Början- en resa till Island, fortsättning

Ja, inte visste jag att Anders hade stått och mulat med den röde! Men så var det. Han hade något speciellt den där hästen, något som tilltalade oss båda. 

Min blick säger; Vill ha!!

Vi gick vidare, genom Dalurs fina stallar. Många hästar sträckte mulen efter oss, och vi tittade, men den röde hade redan fastnat. Halldór och en av de svenska tjejerna visade oss hur man jobbar från marken med hästar som knappt var ridna. Man hade tyglarna kopplade i repgrimma, men träns med bett i munnen. Tjejen satt upp på en fyrårig hingst, superfin, han såg helt lugn och tillfreds ut. Det var fjärde gången hon satt på hästen…Halldór satt upp på en annan häst och förklarade att de skulle rida ut en  sväng. Man hade inte så mycket krav på så unga hästar, de skulle tänka framåt bara.                          

Vi gick tillbaka genom stallet, mot den röde…Jag frågade vad han hette, Hugrakkur, herre jösses vilket konstigt namn. Det betyder ”modig”, förklarade man. Jag frågade vad han kostade, och fick veta att han låg i den prisklass vi kunde tänka oss. Jag bad att tjejen som tränade honom skulle visa honom för oss. Jag var redan såld på den där hästen. Namnet hade jag redan glömt. "Vad hette han nu igen?" "Hugrakkur", hon skrattade.

Vi gick in i stora ridhuset och tittade när han värmdes. Han var ju så otroligt röd, denna häst, och hans ögon så makalöst tillitsfulla. Tankarna som for genom huvudet var allt från att han nog inte hade någon  gång alls, till det måste vara något fel eftersom det var så bra pris på honom… Hon började tölta och jag lovar, jag försökte titta med kritiska ögon… men han var redan fantastisk. Hon travade och titta, titta, drog han inte bakbenen efter sej lite??? Jag nämnde det för sambon, men nä, sa han, han får med sej bakbenen jättebra…jomen titta, lite kanske…men nej då. Hon galopperade, och vilken galopp!! Tillbaka ner i tölt och här började jag bli otålig…var hon inte färdig snart? När skulle jag få sitta upp?? Hon töltade o töltade, vi tittade och tittade och efter en evighet stannade hon upp framför oss där vi stod mitt i ridhuset. Prova? JA TACK!!!!!

Andäktig???

I manchester-brallor och ecco-kängor satt jag upp. Jag var andäktig, hjärtat slog i bröstet , jag slutade att andas, allt försvann runt omkring. Våra kompisar satt i rummet bredvid ridhuset och kollade genom panorama-fönstren in på oss. För mig fanns dem inte. Tiden fanns inte heller. Jag såg min sambo i ögonvrån, han såg nöjd ut, bra, jag andades ut och bad hästen gå framåt. Jag red Hugrakkur. Jag var i himlen.

Hästen var otroligt framåt, precis som om det enda han längtade efter var att ta mej med på en sju-rackarns resa. Jag skrittade, travade, töltade och galopperade och det var underbart. Alla gångarter var totalt klockrena. Jag hade först lite svårt att få trav på honom, men efter några försök med tryck på sidan av manken kom den, och vilken trav!!! Jag har aldrig travat så fort och med sån schvung i hela mitt liv, jag var verkligen lyrisk. Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Men jag var nöjd och tanken som fanns i bakhuvudet var kunde vi verkligen hitta en häst på Island?? Och importera den till Sverige?? Hur ska det gå till? Jag tittade igen på mitt stöd i livet, vill ha, sa mina ögon, vill ha!! Men vad sjutton hette han nu igen??

Trött efter att ha visat upp sin bästa sida.