Äntligen!

Jag måste säga att informationen var riktigt dålig. Vi haffade någon där inne på fraktbolagets kontor och sa att vi var där för att hämta en häst. Planet var försenat fick vi höra, kom tillbaka kl 19.00. Jaha, och vad händer då? Det visste dem inte!! Jag pratade med en kvinna som jobbade där inne bakom disken när hon var ute och rökte. Hur går det till, frågade jag, ”vet inte men ni får väl åka in och hämta hästen när ni kommer tillbaka…” Ok, bra. Vi åkte till Ingelstad och tröstshoppade i 2 timmar, vad ska man göra?? 18.55 var vi tillbaka. Då hade det kommit lite transporter. Det pirrade till lite, kändes nära. Vi gick in igen. Folk stod eller satt i den enda soffan, eller på golvet. Vi hängde ett tag. Någon reste sig från soffan, jag sneglade på Anders, ska vi? Jadå, vi snodde varsin plats bredvid en tjej och en kille som satt där. Folk surrade och pratade, gick in och ut. Som tur var fanns där en toa. Bakom disken sprang folk hit och dit, verkade stressade. Vad hände? Vi visste inte. Som tur var är jag ganska social och pratig av mig, så jag började babbla med tjejen bredvid, frågade vad de skulle hämta för häst. Då visade det sig att hon kände igen mig, vi hade träffat henne på rehabcentret Holarborg på Island när vi var där på studiebesök! Helt otroligt, det var hon som visade oss den fina hingsten som gick på vatten- band. Vi babblade på, hon berättade det hon visste om hur det gick till att ta emot häst. Tiden gick, och inget hände. Vi hörde någon säga att sist de var här och hämtade häst hade de lämnat Norrköping halv 2 på natten. Jösses, tänkte jag, då är vi hemma i halv 4-bläcket…ja,ja, gilla läget…Vi var ju alla där i samma ärende, att hämta en häst. Eller flera. Norrköping är enda orten i Sverige som tar emot hästar från Island, så en del hade långt att köra.

Vid Tingvalla

 Vi satt där och väntade, en del människor kände vi igen från tävlingar på vår fina anläggning i Sundbyholm. Vi blev aktiva i vår islandshästförening Eidfaxi för ett par år sen. Jag började som ledamot i styrelsen och är numera kassör. Vi är också aktiva i tävlingssektionen och rycker in där det behövs. Varken jag eller min Anders hade någon erfarenhet från tävlingar annat än att vi har varit och tittat på några. Men det såg kul ut att tävla och jag ville lära mig mer. Det visade sig att det fanns hur mycket som helst att göra i klubben och jag har fått lära mej massor. Förutom kassörsuppdraget, lägger jag upp våra tävlingar i Icetest, tävlingsprogrammet som de flesta i islandshästvärlden använder sig av. Jag är ansvarig för sekretariatet på tävlingar och ser till att vi har speaker, ljudanläggnings-kille och några som kan knappa resultat. Det är jättekul, och vi som sitter i tornet har ju självklart bästa platsen att spana in alla tjusiga tävlingsekipage. Att sitta där uppe och jobba på tävlingar har fått mig att vilja tävla faktiskt. Jag är ingen tävlingsmänniska, men på något sätt känns en tölt-tävling inte som en ”tävling”, mer som en uppvisning  ( eller avstämmning).  Och har man en fin häst ska man väl visa upp den.  Och islandshäst-tävlingar är fartfyllda! Det händer saker hela tiden.  Det jag gillar är att oavsett vem man är eller hurdan häst man har kan alla var med på samma premisser. Och det är väldigt blandat på våra tävlingar, allt från nybörjare, till eliten.

Den svarta sanden

Rätt var det var började det hända saker bakom disken. Som vi hade förstått skulle en del hästar skickas till sina blivande hem i Sverige med kommersiella tranportbussar. Dem fick åka iväg nu. Okej, var det dags eller? En man klädd i reflex-väst sprang ut bland oss och ropade upp ett namn. Haffade personen med det namnet och gick ut. Vi tittade på varandra. Fjärilarna fladdrade till. Jag hade föreställt mig att vi fick gå in i flygplats -stallet och se alla hästar och där skulle vi möta Hugrakkur igen. Han skulle gnägga lite lågt igenkännande  ( jo,  men man måste drömma) och så skulle vi bara stå där och smeka hans röda mule….Riktigt så blev det inte...

Ett namn till ropades upp , och vi vaknade till lite. Jag gick på toa, mest för att ha något att göra. Tredje gången mannen med västen kom  ropade han ”Jalmberger”, och vi for upp och nästan skrek, ja, det är vi!! Vi gick ut till bilen och han sa att vi kan köra in. Vi åkte fram mot grindarna, där fick vi vänta tills föregående ekipage hade åkt ut. Vi åkte in och fick backa upp mot stallet. Grindar stängde sidorna så ingen häst kunde smita förbi. Jag gick med bultande hjärta in genom en dörr som stod öppen  ( det fanns fortfarande ingen info någonstans) En veterinär tog emot i ett lite rum i anslutning till stallet. Jag fick skriva på något papper. Vad händer nu? Hon pekade på den stängda stalldörren. ”Han kommer alldeles strax ut därifrån och blir ledd ombord på transporten” Ja, ja, kom, nu då, tänkte jag samtidigt som jag besviket konstaterade att jag inte skulle få se alla hans flyg-kompisar. Jag stirrade på dörren. Och plötsligt öppnades den och Hugrakkur kom ut med en tjej på  vardera  sidan. Dem bara hejade, stannade upp några sekunder innan dem gick upp i transporten. Åhhhh, tror jag att jag sa. Kanske, hej, jag vet inte. Snabbt som tusan var han fastgjord och luckan var stängd. Jag stod vid dörren medans tjejerna klev ut. Tittade in på honom innan jag stängde. Hade ett fånigt småleende på läpparna. Han såg lite tufsig och maläten ut, och var ganska skärrad. Vi gick ett varv runt kärran och kollade så att allt satt där det skulle sen åkte vi. Tänkte att det var bättre att vi rullade så han fick annat att tänka på. Vi åkte hem.