa bara på sitt otroligt självklara sätt: Vill du ha honom så köper vi honom! Om jag ville?! Men det var ju så stort! Köpa häst på Island? Och krångligt? Jag hade ingen aning!

Dagen efter skulle vi på en salu-häst-tävling på Skeidvellir, så vi bad att få komma tillbaka efter den, om  vi inte hittade något annat där, ( ha, ha ,ha )! Vi ville ju att Anders skulle få provrida, och någon nämnde att det kunde ju vara bra om vi fick känna på honom ute ( trams, jag visste väl ändå…) Men vi tackade folket på Dalur och drog in till Reykjavik. Vi var på alla hästaffärer värda namnet, men var jag med? Nä, jag var hos den röde. Det blev inget handlat för min del, jag gick omkring som i en dimma och bara återupplevde den där ritten. Resten av dagen var samma sak. På natten låg jag vaken och  kunde inte få hästen ur mitt huvud, blev nästan ingen sömn alls. På morgonen  efter frukost gjorde jag ett tappert försök att stänga mina tankar om hästen, och ge salu-häst-tävlingen en ärlig chans. Det lyckades så där…

 Mycket fina hästar tävlade och visade upp sej. Tänk vad enkelt islänningarna gör för sej!! Och vad kul de verkade ha! Siggi Sigg var med på några olika hästar, och fler av Islands toppryttare fanns bland de tävlande. Hästar i alla prisklasser, från 30 tusen SEK( hur fina som helst !!!)  upp till en skimmel-hingst som inte var av denna värld ( 300tusen!) Det var så otroligt kul att jag faktiskt glömde den röde stundtals. Vi satt där på läktaren i ridhuset och såg ekipagen rida förbi.Stallet ( självklart  ihop byggt med ridhuset ) vimlade av vuxna, barn, hundar och hästar, säkert ett par katter också, alla där för att rida eller titta. Husmor på Skeidvellir hade gjort en isländsk fårkött-soppa som såldes för en billig peng och värmde gott där vi satt och njöt. 

Anders provrider

Det blev eftermiddag och vi ville komma iväg till Hugrakkur. Anders vill upp på honom och jag skulle rida ut tillsammans med en av tjejerna. Vi lämnade tävlingen och åkte norrut.

Jag filmade och fotade när Anders red honom, hela tiden med ett stort leende på läpparna. Han gick lika bra idag! Anders töltade lite, jag såg hur han kände igenom honom, ställde honom åt båda sidor och töltade i kort och ökat tempo. Till slut kom han in i mitten och hoppade av. Jag frågade vad han tyckte.  ”Jag är nöjd!” Ska du inte trava honom? ” Nej, jag är nöjd!” Bra!!!! Han är nöjd, jag rider lite till!!

Vi drog ut, skrittade och babblade en bra stund, sen ökade vi tempot. Jag har aldrig töltat med så bra tempo så länge som vi gjorde. Han var mycket pigg och framåt, nästan låg på bettet lite. Jag försökte bara slappna av och rida. Jag minns att det blåste otroligt hårt denna dag, vinden tog tag i oss från alla håll kändes det som och vi töltade. Ner i skritt ett tag och sen mera tölt. Jag försökte få trav men lyckades inte och blev lite orolig, jag måste ju kunna trava hästen. Väl tillbaka på gården bad jag att få gå in i ridhuset och försöka få trav och vi kom bara innanför porten så travade han, skönt. Men jag var bekymrad… Drog Anders åt sidan och sa, klarar vi av en sån här häst?? Så mycket vilja, så mycket power…fixar vi det? Jag var allvarligt orolig att tag där efter ute ritten. Han var helt enkelt så otroligt mycket häst. ” Visst gör vi det, vi kan ta hjälp av duktiga instruktörer!” Javisst kan vi! Men jag var så uppfylld av den mäktiga känslan av Hugrakkurs tölt och naturligtvis den jämförelse jag automatiskt gjorde med våra hästar hemma i Sverige, som inte var i närheten av denna naturkraft. ”Vad gör vi? Ska vi lägga ett bud?” Jo, vi gjorde det, men Halldór var inte där, så vi skulle få vänta på besked. Och denna väntan blev lång, ända tills vi kom hem till Sverige och det hade blivit vardag igen.

Början- en resa till Island, fortsättning

Ja, inte visste jag att Anders hade stått och mulat med den röde! Men så var det. Han hade något speciellt den där hästen, något som tilltalade oss båda. 

Min blick säger; Vill ha!!

Vi gick vidare, genom Dalurs fina stallar. Många hästar sträckte mulen efter oss, och vi tittade, men den röde hade redan fastnat. Halldór och en av de svenska tjejerna visade oss hur man jobbar från marken med hästar som knappt var ridna. Man hade tyglarna kopplade i repgrimma, men träns med bett i munnen. Tjejen satt upp på en fyrårig hingst, superfin, han såg helt lugn och tillfreds ut. Det var fjärde gången hon satt på hästen…Halldór satt upp på en annan häst och förklarade att de skulle rida ut en  sväng. Man hade inte så mycket krav på så unga hästar, de skulle tänka framåt bara.                          

Vi gick tillbaka genom stallet, mot den röde…Jag frågade vad han hette, Hugrakkur, herre jösses vilket konstigt namn. Det betyder ”modig”, förklarade man. Jag frågade vad han kostade, och fick veta att han låg i den prisklass vi kunde tänka oss. Jag bad att tjejen som tränade honom skulle visa honom för oss. Jag var redan såld på den där hästen. Namnet hade jag redan glömt. "Vad hette han nu igen?" "Hugrakkur", hon skrattade.

Vi gick in i stora ridhuset och tittade när han värmdes. Han var ju så otroligt röd, denna häst, och hans ögon så makalöst tillitsfulla. Tankarna som for genom huvudet var allt från att han nog inte hade någon  gång alls, till det måste vara något fel eftersom det var så bra pris på honom… Hon började tölta och jag lovar, jag försökte titta med kritiska ögon… men han var redan fantastisk. Hon travade och titta, titta, drog han inte bakbenen efter sej lite??? Jag nämnde det för sambon, men nä, sa han, han får med sej bakbenen jättebra…jomen titta, lite kanske…men nej då. Hon galopperade, och vilken galopp!! Tillbaka ner i tölt och här började jag bli otålig…var hon inte färdig snart? När skulle jag få sitta upp?? Hon töltade o töltade, vi tittade och tittade och efter en evighet stannade hon upp framför oss där vi stod mitt i ridhuset. Prova? JA TACK!!!!!

Andäktig???

I manchester-brallor och ecco-kängor satt jag upp. Jag var andäktig, hjärtat slog i bröstet , jag slutade att andas, allt försvann runt omkring. Våra kompisar satt i rummet bredvid ridhuset och kollade genom panorama-fönstren in på oss. För mig fanns dem inte. Tiden fanns inte heller. Jag såg min sambo i ögonvrån, han såg nöjd ut, bra, jag andades ut och bad hästen gå framåt. Jag red Hugrakkur. Jag var i himlen.

Hästen var otroligt framåt, precis som om det enda han längtade efter var att ta mej med på en sju-rackarns resa. Jag skrittade, travade, töltade och galopperade och det var underbart. Alla gångarter var totalt klockrena. Jag hade först lite svårt att få trav på honom, men efter några försök med tryck på sidan av manken kom den, och vilken trav!!! Jag har aldrig travat så fort och med sån schvung i hela mitt liv, jag var verkligen lyrisk. Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Men jag var nöjd och tanken som fanns i bakhuvudet var kunde vi verkligen hitta en häst på Island?? Och importera den till Sverige?? Hur ska det gå till? Jag tittade igen på mitt stöd i livet, vill ha, sa mina ögon, vill ha!! Men vad sjutton hette han nu igen??

Trött efter att ha visat upp sin bästa sida.

Början-en resa till Island

Det här kommer att bli en blogg om Hugrakkur frá Dallandi, vår nya häst. Att han var speciell förstod vi så fort vi såg honom första gången, men riktigt hur speciell han är kommer ta lite tid att få grepp om. Han kom till Sverige på lucia 2013, då hade vi väntat och längtat efter honom sen vi träffade honom på Island i början av oktober.

                                 
Vi tar det från början...En klubbresa till Island var bokad. Vår islandshäst klubb "Eidfaxi" vill göra något för medlemmarna, varför inte en resa till landet våra fyrbenta vänner kom ifrån?

Jag hade en tid funderat på att skaffa en häst till. Vi rider mycket jag och min sambo Anders. Min lilla svarta Tindur från Allemansängen  och Anders häst Hrodur frá Vorsabae II,räckte inte riktigt till, jag ville rida mer. Och ni som har fler hästar vet ju hur det där är...har man väl börjat tänka tanken...svårt att slå den ifrån sej. Vi hade både råd och tid, så varför inte??
Vi hakade på klubbresan ( 5 deltagare...+ reseledaren )  mest för att vi behövde semester, syftet var inte att köpa häst. Och trötta som vi var ( egenföretagare som inte tar ordentligt med semester) tänkte vi att det kunde vara skönt att få åka dit och ha allting serverat.

Vi hade ett fullbokat program, med mycket gårdsvisningar, och besök på isländskt rehab-center, och självklart de sevärdheter man bara måste se. En långritt från gården Skeidvellir  avnjöts i ett fantastiskt väder ( Brita Pantzar, researrangör, hävdar själv att det alltid är bra väder när hon är på Island, och jag tror henne)
På alla gårdar vi var på fick vi veta att de flesta hästar var till salu, och visst tittade vi. Och jösses vad mycket fina hästar vi såg! Till och med de hästarna vi red på lång-ritten var  till salu, men vi fastnade
inte för någon. På fredagen skulle vi bryta upp från hotellet vi bodde på och byta till ett i Reykjavik. Vi skulle åka mot staden på förmiddagen, bara stanna på gården Dalur ( som ofta används som visningsgård när Island tar emot statsbesök osv.) titta på en clinic där, äta lunch och sen dra till alla stora hästaffärerna för lite seriös shopping!

På Dalur blev vi visade in i stallet av Halldór Guðjónsson, chefstränare. Även ägarna, Þórdís Alda Sigurðardóttir och Gunnar B. Dungal fanns där och några svenska tjejer som var där för att jobba och träna hästar. Jag hamnade lite efter när jag passade på att prata engelska med Þórdís, som berättade om hur hon och maken startade sin uppfödning med tydliga mål att få fram bra hästar med bra psyken. Samtidigt som vi pratade, tittade jag mej omkring, vilket stall!! Otroligt fint och påkostat! Boxarna var fulla med hästar som stod inne för att tränas, men de såg ju så små ut!! Deras boxar var nersänkta några decimeter, av någon anledning, så man tittade ner i boxarna. I nästan varje box stod två hästar, härligt lurviga i nysatt vinterpäls. Jag kommer ihåg en svart häst med blåa ögon ( min Tindur är svart och Hrodur är fux och har två blåa ögon! ) som såg fin ut, men sen försvann alla hästar utom en. En röd liten vallack med otroligt snälla ögon. Jag gick fram och smekte den röda mulen och började prata lite med honom. Han tittade på mej, de där ögonen hade något speciellt...ett uttryck som sa:"det är mej du ska ta hem, kom igen nu, matte jag har väntat på dej"...Han sa så till mej, jag vet att det låter knäppt, men så var det. Då visste jag inte att min sambo precis hade gjort samma sak med samma häst...