Den där hästen...

Vi red ut på Hrodur och Tindur, trots det brutna revbenet. Gick rätt bra, bara vi inte hade för högt tempo, då högg det. Vi tog det lugnt. Hugrakkur fick hålla sig på banan. Jag red honom och Anders stod med Hrodur som stöd. Det fanns inget stiss i honom. Han var lugn och fin.
Det som är skönt är att det känns som jag har all tid i världen med honom, vi behöver inte stressa med något. Allt får ta sin tid bara det blir bra.

 Jag gick ner och bara skrittade ibland, försökte hitta vår gemensamma rytm, bara lärde känna honom. Jag ville att han skulle bli trygg med mig på ryggen. Jag ökade kraven successivt. Vi jobbade på, höll oss mest på fyrkanten, men la in lite voltarbete mellan varven. Vi töltade och travade, denna trav som fick mig att gå i bitar. Och ju mer jag travade, desto mera krav på form och bakben , desto bättre gick han.
Han dansade i hörnen och jag ville aldrig sluta. Ibland red Anders Hrodur samtidigt och då kändes det som om dem triggade varandra lite och gick ytterligare  något bättre. Och tölten!! Hugrakkur kunde ligga på lite grann, kännas lite framtung innan jag fick ordning på honom, och då blev han så lätt!!  Och varje gång jag kliver av hästen går luften ur mig lite. Vilken känsla!

Svettig efter ett pass!

Vi gick ut på promenad med honom, det var ett elände, han följde inget vidare. Vi var ner till banan och jobbade med lite flytta-övningar, där var han snabb. Vi upplever honom som väldigt väluppfostrad och välhanterad.

Vi upptäckte att han åt otroligt mycket salt, på några veckor hade han knaprat i sig en hel saltsten. Och så drack han ju mycket förstås! OCH kissade hela boxen full! Vi pratar plask-vått på golvet! Så kunde vi ju inte ha det?! Kunde hästen bli sjuk av för mycket salt? Vi människor ska ju inte äta så mycket salt, men hur var det för häst?

 Jag snokade runt på internet. Hittade tabeller på hur mycket salt en häst behöver, läste på olika forum om andra saltknaprare. Blev mest förvirrad, så jag ringde veterinären. Vi tog bort saltstenen vi har ute och den som satt i hans box och började lägga till salt direkt i hans mat. Då blev det bättre. På Island hade han ju druckit ur vattenkopp, vi har inte det, vi har hinkar, 2 st i varje box och en thermobar ute. Vi såg att Hugrakkur ofta stod och drack, klart man blir törstig av allt salt. Men det lugnade ner sig.

Matdags! Hugrakkur bevärdigar oss inte med en blick ens

Vi såg ju hur höet såg ut på Island. Som sytrådar i jämförelse med vårt hö. Och vårt hö är nästan för bra, det har höga värden. När Hugrakkur fick sin giva, slet han loss en tugga och skakade den, nästan som ett rovdjur. Han var hungrig. Ögonen gick nästan i kors när han åt, det var gott. Ute gick han över till Hrodur och fortsatte när hans egen mat var slut. Och Hrodur som den gentleman han är, lät ju självklart Hugrakkur äta av hans tuss också. Tindur delar helst inte sin mat, han är är ett matvrak, men självklart om Hrodur kommer då får man dela...törs inte annat, då kan man bli helt utan.