Lite tankar

Vi insåg att Hugrakkur inte var riktigt lika enkel som våra andra hästar.  På Island jobbar man inte på volten som vi gör. Jag förstod det bara av att rida honom. För när jag red Hugrakkur hade jag en känsla av att han var van vid att han skulle framåt och det fort! Han hade så otroligt mycket energi framåt, jag hade aldrig varit med om något liknande. Han var ett naturfenomen, en kraftfull  häst som ville visa sin bästa sida jämt. Och jag var väl inte riktigt van vid en sådan häst. 

Jag kommer ju ihåg hur tveksam jag hade känt mig efter provridningen ute på Island, när jag hade töltat honom ökat tempo i minst 10 minuter och han var knappt flåsig! Och han var ju så lätt! Tindur kämpar jag med som ett djur, hela tiden med drivning, drivning och åter drivning, men den här…han gick av sig självt på något vis..Och jag vet att vi sa det när vi åkte hem, nu skulle vi få våra svenska hästar mer isländska. Ja, Hrodur är ju import, men Lillis ( Tindur har otroligt många namn, Tintin, Lillis, Lilleman, Lilla Svarta, Svartenbrandt, Eländet och i sina bästa stunder Mattes Prins) han har inte det där riktiga drivet. Men det kanske kommer, jag hoppas. Han glänser ju till ibland.

Mattes Prins!

När vi var på Island åkte vi till gården Skeidvellir för att rida b.la. Där fick vi börja i ridhuset med att sitta upp och känna på de hästar vi red. De var ju helt främmande för oss. Jag hade hört att ”hästarna på Island sticker så fort man svängt över benet, så det gäller att hitta stigbygeln fort”! Så var det ju naturligtvis inte. Och hästen jag red var framåt, men inte i närheten av Hugrakkurs framåtanda. 

Skimmelstoet!

Jag kommer inte ihåg vad stoet hette, en vacker gråskimmel i alla fall, hon kändes helt OK. Vi hade perfekt väder när vi red och red fram över gröna kullar, genom hagar, över ett litet vattendrag. Ibland skritt, ibland tölt. Jag var ju naturligtvis tvungen att trixa lite för att se vad som skulle hända. Vet inte om det hände så mycket så jag la ner och bara red, njöt av väder och den vackra naturen. Anders fick en häst som joxade med huvudet och var ganska svårriden. Men fin. 

Alla hästar vi red var till salu! Men ingen var som Hugrakkur! (och då hade vi ens träffat Hugrakkur)  Några dagar senare när vi var på saluhäst-tävlingen på Skeidvellir, var stoet jag red med….Med en av islands bästa ryttare på ryggen. Tror ni det var nån skillnad?? Jag fattade inte ens att det var samma häst, ha,ha, förrän någon talade om att det verkligen var så. Hon var verkligen toppen-fin med skyhöga lyft!!

 Där ser man att det ligger en del i att hästen inte går bättre än sin ryttare. Men kul att se, det sto som jag tyckte kändes mediokert under mig, gick så j-kla bra under en annan.

Det som är roligt med Hugrakkur när man rider honom i tölt, så upplever man inte att han har så bra steg. Men sen när man tittar på film ( ja, vi filmar honom mycket, först säger man bara att man ska filma lite tölt, men sen tar batteriet slut helt plötsligt bara för att man har filmat så in i vassen) då ser man ju hur fint han går. Och känslan man har när man rider honom, den har jag aldrig upplevt på någon annan häst. 

Och nu ska vi bara lära oss att kanalisera den där energin framåt/uppåt. Och det är lika roligt att se Anders rida honom som att rida själv ( nästan i alla fall…) Och tänk om någon riktigt duktig ryttare skulle rida honom, hur skulle han se ut då??