Upp igen!

Vi tränar på, det är ju bara så svårt när man inte har en instruktör som står i mitten och har koll på vad man gör. Och Hugrakkur är så rolig att rida, han känns alltid så med mig. Vi hade fått saker att träna på, kontrollera tempo bland annat, och inte tölta järnet hela tiden, det var nästan svårast. Hans tölt var så härlig, man ville ju aldrig sluta.

Här någonstans tyckte Anders att det var dags att kliva upp på honom igen. Det hade bara gått några veckor efter revbenet, men han kände sig mogen för att bara komma upp och sitta på hästen. 

Vi gick ner till banan. Hästen var lugn, Husse var lugn. Han satt upp, inga problem. Vi skrittade några steg, och jag hade koll på Hugrakkurs ögon. De var lugna och snälla. Det fick räcka, och Anders satt av.

 En mental spärr lossnade, bara det där att komma upp igen på en häst som har kastat av en, det är en kamp.

Jag red honom mest, vi tränade på de läxor jag fått.Jag  bestämde jag mig för att nu rider vi ut på honom.  Vi tog det en söndag morgon då jag vet att det brukar vara lugnt i omgivningen .  

Vi har flera entreprenörer i grannskapet, mycket traktorer, skogsmaskiner,  grävmaskiner och naturligtvis hästfolk med transporter.. Jag visste ju inte hur pass tränad han var Hugrakkur, i trafiken, men en söndagsmorgon borde vara lugnt.Någon gång måste man ju börja, och jag kände mig säker på hästen. 

På väg ut...

Sagt och gjort. Vi satt upp på gårdsplan och skrittade iväg. Hugrakkur var lugn, vi passerade ridbanan där vi normalt är och han ville svänga ner dit, men vi fortsatte förbi. Vi skrittade på, han kollade runt lite, men Hrodur var ju med och Hrodur är ju våran klippa! Vi höll oss på vägen, skogen fick vi ta längre fram. Vi passerade några hagar med hästar i som inte brydde sig om oss alls. Hugrakkur kollade in dem. 

När vi fick hem Hrodur och Tindur visste vi att Hrodur hade varit med sin förra ägare på flera olika ställen, på olika tävlingar osv. Han var världsvan och rutinerad. Tindur hade aldrig lämnat sina hemtrakter. Han var hopplös när han kom till oss, han bara kollade på allt nytt  ( väg 230!, grannens stor hästar, alla konstiga bilar med släp, travhästar!) det tog ett tag för honom att acklimatisera sig. Men Hrodur har ju väldigt bra inflytande på honom.

Vi kom i väg en bit när jag kände att Hugrakkur börja spänna sig lite. Det låg 2 vita hösilage-bollar vid sidan av vägen, hade han inte sett det förut? Eller var det en liten svart hög med gammalt ruttet hö som låg bredvid som  störde honom. Han stannade och av någon underlig anledning gjorde även Hrodur det,  förbaskat också.  Jag försökte driva på honom men nej, han spände sig mera. Han var rejält störd av bollarna/högen. Jag hoppade av och så gick vi förbi det otäcka. Då gick det bra. Men han hade full koll på monster-högarna.

Än så länge går det bra!

Vi fortsatte en bit till men sen vände vi och skrittade hem. Inte så märkvärdigt, men skönt att ändå ha gjort det. Han var helt slut när vi kom hem och jag med.

Bara några dagar senare tog vi en till sväng ut och då var han helt med på noterna. Men jag har inte ökat tempo ute än. Det får komma så småning om. Kommer så väl ihåg det tempot vi hade på Island. Då hade jag börjat fundera på om våra vägar här hemma skulle räcka till...