Vi lägger ett bud...

Idag när jag tänker tillbaka på resan, får jag nästan rysningar. Hur kunde vi båda två fastna för exakt samma häst??  Visst är vi lika i mycket, jag och min sambo, men detta var konstigt. Jag hade ju dessutom vid några tillfällen hävt ur mej att ”det var väl onödigt att importera hästar från Island, när vi har så fina i Sverige, som inte riskerar att få eksem…” Tydligen ska man få äta upp allt man säger. Men vi fortsätter på Dalur.

Vi åt en lunch tillsammans med Dalur-folket, pratade med dem som jobbade där, hade hur trevligt som helst. Jag var fortfarande kvar på hästen… faktiskt resten av resan fanns han i mina tankar, slog bort allt annat, växte sej större och starkare hela tiden. Jag drog Anders åt sidan, frågade honom vad han tyckte, hur han tänkte och han sa bara på sitt otroligt självklara sätt: Vill du ha honom så köper vi honom! Om jag ville?! Men det var ju så stort! Köpa häst på Island? Och krångligt? Jag hade ingen aning!

Dagen efter skulle vi på en salu-häst-tävling på Skeidvellir, så vi bad att få komma tillbaka efter den, om  vi inte hittade något annat där, ( ha, ha ,ha )! Vi ville ju att Anders skulle få provrida, och någon nämnde att det kunde ju vara bra om vi fick känna på honom ute ( trams, jag visste väl ändå…) Men vi tackade folket på Dalur och drog in till Reykjavik. Vi var på alla hästaffärer värda namnet, men var jag med? Nä, jag var hos den röde. Det blev inget handlat för min del, jag gick omkring som i en dimma och bara återupplevde den där ritten. Resten av dagen var samma sak. På natten låg jag vaken och  kunde inte få hästen ur mitt huvud, blev nästan ingen sömn alls. På morgonen  efter frukost gjorde jag ett tappert försök att stänga mina tankar om hästen, och ge salu-häst-tävlingen en ärlig chans. Det lyckades så där…

 Mycket fina hästar tävlade och visade upp sej. Tänk vad enkelt islänningarna gör för sej!! Och vad kul de verkade ha! Siggi Sigg var med på några olika hästar, och fler av Islands toppryttare fanns bland de tävlande. Hästar i alla prisklasser, från 30 tusen SEK( hur fina som helst !!!)  upp till en skimmel-hingst som inte var av denna värld ( 300tusen!) Det var så otroligt kul att jag faktiskt glömde den röde stundtals. Vi satt där på läktaren i ridhuset och såg ekipagen rida förbi.Stallet ( självklart  ihop byggt med ridhuset ) vimlade av vuxna, barn, hundar och hästar, säkert ett par katter också, alla där för att rida eller titta. Husmor på Skeidvellir hade gjort en isländsk fårkött-soppa som såldes för en billig peng och värmde gott där vi satt och njöt. 

Anders provrider

Det blev eftermiddag och vi ville komma iväg till Hugrakkur. Anders vill upp på honom och jag skulle rida ut tillsammans med en av tjejerna. Vi lämnade tävlingen och åkte norrut.

Jag filmade och fotade när Anders red honom, hela tiden med ett stort leende på läpparna. Han gick lika bra idag! Anders töltade lite, jag såg hur han kände igenom honom, ställde honom åt båda sidor och töltade i kort och ökat tempo. Till slut kom han in i mitten och hoppade av. Jag frågade vad han tyckte.  ”Jag är nöjd!” Ska du inte trava honom? ” Nej, jag är nöjd!” Bra!!!! Han är nöjd, jag rider lite till!!

Vi drog ut, skrittade och babblade en bra stund, sen ökade vi tempot. Jag har aldrig töltat med så bra tempo så länge som vi gjorde. Han var mycket pigg och framåt, nästan låg på bettet lite. Jag försökte bara slappna av och rida. Jag minns att det blåste otroligt hårt denna dag, vinden tog tag i oss från alla håll kändes det som och vi töltade. Ner i skritt ett tag och sen mera tölt. Jag försökte få trav men lyckades inte och blev lite orolig, jag måste ju kunna trava hästen. Väl tillbaka på gården bad jag att få gå in i ridhuset och försöka få trav och vi kom bara innanför porten så travade han, skönt. Men jag var bekymrad… Drog Anders åt sidan och sa, klarar vi av en sån här häst?? Så mycket vilja, så mycket power…fixar vi det? Jag var allvarligt orolig att tag där efter ute ritten. Han var helt enkelt så otroligt mycket häst. ” Visst gör vi det, vi kan ta hjälp av duktiga instruktörer!” Javisst kan vi! Men jag var så uppfylld av den mäktiga känslan av Hugrakkurs tölt och naturligtvis den jämförelse jag automatiskt gjorde med våra hästar hemma i Sverige, som inte var i närheten av denna naturkraft. ”Vad gör vi? Ska vi lägga ett bud?” Jo, vi gjorde det, men Halldór var inte där, så vi skulle få vänta på besked. Och denna väntan blev lång, ända tills vi kom hem till Sverige och det hade blivit vardag igen.