Början-en resa till Island

Det här kommer att bli en blogg om Hugrakkur frá Dallandi, vår nya häst. Att han var speciell förstod vi så fort vi såg honom första gången, men riktigt hur speciell han är kommer ta lite tid att få grepp om. Han kom till Sverige på lucia 2013, då hade vi väntat och längtat efter honom sen vi träffade honom på Island i början av oktober.

                                 
Vi tar det från början...En klubbresa till Island var bokad. Vår islandshäst klubb "Eidfaxi" vill göra något för medlemmarna, varför inte en resa till landet våra fyrbenta vänner kom ifrån?

Jag hade en tid funderat på att skaffa en häst till. Vi rider mycket jag och min sambo Anders. Min lilla svarta Tindur från Allemansängen  och Anders häst Hrodur frá Vorsabae II,räckte inte riktigt till, jag ville rida mer. Och ni som har fler hästar vet ju hur det där är...har man väl börjat tänka tanken...svårt att slå den ifrån sej. Vi hade både råd och tid, så varför inte??
Vi hakade på klubbresan ( 5 deltagare...+ reseledaren )  mest för att vi behövde semester, syftet var inte att köpa häst. Och trötta som vi var ( egenföretagare som inte tar ordentligt med semester) tänkte vi att det kunde vara skönt att få åka dit och ha allting serverat.

Vi hade ett fullbokat program, med mycket gårdsvisningar, och besök på isländskt rehab-center, och självklart de sevärdheter man bara måste se. En långritt från gården Skeidvellir  avnjöts i ett fantastiskt väder ( Brita Pantzar, researrangör, hävdar själv att det alltid är bra väder när hon är på Island, och jag tror henne)
På alla gårdar vi var på fick vi veta att de flesta hästar var till salu, och visst tittade vi. Och jösses vad mycket fina hästar vi såg! Till och med de hästarna vi red på lång-ritten var  till salu, men vi fastnade
inte för någon. På fredagen skulle vi bryta upp från hotellet vi bodde på och byta till ett i Reykjavik. Vi skulle åka mot staden på förmiddagen, bara stanna på gården Dalur ( som ofta används som visningsgård när Island tar emot statsbesök osv.) titta på en clinic där, äta lunch och sen dra till alla stora hästaffärerna för lite seriös shopping!

På Dalur blev vi visade in i stallet av Halldór Guðjónsson, chefstränare. Även ägarna, Þórdís Alda Sigurðardóttir och Gunnar B. Dungal fanns där och några svenska tjejer som var där för att jobba och träna hästar. Jag hamnade lite efter när jag passade på att prata engelska med Þórdís, som berättade om hur hon och maken startade sin uppfödning med tydliga mål att få fram bra hästar med bra psyken. Samtidigt som vi pratade, tittade jag mej omkring, vilket stall!! Otroligt fint och påkostat! Boxarna var fulla med hästar som stod inne för att tränas, men de såg ju så små ut!! Deras boxar var nersänkta några decimeter, av någon anledning, så man tittade ner i boxarna. I nästan varje box stod två hästar, härligt lurviga i nysatt vinterpäls. Jag kommer ihåg en svart häst med blåa ögon ( min Tindur är svart och Hrodur är fux och har två blåa ögon! ) som såg fin ut, men sen försvann alla hästar utom en. En röd liten vallack med otroligt snälla ögon. Jag gick fram och smekte den röda mulen och började prata lite med honom. Han tittade på mej, de där ögonen hade något speciellt...ett uttryck som sa:"det är mej du ska ta hem, kom igen nu, matte jag har väntat på dej"...Han sa så till mej, jag vet att det låter knäppt, men så var det. Då visste jag inte att min sambo precis hade gjort samma sak med samma häst...