Mera Tindur och Bruno Del 2

Jag tog grimskaftet och började gå. Tindur segade, tittade åt alla andra håll, försökte nappa lite gräs…När Bruno gick hade han inte en tanke på att nappa någonting, för han var med Bruno.  Tindur var inte med mig…

Jag kämpade på och Bruno visade mig hur jag skulle agera, till slut fick jag med Tindur så han var med mig. Det var som om han såg mig för första gången på hela tiden. ”Jaha, var det detta du ville? Att jag skulle vara uppmärksam på dig? Kan jag väl!”

Det var dags att öppna  transporten.  Bruno tog över hästen och gick lite igen  ( Tindur var direkt med honom) , runt transporten, över rampen och in, men nej,  Tindur stannade som han brukar. Men han jobbade på Bruno, backade och fram, backade och fram, gick åt sidan och fram, han fick inte en lugn stund Tindur när Bruno höll på. 

Och efter ca 20 minuter var hästen inne. Fick massor av beröm och strykningar i pannan. Dem backade ut och in några gånger och sen fick jag prova.

 Han gick rätt in bara ( men ni ska veta att det pågick en kamp i mitt huvud, lita på, lite inte, lita på ,lita inte, 100% ,80% men till slut vann ändå 100% för det kändes så rätt). En häst är ju ändå bara en häst… eller hur?!

 Dem kan inte tänka: usch, jag vill inte åka bil idag, eller, nä jag känner inte för att följa min matte idag, gör det  i morgon istället….

En häst är en häst och gör vad hästar gör! Och om jag bara litar på min häst till 100% och ger honom den respekt och det förtroende han förtjänar så kommer han att lita på mig till 100% och respektera mig och ge mig sitt förtroende. Enkelt! Ha,ha!

Ja, så enkelt var det ju inte att få bukt med katastroftankarna i mitt huvud. Det tog ett tag, men processen var igång, jag hade förstått vad som krävdes av mig. Bruno var nöjd och önskade oss lycka till och att vi skulle höra av oss om vi funderade över något. Japp, bara att träna på. 

Dagen efter fick jag kämpa med mina tankar, innan jag tog hästen och gick in i transporten. Utan problem, inte en tvekan! Jag gjorde om det några gånger till bara för att vara på den säkra sidan. Det gick bra.

Tindur in action

Några dagar senare åkte vi iväg till kompisar och red, inga problem, mer lättlastad häst får man leta efter. Och det bästa av allt, han var med mig Tindur! Hans fokus var hos mig och inte på gräsmattan eller hos Hrodur eller något annat spännande. 

Efter några dagar upptäckte jag en annan sak, han hade helt slutat att äta allt han kom åt i sin väg när vi red ut! Fanns inte tillstymmelse till att han råkade tugga lite gran eller någon smaskig buske längre, han var med mig!! En mycket positiv upplevelse. Han var med mig!

Jag ska bara klia lite

Tindur sätter mig ur balans med sitt huvud, både från marken och när jag rider, det har han lärt sig under vår tid tillsammans. Och jag måste lära mig att han faktiskt jobbar på att sätta mig ur balans, han är ingen gullig liten bebis som gör allt jag ber om…

Ja, Bruno gjorde underverk,  och fick mig att förstå detta med huvudet. När jag borstade honom slängde han huvudet mot mig och jag flyttade mig, när vi rider slänger han upp med huvudet och sätter mig ur balans, alltid det där lilla svarta huvudet som far hit och dit.

 Så nu när han kommer farandes med sitt huvud för jag bestämt tillbaks det så att det pekar rakt fram. Ibland får jag föra det tillbaka 10-15 gånger, men det ska alltid tillbaka. Utan att jag tappar tålamodet. Lugnt och fint, huvudet rakt fram, inte för högt och definitivt inte för lågt. Nu har han lärt sig detta, men ibland försöker han ju…han är ju häst!

Eller inte!

Så länge jag är fokuserad och med i matchen försöker han inte ens, men det är ju inte alltid man är det.

Vissa dagar när man är trött och låg och kanske inte har 100% fokus på sin häst, då är han ju naturligtis där med sitt huvud och håller på.Det som är viktigt här är ju att när jag är med hästen, rider eller bara går med honom, då ska jag verkligen vara med honom, ingen annan. Och då först kommer han att vara med mig. Älskade lilla svarta!