Några dagar senare kom hovslagaren. Vi var lite spända på hur det skulle gå att sko honom. Tindur hade varit svår att sko i början när han kom till oss, och vi hade våra funderingar. Men det var inga problem, hästen var ju så välhanterad och väluppfostrad så det gick hur bra som helst.
Sen var det dags för Anders att rida Hugrakkur. Vi ville inte ta ner honom själv till ridbana, så jag skulle rida Tindur samtidigt.
Om Hrodur är våran klippa så har ju Tindur varit vår sprattelgubbe. Han har hoppat och farit, skyggat och dragit järnet och varit en riktig pina ( som en riktigt jobbig lillebror ungefär ) av och till. Först på senaste halvåret som han började kännas någorlunda stabil och trygg.
Vi hade en ”häst-gubbe” ute och hjälpte oss med honom , kan berätta om det i ett annat inlägg, men efter Bruno var här har Tindur landat. Om det inte blåser för mycket, eller kommer massa travhästar…!
Vi skulle jobba lite på nedre volten och Anders fick känna på Hugrakkur på den andra volten. Vi skrittade, Tindur och jag, försökte hitta formen och bakbenen, jobbade lite lugnt på vår sida. Vi var koncentrerade ända tills Anders började tölta. Jag sneglade bort mot dem, och var tvungen att stanna och titta.
 |
| Fin tölt! |
Fy fasiken vad fint han gick!! Vilken tölt!! Jag trodde inte mina ögon. Mjuk fin tölt, med ganska höga lyft. Hade han verkligen töltat så där på Island?? Jag bara stirrade. Dem töltade några varv. Och plötsligt, taget ur ingenting, for Hugrakkur iväg i fullt sken!! Ner mot oss och en tvärvändning så låg Anders på backen! Jösses, vad fort det gick! Jag hoppade av och fram till sambon som redan var på benen igen, det hade gått bra. Vi fick fatt på hästen och Anders hoppade upp igen. Jag sa till Anders att han kan ju bara skritta bakom Tindur och mej till de båda var bekväma med varandra igen.
Sagt och gjort, vi skrittade. Jag först, sambon efter. Det gick bra och jag började slappna av, och precis då for själva f-n i hästen igen och samma sak, han drog järnet och Anders for i backen igen. Vi det här laget hade Tindur fått nog och tyckte att den där röde var riktigt otäck så han drog han med, för säkerhets skull. Slog några bakuter och for runt, men det gick bra. Jag fick stopp på honom och fram till Anders, vågade knappt fråga, ”hur gick det”? Han kom på benen men det var inte tal om att hoppa upp igen. ” Jag tror ett revben bröts!” Aj, då. ” Jag kände när det knäcktes”. Skit också. Hästen stod bredvid oss, såg lite stressad och obekväm ut.
Vi gick hem. Brutna revben tar ca 6-7 veckor att läka, och det är så konstigt med såna benbrott. Man kan gå och stå och jobba och hålla på, men det går knappt att sitta eller ligga. Nätterna är värst. Vi pratar 6 veckor av riktig dålig sömn.
Jag vet för jag råkade ut för precis samma sak med Kolgrima för några år sen. Hon drog järnet, svängde av i en nittiogradare och jag flög, landade med armen under mig och ett par revben knäcktes. Men det som är värst, tycker jag,är inte smärtan utan den förtroende-kris man får till hästen. Men blir osäker och rädd och analyserar allt till förbannelse.
Jag hade en kompis som satt upp och red Kolis när jag inte kunde, men hon ville bara dra. Jag skrittade henne med säkerhetsväst i 3 månader innan jag vågade rida på riktigt igen. Allt det här kom tillbaka när nu Anders råkade ut för samma sak.
Men när det hände mig, så blev det en vändpunkt, för det fick mig att tänka. Jag funderade naturligtvis på vad som hände och varför, och kom fram till att jag var både orättvis och krävande, och inte någonsin tänkte på hästen bästa. Och när jag kom på det började jag rida och hantera hästen med utgångspunkt från hästens bästa ( inte mitt bästa ) och att hästen var en häst, och med en tanke om att få en häst som vill jobba MED mej inte emot mej. Jag är nämligen övertygad om att Kolgrima var så fruktansvärt trött på mitt nötande och egoistiska sätt på ryggen att hon helt sonika sa till mej: Nu får det vara nog! Efter det blev jag en bättre ryttare och matte, men det kostade mig de där revbenen!
Vi gick upp till stallet med hästarna. Hugrakkur var lugn nu. Vi försökte komma på om Anders gjort något, men nej. Första ritten hade han ju haft spö, men det la han bort till andra ritten. Våran ridbana har en resårgrind in till hagen, och det var ungefär vid den som han satte av, kunde det vara den? Näe…vet inte. Vi hade ju i och för sig märkt att hästen var väldigt uppmärksam på vad Anders höll på med. I stallet släppte han inte honom med blicken. Nästan som han var rädd för honom. Vi misstänkte att man kanske hanterat honom lite hårdhänt på flygplatsen på Island. Men konstigt var det. Var han en ”tjej-häst”? Näe, Anders red honom utan problem på Island. Vi funderade och funderade,men kom inte på något. Vi släppte ut hästarna i hagen och gick slokörade in. Hur skulle vi gå vidare nu då?
 |
| Jag skulle väl aldrig... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar