Väntan...

 Vi kom hem från Island på söndag natt. Jag var mentalt helt slut. Det hade gått åt en del energi till den där hästen, vad han nu hette. Jag hade fått utskrivet från World Fengur alla hans uppgifter, och den lappen lästes fler gånger varje dag. Vi frågade varandra, ”vad hette han nu igen?” just ja, Hugrakkur. Det tog nästan en vecka innan namnet satt. 

Vi längtade efter våra hästar här hemma. Efter en vecka på Island hade vi mycket jobb att ta igen, så måndag morgon var allt som vanligt. Det var skönt att vara hemma. Som vanligt kollade jag igenom mailen det första jag gjorde på jobbet, och visst hade vi fått mail från Halldór! Vi fick köpa hästen! Ja trodde inte det var sant, vi var med häst!

Vi arrenderar hag-mark av våran granne, anpassat för två hästar. Nu var jag tvungen att gå över till dem och höra om vi fick ta en bit hage till, så att Hugrakkur fick plats. Jag hoppades att grannen inte hade andra planer för hagen, tänk om vi inte fick ta mer?? Men det var inga problem, tack och lov. Boxar hade vi, vi byggde stall i ladan för några år sen och gjorde då 4 boxar. Lite hagpyssel, sen kunde han få komma. Men riktigt så enkelt var det ju inte.

Vad är det som händer?? Större hage?

 Jag hade kompisar som tagit hem häst nyligen så jag frågade naturligtvis hur det gick till. Det visade sej att man kunde gå in på fraktbolagets hemsida och kolla in vilka datum som planet med hästar lämnade Island. Nästa transport skulle ske i november. November??? Skulle det dröja så länge??? Flera veckor? Jag vet inte vad jag hade trott, men tanken att jag skulle få lov att vänta på hästen slog mej aldrig. Jag fick också höra att det kunde dröja längre än så. Fraktplanet gick ju naturligtvis inte förrän man hade ett 70-tal hästar till export. Hemsidan kollades varje dag. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Vi hade mail-kontakt med Halldór och hans fru Helle, och med ägaren av Dalur,  Þórdís. Hugrakkur veterinärbesiktigades och spattröntgades utan anmärkning. Han reds och tränades av den svenska tjejen som vi hade träffat där. Vi väntade.Sen hände något. Man ändrade fraktdatum från nov. till nov/dec. Nej. Ingen Hugrakkur. Sen kom ett specifikt datum, 6 dec.! Jippi! Nu kommer han! Men nej, bara några dagar innan ändrades det igen, till 13 dec. Ok, nu tog vi inte ut något, det skulle bli fler ändringar. Vi fick vara glada om han kom innan året var slut. I värsta fall fick vi vänta till 2014….Dagarna gick. Samma datum, kanske, kanske. Vi det här laget hade jag börjat fundera på försäkring. Lite sent, ja, men jag hade ingen aning. Ringde vårt ombud på Agria och förklarade att vi väntade hem en häst från Island. Och fick veta att vi behövde besiktiga honom när han kom, för hans veterinär-intyg hade ju förstås gått ut. Senast 30 dagar efter besiktningen måste försäkringen tecknas. Jaha, hade ju varit bra att veta…Men han blev i alla fall försäkrad för resan, sen fick vi fixa resten när han kommit hem.

Anders och Hrodur!

Datumet kvarstod, jag fick mail från fraktbolaget om att vi kunde vara på flygplatsen i Norrköping kl 17.00 den 13 december. Vi fick ta reda på vad det var som gällde så gott vi kunde, men kände oss rätt rådlösa ändå, fanns inte så mycket info om hur själva hämtningen skulle gå till. Men vi åkte ner till Norrköping, var ju självklart på plats kl 16,55, vi är väldigt punktliga. När vi svängde in genom grindarna till fraktbolagets kontor såg vi Icelandairplanet stå innanför staketet och hästarna höll på att lastas av. Någonstans där fanns han. Hugrakkur frá Dallandi. Säkert orolig, säkert skärrad, säkert undrandes vad det är som händer. Från lugna trygga Dalur till flygplatsen i Reykjavik, till okända Sverige, lämnad bland främmande människor och främmande hästar. Vi hade hört att vissa hästar klarar inte den resa som det innebär att exporteras så bra, och vi hade våra tankar hos honom.