Mera Tindur (och Bruno!) del 1

Min lilla svarta Tindur har ju inte varit helt solklar i sitt sätt och inte heller i sina gångarter. Han var ju sent inriden, har för mig att man väntade på att han skulle växa till sig. Men när han mätte 134 cm.ö.h då var han drygt 5 år och dags att inse att han kommer inte att bli högre. Men jag brukar tänka att han är ju stor på insidan! Och jag upplever inte honom som liten när jag rider honom, utom om man rider ut med någon som rider stooor häst. Men då är ju de flesta isisar små.

Jag på Tindur Anna på Valenzia, viss skillnad i storlek

Det tog bara några veckor hemma innan jag började få problem med honom. Han hade allehanda tics med huvudet t.ex. Han slog alltid över i trav ett par steg efter tölten,  han bollade med bettet osv.osv. Jag tog hjälp och red för instruktör och vi benade väl ut det mesta. Huvudet har alltid varit i rörelse hos Tindur i alla situationer och han har ( till skillnad från Hrodur som älskar kel) alltid haft svårt för att bli klappad på huvudet och runt öronen.
Vi har ju både Anders och jag gått allehanda horsmanship-kurser efter att våran Tinker sprang över oss i början när hon kom. Jag är ju dessutom lätt fanatisk vad gäller att förstå saker och ting så jag läser och googlar ( älskar google )  om allt jag vill lära mig. Jag tyckte verkligen att jag hade bra koll på min horsemanship och att jag hade bra ledarskap med hästarna. Men aaahhhhh, raffinerade djur de där hästarna! Är man dessutom söt som socker och tittar på matte med smäktande ögon…kommer man undan med mycket.

Någonstans under tid har Tindur satt mig ur balans och bestämt sig för att jag inte var värd att vara hans ledare. Och inte så konstigt, jag litade ju inte på honom fullt ut! ” Tindur är toppen, men …” så kunde det låta. ”Han hade ju faktiskt dragit ett par gånger, inget allvarligt men ändå…

Söt!

Vi rider ju ibland med våra vänner,  ibland här, ibland hos dem, ibland åker vi iväg till någon bra ridled eller ridväg som någon känner till. Och vi åker ju gärna ut till vår fina anläggning i Sundbyholm, Eidafaxis hemmabana.  Och då ska det ju inte vara besvärligt att åka iväg.

På tur med vänner

Jag har alltid haft svårlastade hästar, och idag vet jag ju att det beror på mina egna känslor kring lastning och köra med transport, men det har jag inte vetat förrän vi tog hit Bruno!
Och Tindur blev knöligare och knöligare att lasta. Segade på rampen längre och längre. Och det blev mer och mer besvärligt att åka iväg. ( Hrodur? Han är ju våran klippa, vi litade på honom, han gick alltid på som ingenting!)
Jag var tvungen att göra något. Så jag frågade en vän, om hon visste någon bra metod eller så. Efter några dagar fick jag tipset : Bruno. Han skulle vara en riktig horsmanship-gubbe hade hon hört. Jag ringde Bruno. Berättade som det var om alla tidigare hästar och att nu Tindur börjat sega. Han pratade ganska mycket, Bruno, men jag kommer inte ihåg exakt vad han sa, men jag vet att i detta samtal började jag förstå att problemet inte var hästen. Det var jag som var problemet. Och mitt agerande och tänkande kring lastning.

 Bruno kunde komma snabbt, redan på lördagen var han på plats. Vi fikade och pratade på, han berättade om sig själv och sitt hästintresse.  Och han förklarade för mig att jag måste lita på min häst till 100%, inte bara till 75-80. Jag protesterade lite…men….han var ju inte riktigt att lita på….han drog ju….slog bakuter….gillade inte travhästar….men….

100% det var det som gällde. Ok. Vi litade ju på Hrodur till 100% och han var ju våran klippa. Kunde det hänga ihop på något vis???

Våran klippa!

 Sen ville Bruno se Tindur och visa några otroligt enkla övningar som skulle hjälpa mig. På med repgrimman och ut på stallplan.

Det enda han gjorde var att gå med hästen, stanna, stryka honom lite i pannan, gå runt ett varv till, lyfta alla hovar, gå lite, stryka hästen med grimskaftet över hela kroppen. Så! Enkelt! Jaha, det ska väl jag klara?!Så många "flytta" övningar jag hade lärt mig och tränat på många gånger. Jag fick repet...